Dag 252 - Året är snart slut

Årets sista dag har just börjat. Sitter vid frukostbordet medans F&V tittar på film. Jag hade tänkt mig att sammanfatta det här året, göra bokslut och gå framåt.

2014, det kommer för alltid att vara ett av dom värsta år jag gått igenom. Något jag trodde skulle vara för evigt rycktes upp med rötterna och hela min värld sattes i gungning. Den 25april 2014 blev slutet på det livet jag kände och början på en lång resa till att må bra igen, en resa som fortfarande pågår.

Dom första månaderna var fyllda med ångest,oro,sorg och hopplöshet. Känslan var att jag aldrig skulle må bra igen, även om jag inom mig visste att jag skulle överleva och gå vidare. Det var mycket oro över barnen och allt praktiskt. Saker som med tiden löst sig och idag fungerar bra även om det ibland är tungt och krångligt.

Sommaren var tuff men jag tvingade mig själv att sysselsätta mig och umgås med vänner. Tiden gick och jag upptäckte att vissa dagar var helt ok och jag hade kul ibland. I slutet av sommaren upptäckte jag att jag hade bra minnesbilder där M inte fanns med. Det var små saker men betydde mycket för mig.

Efter semestern så släppte det litegrann, jag fick fokusera på jobbet och upptäckte att jag klarade en vardag med barnen ensam. Jag upptäckte att jag tänkte allt mindre på M och att jag mådde allt bättre. Under perioder i höst har jag varit borta mycket, träffat nya människor och fått nya vänner. Jag har också fått tillbaka gamla vänner. Positiva saker som troligen inte skett om jag fortfarande varit med M.

Julen var lite tung till en början men blev bättre. Tror det hängde ihop med mitt dejtande med Li och att jag trodde jag var lika stark som förr. Jag har en liten bit kvar dit men känner att jag kommit långt.
Känslomässigt har året varit en prövning. Jag har känt känslor jag inte trodde jag hade och jag har pendlat i välmående otroligt mycket. Har ibland trott att allt varit klart bara för att en vecka senare vara nere i en svacka igen. Men svackorna blir grundare och kommer mer sällan och framför allt så handlar dom inte om en vilja att ha tillbaka M. "Jag längtar inte längre efter att ha dig här, men jag saknar dig"

Känner att det bränner innanför ögonlocken när jag skriver. Det har varit ett år jag aldrig glömmer och jag har fått otroligt mycket stöd av min familj och mina vänner. Utan det stödet hade jag inte kommit lika långt som jag nu kommit. Det kommer jag vara evigt tacksam för!

Så nu sitter jag här, mår ganska bra och har en positiv känsla att livet kommer ordna sig tillslut. Jag har upptäckt att det finns andra kvinnor som både är vackra, intelligenta och mysiga. En dag så korsar jag kanske väg med nån som passar mig perfekt.
Ikväll ska vi över till barnens kusiner på M's sida. D och hans nya sambo har alla barnen och vi går dit och äter lite med dom. Det känns som en lagom nyårsafton!

Under julen har jag inte haft någon kontakt med Li och det har känts som att det runnit ut i sanden bara. Igår kväll kom det ett oväntat sms där hon önskade gott nytt år. Blev lite glad och vi får se hur det blir. Hursomhelst så kommer jag inte låta det ta lika mycket energi igen.

Gott Nytt År! Må 2015 bjuda på glada stunder, umgänge med familj, vänner och kanske kanske lite kärlek!

Dag 245 - Julafton

Sitter vid frukostbordet, julmusik, gröt och kaffe. Men det är nått som saknas för att den riktiga julstämningen ska finnas där. Jag saknar mina barn och en familj. Känns jobbigt att den här dippen skulle komma precis under julen, men det kanske är naturligt. Hursomhelst så kommer jag överleva och tiden går.

Idag ska jag träna, slå in julklappar, packa lite inför mellandagarna och sen åka hem till syster för att fira jul idag. Mamma & Pappa kommer ner och vi blir 8 st hemma hos syrran. Normalt så är vi nästan det dubbla och brukar fira hemma hos mamma & pappa. Kanske lika bra att det mesta blir annorlunda iår.

Ska ringa barnen lite senare också. Känns så tomt att inte ha dom här. Ska ta vara på varje minut när jag får dom på annandagen och göra det bästa av tiden. 

Nä, ska jag sträcka på mig, upp med huvet och sätta igång dagen. Det hjälper inte att gräva ner sig.

DAG 243 - tårar igen

För första gången på länge rinner tårarna igen. Det är stundtals oerhört jobbigt just nu och jag kan inte sätta fingret på exakt vad.
Det som hände i söndags efter jag skrivit var att jag fick svar från Li. Hon skrev att om hon inte ville träffas så säger hon det. Hon skrev oxå att mitt intresse möjligen var större än hennes men utan att ses så kan hon inte ta reda på det heller.
Jag svarade och skrev att det fanns intresse från min sida men att jag inte heller vet hur det känns när vi setts lite. Jag skrev oxå att jag inte tänkte åka till hennes stad på måndagen utan att vi kanske kan ses nångång när det passar bättre.
Konversationen kändes frostig men jag skrev som jag kände.

Igår när jag kom till jobbet så var vi ytterst få som jobbade och jag bestämde mig för att åka över till hennes stad ändå. Jag skickade ett mess om mina ändrade planer och skrev att vi kunde ta en snabb kaffe om hon hade tid. Det tog några timmar så fick jag svar och vi bestämde att ses en timme efter hennes jobb. Det kändes lite jobbigt och nervöst efter det som bar under veckan men det blev en ok timme. Det var trevligt men ganska neutralt. Vi skildes åt och sa att vi hörs.

På vägen hem så hörde L av sig och undrade om jag ville komma förbi. Ja tackade ja med viss tvekan i kroppen men åkte dit. Jag blev kvar hos L vilket gjort att jag haft lite,lite ångest för det och framför allt gör bristen på sömn att jag blir svagare. Jag känner att relationen med L går mot sitt slut, inte med den stöttande kontakten men med att ses. Jag bestämde mig ju för att inte träffa henne innan jag visste läget med Li. Nu känns det som att mina möjligheter att hämta hem det som hänt med Li är obefintliga så då blev det som det blev.
Imorse när jag kom hem blev det snöskottning. Då gjorde jag ytterligare en idiotgrej som jag ångrar....Eftersom Li älskar snö så skickade jag ett foto till henne. Det var 4 tim sen och hon har inte svarat än. Jag blir så irriterad på mig själv, jag hade ju bestämt mig att låta det vara någon vecka. Såklart så är det inte ett skickat foto som avgör hur hon tänker, men det gör att jag ångrar mig och mår dåligt över det. OM jag någonsin ska skicka nått mer till Li så ska jag skriva här först och läsa det nångång så jag hinner fundera igenom mina beslut.

Jag har som sagt känt mig ledsen hela dagen och tänkt endel på M. Jag saknar familjen och det gör ont att veta att hon och grabbarna firar jul i hennes hemstad nu. Jag känner mig otroligt ensam. Jag kan känna mig arg på henne ibland och vilja fråga henne om det var värt det. Men jag vet vad svaret blir och det vill jag inte höra.

Ikväll ska jag till syrran och äta lite. Skönt att slippa vara själv iaf. Ska vila lite nu så kanske jag känner mig bättre. Just nu vill jag bara krypa ur mitt eget skinn. Jag är just nu bara trött, ledsen, svag och tar dåliga beslut.

Måste bli lite starkare och sen bestämma mig för att se framåt igen. Först ska jag igenom den jobbigaste julen nånsin.

DAG 241 - lita på känslan

Det känslomässiga kaoset har fortsatt. Jag har känt mig som världens sämsta förälder och varit trött, sliten och dåligt tålamod. Jag har frågat mig själv varför, beror det på daten med Li?

Jag tror det är en kombination av flera saker, första julen ensam och utan barnen, betänketiden har gått ut och vi kan fullfölja skilsmässan, känner mig ensam och dessutom har det snurrat i huvudet angående Li.

Men som jag skrev i rubriken, känslan ljuger inte och Li är ett avslutat kapitel. Det blev en date som förvisso var trevlig och dagarna efter kändes hoppfullt. Men någonting hände sen, vad vet jag inte men det som kändes lovande blev plötsligt otroligt osäkert. Det blev skillnad i Li's sätt att kommunicera. Det har bidragit till att jag mått dåligt och funderat mycket. Men nu kom iaf facit.

Li har varit i Malmö i helgen och skulle höra av sig när hon var tillbaka. Vi skulle eventuellt ses imorgon om jag skulle till Västerås med lite grejer. För ett tag sen kom ett sms där hon undrade om jag skulle dit imorgon och att hon isf bara hade tid en kortis efter jobbet. Det var en tillräckligt tydlig signal så jag skrev tillbaka som jag kände. Att känslan är att hennes intresse svalnat och att hon gärna får vara rak och ärlig.
Jag åker inte 15 mil imorgon för att ta en fika med någon som egentligen inte vill.
Det känns tungt och tråkigt men nu kanske jag iaf kan släppa det och fokusera tillbaka på mitt eget liv igen. Jag har känt att tankarna farit iväg alldeles för mycket när jag tänkt på Li och det får mig att fundera.
Jag funderar om jag är tillräckligt stark i mig själv än för att börja dejta. Det kändes så innan men senaste veckans jättedipp i välmående har fått mig att fundera. Normalt sett ska inte lite dejtande få gunga hela världen för mig. Så det var kanske lika bra. Känns ändå ledsamt eftersom det var mycket i Li som jag gillade även om vi inte lärde känna varandra så bra. Nu faller jag tillbaka lite i känslan att jag aldrig kommer träffa någon igen.

Det är väl som dom säger......sluta leta så löser det sig.

Var otroligt irriterad på M idag. Egentligen beror det mest på mitt eget välmående. Men jag kan säga att M märkte att jag var på dåligt humör.....

Dag 238 - spiralen neråt fortsätter

Som jag skrev igår så är det känslomässigt kaos i kroppen. Otroligt jobbigt och det gör att jag sover dåligt.....vilket gör att jag mår ännu sämre.

Igår kväll kom E. Vi fikade i flera timmar och hade det trevligt. Vi redde ut vad som hände förra gången jag separerade och hon sa att hon haft jättejobbigt med hur hon skulle göra med sitt förhållande då. Det var mycket nära några gånger att det skulle hända saker men det var nog det bästa att det inte blev så. Sen berättade jag det mesta om mitt år inklusive den sista tiden med L och Li.
Vi är rätt lika på den punkten, båda tänker mycket. Det är lätt att prata med E och vi kommer nog ha en bra vänskapsrelation framöver.

Inget nytt om Li. Vi har inte hörts igår eller idag. Imorn skickar jag ett mess så får jag mer fakta att luta mig mot.

Nu skickade Li just ett mess! Ett neutralt men dock hennes initiativ. Jag svarade och ställde frågan om en fika på måndag.....väntar in svaret nu.....

Svaret kom och hon lät positiv till att ses på måndag. Hon ska höra av sig när hon kommer hem från Malmö på söndag.

Nu ska jag verkligen försöka släppa det här lite fram till söndag. Jag behöver ta igen mig och fokusera på mitt eget. Imorn är det fredag. Jobb, innebandy och mys med barnen.

Det här blev ett inlägg skrivet i omgångar. Mr bergochdalbana......

Dag 237 - känslomässigt kaos

Jag är riktigt trött på mig själv. Till viss del känner jag igen mig från tidigare gånger när jag känt intresse för någon men det gör mig så trött på mig själv.

I söndags morse när jag skrev så var det med en otroligt bra känsla i kroppen och med en säkerhet att jag och Li skulle träffas igen. På kvällen kom ett mess från Li, det var ett bra mess men istället för att svara så ringde jag upp. Li lät trött och sådär lagom engagerad. Jag frågade lite löst om nästa vecka, ifall det fanns tid att ses. Hon jobbade när jag var ledig och sen kommer julen så inget blev bestämt. Sen avslutade vi samtalet rätt så fort. Jag var positiv när jag ringde men efter samtalet hade jag lite tvivel på vad hon vill. Jag kan inte säga något som direkt pekar på att det är så utan mer att jag överanalyserar ALLT! Det är det jag blir så trött av!
Vi hördes inget på måndagen men igår morse skickade jag henne ett mess och önskade en bra dag. Det tog en stund sen kom ett svar att hon just tänkt messa mig och fråga om jag fått upp julstjärnan på jobbet än. Egentligen ett bra mess men det jag hakade upp mig på var att hon inte skrev kram, vilket hon gjort sedan i lördags i sina mess. Jag är fullt medveten om att jag övertolkar allt och att jag bara borde låte det flyta på och se vad som händer. Så sen i söndags så har det varit kaos i kroppen. Jag har känt mig glad, ledsen, nerstämd, upprymd, hoppfull, hopplös och allt däremellan. Jag blir galen på mig själv. Vart är mitt normala, trygga jag?? Jaja, inget att göra åt, bara låta tiden gå och se vad som händer. Har en liten plan och kolla om vi kan ses nästa vecka ändå, bara less att det tar så mycket energi av mig!!

Ikväll kommer E, den tjej som jag umgicks med i min förra separation. Vi ska fika och prata lite. Det blir säkert trevligt.

Jag berättade för L om Li i måndags.....det gick över förväntan och hon blev inte så knäckt som jag var rädd för. Hon sa att hon nästan misstänkt det eftersom jag hört av mig mycket mindre och hon var glad för min skull. Vi kommer fortsätta ha kontakt men utan "fördelarna".

Dag 234 - omtumlande helg

Vart ska jag börja.... vi tar det i ordning. I torsdags var det julbordskryssning med jobbet som jag hoppade över för att gå på F&V's lucia. M var också med men det gick helt ok. Kan inte säga att vi hade sprudlande samtal men det fungerade på en bra nivå. Tror säkert det var mest obekvämt för andra föräldrar som vet om läget. Hursomhelst så flöt det på och barnen var duktiga.

Jag hade ledig dag så jag gjorde lite lasagne att bjuda på jobbet när dom kom tillbaka från kryssningen och sen blev det träning. Lagom till jobbarkompisarna kom tillbaka mötte jag upp och det blev bastu och öl innan vi gick vidare till den pub som jobbet har. Min tanke var en lugn kväll som skulle avrundas i tid med tanke på att jag skulle träffa Li dagen efter. Ibland går inte planer i lås..... Jag var iof hemma vid 23 men betydligt mer berusad än jag tänkt mig. Kom på i efterhand att det nog berodde på att jag glömt(!) äta ordentligt. Lasagnen var i princip det enda jag åt på torsdagen.

Fredag morgon, dejtday, vaknade 0705..... Sååååååå jävla bakfull!! Det liknade ingenting, jag som aldrig blir bakis. Jag sprang fram och tillbaka mellan sängen och badrummet från jag vaknade fram till 1230. Hade inte en droppe vätska kvar i kroppen och magen innehöll absolut ingenting.

Min plan var ju att åka till Li's stad itid och bara mysa runt innan dejten men det var uteslutet. Det gick så långt att tankarna började snurra kring att jag kanske inte ens skulle ta mig dit. Men vid 13 så tog jag tag i mig själv och kom iväg. Åt en macka, lite choklad och ett äpple påväg dit så jag kände mig lite bättre. 

Landade på hotellet jag bokat en halvtimme innan vi skulle ses och stressad kastade jag mig i duschen. Li ringde precis när jag kom ur duschen och jag fick meddela att jag skulle bli lite sen....

Li skulle möta mig när jag gick från hotellet in mot stan, men min dag fortsatte i samma stil och vi missade varandra... Efter ett telefonsamtal så insåg vi att jag gått fortare än hon trott och hunnit förbi den korsning hon kom ut i. 

När vi väl hittade varandra så var hon så söt som jag mindes. Vi gick till en pub och tog ett varit glas vin. Det var lite smånervöst men samtalet flöt ändå på och det blev aldrig stelt. 

Hon hade bokat bord til 18 på en mysig restaurang. Efter god mat och lite mer vin så kändes det riktigt avslappnat. Vi drog vidare på en standup-show som Li bokat och det var tur att vi lärt känna varandra i telefon litegrann för första komikern kastade sig rakt på riktigt grova könsskämt....hade varit jobbigt om vi inte känt varandra alls tror jag...

Hursom så flöt dom två timmarna där på, underhållningen var bra och när det var slut så gick vi vidare och tog en GT på en pub i närheten. Trots att klockan var runt tolv så föreslog Li ytterligare ett ställe och vi gick dit och tog ett sista glas vin. Jag hade lite svårt att läsa exakt vad Li tyckte men det kändes som hon hade trevligt och hon hade lätt kunnat avrunda mycket tidigare om hon känt för det.

På sista stället så tog hon upp att jag bokat hotell och tyckte det var bra, hon gillade att det blev mer som en vanlig dejt och att man kunde skiljas åt när kvällen var slut. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka det för hon sa även saker som gav sken om motsatsen. Hursomhelst så bestämde jag mig strax innan vi skulle lämna puben att erbjuda henne att följa med till hotellet. Jag hann dock inte för innan jag sa nått så frågade hon om jag skulle bli besviken om vi skiljdes åt. Kan väl erkänna att visst blev jag lite besviken men sa givetvis inte något. 

Jag följde henne till dörren, fick en kram och sen gick jag tillbaka mot hotellet. Hade känslan av att vi hade haft en trevlig kväll men funderade lite över vad hon tänkte. Jag hoppade isäng direkt när jag kom till hotellet och bestämde mig för att inte lägga så mycket energi på det. Strax efter jag bäddat ner mig så plingade det i telefonen, det var Li. Hon tackade för kvällen, skrev att hon haft trevlig och att hon var glad att jag kommit dit. Det gjorde mig glad och jag tänkte att det hade hon inte behövt skicka om hon inte kände nått intresse så jag tog det som att jag gjort nått intryck iaf.

Jag hade grymt svårt att sova och tänkte mycke men tillslut så slumrade jag till. 

Efter frukosten på morgonen så plingade det till igen och Li undrade hur jag mådde och önskad mig en trevlig dag. Det värmde och jag kände mig mer säker på att hon har intresset kvar. 

Li skulle till Stockholm med sina tjejkompisar och se en föreställning så hon var påväg mot tåget.

Jag rullade hemåt med en ganska bra känsla i kroppen. 

På kvällen blev jag bjuden till brorsan på lite tacos och tv kväll. Det var alldeles perfekt och jag åkte därifrån vid halv tio. Sen lade jag mig i soffan och det kliade lite i fingrarna att messa Li. Tillslut vann känslan och jag skickade iväg ett sms där jag hoppades att hon haft en bra dag. 

En timme senare så ringer telefonen, det är Li. Hon säger att hon hade tanken och ringa men visste inte om hon skulle våga så sent, men när hon såg mitt mess så vågade hon. Hon satt på tåget påväg hem och vi pratade en halvtimme. Vi kommer  definitivt ses igen och det blev lite pirr i magen. Samtalet bröts några gånger så tillslut bestämde vi att höras imorgon istället.

Så nu sitter jag med morgonkaffe och tänker lite på Li. Vi får se vad det här mynnar ut i men jag ska mysa på känslan medans den varar. 

Dag 230 - rastlös

Sista dagarna har jag känt mig lite rastlös. Vet inte riktigt varför men tror det kan ha med min stundande träff med Li att göra. Vi ska ses på fredag och på nått sätt vill jag få det avklarat så jag vet om jag ska lägga mer energi på det eller inte.
Jag ringde henne i söndags kväll, mest för att stämma av lite men oxå för att lära känna lite mer så det inte blir stelt på fredag. Samtalet flöt på och när vi avslutade så visade displayen 2 tim och 46 min.....
När pratade jag så länge med en tjej i telefon senast?! Det minns jag inte ens. Låt det bli fredag nu så jag får döma av det här...

Imorn är det lucia för F&V på dagis. Jag och M ska dit båda två. Det känns ganska lugnt just nu och jag tror det kommer gå bra. På kvällen är det pubafton med jobbet. Jag tänkte gå dit ett tag men inte bli alltför sen hem, tänkte försöka kom iväg till Li's hemstad i tid på fredag så hinner jag kika runt lite på stan innan kvällen kommer.

Jag har lite dåligt samvete för att jag ljuger för L. Jag vill inte träffas just nu och jag har....vridit sanningen lite och skyller på jobbet som orsak att vi inte kan ses den här veckan. Det är som det är och skulle jag känna intresse för Li efter vi setts i helgen så kommer jag säga som det är till L.

Pratade med en vän ikväll, visade sig att han läser här ibland. Hade helt glömt att jag gett honom adressen! Vi ska försöka ses lite i jul, det känns roligt och kanske ta nån öl och surra lite. Han avslöjade att han skulle bli pappa igen med sin nya kärlek! Grymt kul och jag tror det blir hur bra som helst! Undrar om jag kommer skaffa fler barn? Tiden får utvisa...

Ska försöka sova lite nu. Ledig imorgon så efter lucian tänkte jag ta hand om mig själv, träna och fixa lite hemma. Kanske läge att packa lite och fundera på klädsel till fredag...

Dag 227 - positiv stress?

Nu var det längesen jag skrev, det brukar betyda att det hänt mycket och att jag inte har behovet. Så är det den här gången oxå.
Vet inte vart jag ska börja riktigt.... Vi börjar med L. Vi har fortsatt ha kontakt men det har minskat en hel del. Hon har mått riktigt dåligt en period. Inte konstigt med tanke på att hon flyttade från huset och numera bor i ett radhus. Nu börjar hennes liv på riktigt igen. Vi har setts ibland men jag vet inte om det kommer ske igen. Orsakerna är flera, kommer till dom snart. L skickade mig en vänförfrågan på FB....jag valde att inte godkänna den utan ringde upp henne och sa att det inte var en bra idé just nu. Visade sig vara lite av en hämndgrej från hennes sida eftersom M&D tydligen lagt till varandra på FB. Tänker inte sälja mig så billigt.

En annan tjej som hade en ganska viktig del i min förra separation, hon blev min "rebound girl" utan att det hände något mellan oss, hörde av sig när hon fått höra vad som hänt. Hon lever med samma kille hon hade då och har två barn. Jag är uppriktigt glad att jag inte medverkade till att förstöra nått då, för hon och jag skulle nog inte passa ihop i längden. Hursomhelst så bryr hon sig hur jag mår och det värmer lite. Sen är hon rolig att ha kontakt med, hon ställer många frågor som ingen annan vågar. Vi har en mailkonversation som är ongoing.

Nu till det som är mest positivt just nu och den största orsaken att jag inte vill träffa L just nu. Det är en annan L! Måste skilja på dom på nått sätt så "nya" L får bli Li.
Jag drar inga växlar på det här men måste erkänna att det känns som det mest intressanta på relationsfronten. Det började med en jaktdag hemma hos en kollega. Några av mina bästa vänner hade en grym dag med, jakt, bastu och god mat! Å lite alkohol....
Hursomhelst så visade det sig att kollegans fru hade besök av vännina hon lärt känna genom jobbet. Vi skojade lite innan hon kom att hon skulle vara snygg och singel. Vilket visade sig stämma helt och hållet!
Kan inte säga att vi på något sätt pratade särskilt mycket och ärligt talat så lade jag inte ner nån energi på Li alls efteråt. Hon bor dessutom ca 14 mil härifrån.
Veckorna efter spenderade jag, via jobbet, i hennes hemstad och tanken slog mig vid nått tillfälle att jag skulle höra av mig men det gjorde jag aldrig.
Veckan efter jobbet var avslutat där så säger kollegan att det finns intresse hos någon att träffa mig. Han syftade såklart på Li. Jag tog det inte på så stort allvar utan sa bara att han skulle ordna nån middag så vi kunde träffas då.
Två dagar senare kommer ett sms från kollegans fru med samma budskap så jag bad om Li's telefonnummer och skickade iväg ett sms. Vi sms: ade fram och tillbaka under förra veckan och bestämde att vi skulle försöka ses. I söndags kväll ringde jag Li och vi pratade i telefon i över 2 tim. Hon är jättetrevlig och det flöt på bra. Vi har bestämt att ses på fredag i hennes stad. Känns roligt och nervöst! När gick jag på date sist!? För typ 6år sen med M.
Vi har sms:at lite under veckan och jag blir glad varje gång det plingar! Försöker verkligen ta det för vad det är, men känner att jag skenar iväg i tankarna ibland. Li har varit singel i 3 år och givetvis undrar jag varför... Oerhört kräsen? Sårad? Svårt att binda sig? Jag vet inte och ärligt vet jag ju inte alls vad jag tycker när vi ses och umgås heller.
Jag tänkte boka hotell i hennes stad så vi kan dricka vin om vi vill och jag slipper åka hem på kvällen.
Tänker slå henne en signal ikväll tror jag! Får se hur det känns efter det.

Barnen har varit hos mig den här veckan. F fyllde år i tisdags och M kom hit och åt frukost med oss på morgonen. Det var det längsta vi umgåtts på 6mån. Det gick bra och var inte alls så jobbigt som jag var rädd att det kunde bli. M har fått mycket mindre av min energi sista veckorna och det känns så bra. Vi kanske börjar närma oss den relation som kommer vara i framtiden, vi får se.

Återkommer tätare ett tag nu med nyheter, positiva eller negativa, om Li.

Dag 192 - hur blir jag stark igen?

Den här veckan har varit jobbigare än på länge. Jag har funderat mycket, känt mig ensam, saknat det gamla livet och saknat M. Jag inser att jag måste försöka ta mig ur den dåliga spiralen igen så i helgen har jag tagit det lugnt bara. Varit för mig själv, tränat, hängt med brorsans familj och sovit. Nu är det söndag och jag kan inte säga att det känns så mycket bättre än tidigare i veckan. Jag har svårt att göra saker. Har en del att förbereda inför kommande vecka när jag ska jobba borta, men jag får liksom inte energin att köra på. Jag måste ta mig i kragen. Den där välbekanta ångestkänslan kommer lite smygande ibland, inte lika kraftfull som förr men den sitter där i maggropen ibland. Det är nog den värsta känsla man kan ha.

Inatt så var L på fest och ville att jag skulle träffa henne efter. Men jag kände att det inte var vad jag behövde så jag stannade hemma och sov. Det var ett bra beslut för min egen skull. Situationen med L skapar just nu en del ångest och jag måste ta hand om mig själv ett tag nu. Ibland känns det som att det är på vippen att det kommer att komma fram till M och D. Det tror jag skulle skapa en jobbigare situation. L är svagare än jag och det är större chans att hon gör irrationella saker.

Jag har hamnat i funderingar igen om jag någonsin kommer kunna träffa någon och om jag ens kan bli kär igen? Jag hoppas verkligen det. Just nu känns det ensamt ibland, trots att jag har en grym familj och massa bra vänner.

På eftermiddagen kommer F&V hem! Ska bli så mysigt, jag har saknat dom den här veckan. Hoppas att det känns bättre när dom väl är hemma igen, Ska ta vara på kvällen med dom för sen åker jag bort några dagar och farmor & farfar tar markservicen här hemma. Jag har ingen lusta att åka bort just nu men har väl inte direkt något val. Ska ta mig igenom dom här veckorna oxå.

Det är dags att vara stark igen, Ingen känsla varar för evigt!

Dag 190 - tungt

Jag har hamnat i en svacka igen. Sista veckan har varit ganska tung och jag är trött och sliten. Jag är inte särskilt engagerad på jobbet just nu och jag orkar inte göra så mycket hemma. Jag har sovit för lite och det sätter sig direkt på mitt välmående. Jag måste försöka vila ikapp lite i helgen. Det är min "barnfria" vecka...eller jag skulle snarare skriva "ensamma" vecka. Det är precis så det känts den här veckan.

Jag har fortsatt träffa L ibland. Vi hörs nästan dagligen och träffas någon gång varannan vecka. Det är trevligt och mysigt men just nu har jag mest ångest över det. Jag kommer inte bli kär, det är jag ganska säker på. Är det då rätt att umgås med L? Jag är helt ärlig mot henne och har sagt rakt ut att det inte kommer bli vi men ibland får jag ändå dåligt samvete. Ibland kan jag känna för att avsluta det, men ibland tycker jag att det känns bra och att det får bli som det blir. Jag har mycket ångest för att jag kanske gör henne illa i slutändan. Det är inte vad hon behöver. Tiden får utvisa vad som händer.
Innerst inne önskar jag att jag träffar någon jag blir kär i och kan börja ett nytt liv. Men det känns avlägset. Jag kommer på mig själv ibland att tänka att jag skulle få svårt att släppa in någon i mitt liv igen. Jag skulle ha svårt att eventuellt ge upp huset och flytta ihop med någon med alla förändringar det skulle bli för barnen. Dom gångerna känns allt bara hopplöst, krångligt och svårt.

Egentligen ska jag väl inte vara förvånad över att det känns tungt i perioder men det är ändå jobbigt när det kommer. M och han är ju ett par, hur officiellt vet jag inte men jag vet att dom umgås såfort dom kan. Nästa vecka åker dom till Göteborg tillsammans. Det känns jobbigt att veta och det gör ont att veta att hon presenterar honom för sina syskon och att han sakta blir en naturlig del i deras liv. Det känns på nått sätt orättvist. Ibland saknar jag M, även om jag tänker mindre och mindre på henne. Jag saknar framför allt livet som det var. Känslan av att vara en familj.

Det har varit mycket negativa tankar sista dagarna, det beror nog mycket på att jag är trött oxå. Ska ta hand om mig själv i helgen så kanske det vänder lite. Ska bli mysigt att få F&V på söndag! Sen ska jag jobba borta mån-tors så så kommer farmor och farfar och ska bo med grabbarna.

Nu måste jag försöka få nått gjort här på jobbet.

Dag 165 - dålig dag

Förstår inte riktigt varför men ikväll har varit en jobbig kväll. Jag är tillbaka i hotellivet och sista veckan på utbildningen. Helgen har varit helt ok även om jag har dåligt samvete för att ha bråkat en hel del med F & V. Mitt tålamod är inte det bästa just nu och dom är inne i en period av att konstant testa gränser. Jag lämnade dom till M på eftermiddagen igår. 

På kvällen kom L och vi hängde lite och pratade. Hon har det tungt just nu med uppdelning av grejer och den ekonomiska uppdelningen. Hon var ledsen och behövde prata. 

Imorse när jag åkte till Stockholm igen så kändes det ganska bra. Jag tror det vände när M skickade ett långt sms om vem som skulle ha barnen till veckan och en del önskemål. Det bara kom över mig att allt är så krångligt och jag vill bara ha tillbaka mitt liv igen. Jag vill inte skicka mina barn fram och tillbaka mellan två ställen. Det gör så ont i mig. 

När jag kom till hotellet och under hela kvällen så har känslan suttit i. Dessutom så började jag fundera över relationen med L. Även fast vi pratar om vad det är så inser jag ju att för varje gång vi ses ökar risken att göra någon illa. Jag borde kanske säga att vi ska sluta ses men jag trivs i hennes sällskap och mår bra av uppmärksamheten. Mitt samvete äter lite på mig. Hon är skörare än jag och jag vill verkligen inte såra henne. Jag vet inte hur jag ska bete mig egentligen. 

Jag hoppas det här bara är en tillfällig svacka och att jag mår bättre imorgon efter att ha fått sova lite. 

Jag längtar efter F&V! Vill ha dom här och krama dom. Jag vill ha en hel familj, även fast jag vet att det inte kommer bli så. Jag önskar att det här aldrig hänt och att allt bar som vanligt.

Dag 163 - nya vänner, början på ett nytt liv

Jag trodde jag skulle skriva oftare när jag bor borta på hotell men det har blivit tvärtom. Behovet är inte så stort och jag sysselsätter mig med annat. Utbildningen flyter på och är rolig. Vi är 13st och har kommit varandra nära trots att vi känt varandra i bara 4veckor! Det beror nog mycket på att vi är liknande sorts människor och det vi utsätts för under utbildningen. Jag tror jag kommer ha fortsatt kontakt med flera av dom i framtiden! Det är en härlig känsla att träffa så bra människor.
Baksida av myntet är att nästan alla har familjer. Det känns ibland i hjärtat när vi pratar om våra liv och jag saknar någon som undrar hur jag har det. Det känns konstigt att inte ha någon att ringa på kvällarna.

Jag har grabbarna varje helg under den här perioden. Jag vill inte vara ifrån dom nästan 2v, det skulle kännas för långt. Just nu sitter jag på leklandet och grabbarna härjar för fulla muggar! Skönt att se att dom har kul!

Förra helgen skulle jag hämta ett par skor till V hemma hos M. Det var lördag morgon och jag hörde på M att hon inte var ensam. När jag kom till hennes lägenhet så såg jag D's bil stå utanför. Det gjorde ont men ändå inte så ont som det hade gjort för några månader sedan. M kom ut med skorna och jag kunde inte låta bli att få henne att förstå att jag visste att han var där. Jag var kort mot henne och åkte därifrån såfort jag kunde. Jag försöker släppa känslan av att jag vill "skada" henne. Jag menar absolut inte fysiskt, men få henne att känna att hon förlorat något som aldrig kommer igen. Jag försöker släppa känslan men är inte där ännu, jag blir irriterad såfort jag träffar henne. Såren är nog djupare än jag själv förstår.

Sen måste jag väl skriva något om L oxå...vi har fortfarande kontakt och hon har sovit över vid något tillfälle. Det är förmodligen idiotiskt men nu är det så.
Jag har sagt till henne flera gånger att det är vad det är och att jag hoppas att hon resonerar likadant! Klart att hon har ansvar för sig själv men det kan vara svårt när man är bräcklig. Hon har fått tag på ett radhus och har iaf ett datum att haka upp det på. Undrar just vad M & D skulle säga om dom visste...

En vecka kvar på utbildningen nu, sen tillbaka i varannanvecka livet igen. Jag går sakta framåt men har dippar ibland och saknar familjelivet. Bara att fortsätta kämpa framåt!

DAG 145 - Livet rullar på

10 dagar sedan jag skrev sist och livet rullar på. Det har hänt endel på dessa dagar och jag har mått både bra och lite sämre. Även om jag ibland mått lite sämre så går det ändå inte jämföra med hur dåligt jag mådde för några månader sedan.

Sedan jag skrev sist så har min kontakt med L fortsatt. Det som hände efter vi var ute och åt skapade lite konstiga känslor i mig, Det var såklart skönt med närhet, det något som jag saknat. Samtidigt har jag haft en liten oro över vad som ska komma ut av det. Jag vill verkligen inte såra L. Under förra veckan så var jag i Stockholm på utbildning. Jag och L hördes nästan varje kväll och hade några långa telefonsamtal. Jag uppskattar det men är samtidigt rädd att hon ska investera för mycket känslor. När helgen kom och jag åkte hem så bestämde vi att ta en promenad. Så blev det och vi stod sedan på parkeringen och pratade länge. L ville ses dagen efter oxå men kunde inte eftersom D skulle jobba.
På lördagen åkte jag ner till Stockholm igen och sprang ett halvmaraton. Det var hur kul som helst och jag gjorde en riktigt bra tid. För att inte avslöja för mycket identitet så nöjer jag mig med att säga att jag gjorde en tid under 1.33.
Jag hade på känn att L kanske skulle fixa så att hon kom loss iaf och mycket riktigt så fick jag ett sms efter loppet där hon undrade om jag ville ha sällskap. Jag tvekade lite men när suget att fira loppet lagt sig lite så sa jag ja.
L kom till mig och vi hade en riktigt trevlig kväll. Min oro för vad det ska leda till finns med hela tiden. Jag kommer inte bli kär i L och jag är rädd att jag tillslut sårar henne. Samtidigt så gillar jag att umgås med henne, Jag får låta tiden gå och utvisa vad som händer. Men jag ska hela tiden vara ärlig mot henne!

Mina känslor för M pendlar lite. Ibland känner jag en enorm saknad av familjelivet och det vi hade, jag och M. Jag saknar känslan av att vara en familj och det gör ont i mig att behöva skicka barnen fram och tillbaka mellan oss. Även om barnen verkar ta det bra så är det ändå jobbigt. Jag har haft några dagar när jag känt mig lite nere.

Idag har jag mitt sista samtal. Det ska bli skönt att prata lite men jag vågar inte berätta att jag träffat L på det sättet som vi gjort. Jag håller det för mig själv.

Jag har hemstudier i min utbildning den här veckan. Kanske är det därför jag känt mig extra ensam också, när man inte har någon riktig vuxenkontakt under dagarna. Från nästa vecka är det 3 veckor utbildning i Stockholm. Det blir många hotellnätter och tid att fundera. Kommer bli jobbigt att inte träffa grabbarna mer än på helgerna men jag har inga alternativ.Även om vi fortfarande bott ihop så hade det ju varit likadant,

M har bytt efternamn överallt nu, På FB ändrade hon under veckan som var. Det kändes lite konstigt men gjorde inte så ont som jag trodde. Barnen har pratat om att mamma heter ........ Så hon verkar ha berättat för dom att hon bytt namn iaf. Våran relation är fortsatt ganska kort. Jag har inte den styrkan ännu att bara vara som vanligt. Vi bråkar inte och jag är inte otrevligt men vi pratar bara om det nödvändigaste.

Dag 135 - Vad hände?

Sitter och äter frukost med grabbarna. Helgen har varit...ja, märklig, bra och konstig.
I fredags kväll skulle jag träffa L, hans fru. Jag har sett fram emot det hela veckan men under fredagen var det blandade känslor. Vissa stunder kändes det spännande men sekunder senare kändes det som jag inte ville. Men givetvis så bestämde jag mig för att fullfölja. Jag intalade mig att det är vad det är och känns det konstigt så kan jag åka hem efter vi ätit.
Vi möttes upp och promenerade till restaurangen där vi skulle äta. Det kändes ganska snabbt avslappnat och vi hade inga problem att prata. Vi pratade mycket om M&D. L bor ju fortfarande ihop med D och hon ligger en bra bit bakom mig i processen.
Jag tror L känner att jag lyfter henne lite och hon får hopp av att se att jag kommit lite längre.
Tiden rusade iväg och vi bestämde oss att gå vidare. Vi gick till en närliggande bar och drack några öl och fortsatte prata. Jag tror vi båda kände att kvällen kunde sluta hursomhelst, vilket den också gjorde.
När vi lämnade baren så var jag rakt på sak, jag frågade vad hon ville, skulle vi säga godnatt eller skulle jag följa henne till det övernattningsrum hon hyrt i sin kompis trapphus. L ville att jag skulle följa med och så blev det. Vi pratade endel när vi kom dit och hon erkände då att hon tänkt köpa en flaska vin med sig utifall det skulle bli som det nu blivit. Det var lite skönt att höra att hon tänkt tanken innan oxå. Vi pratade om hur sjuk situationen är och vi pratade om hennes och min "relation" till varandra. Vi var överens om att saker är som dom är och att man på vägen till att må bra måste få ha lite roligt påvägen.
Jag sov kvar med L. Det var skönt att känna en annans människas hud och närhet.
Jag kände mig ganska säker på att jag inte skulle få ångest dagen efter men var mer orolig för L. Hon mår sämre än mig och har så mycket framför sig att gå igenom. Hon träffar ju D dagligen och jag är rädd att hon ska må dåligt. Hon sa själv att hon säkert skulle få lite ångest men att hon vet att hon inte gjort något fel och inte brutit något förtroende. L frågade mig om jag gjorde det av hämnd, det var bra att hon frågade, jag känner inte att jag gjorde det av hämnd, jag tänker inte berätta för M.

Igår och idag har jag funderat på vad som hände och varför. Jag känner attraktion till L, jag saknar någon att mysa med. Jag tror att situationen är alltför konstig för att jag skulle kunna bli kär. Men jag uppskattar kontakten med L och hon är mysig.
Min största rädsla är att göra henne illa, jag vill verkligen inte det. Jag vet vad hon går igenom och jag vet hur bräcklig man är då. Även om hon säger att hon är införstådd med att det som hände och våran kontakt är vad den är så måste jag vara observant så att hon inte investerar för mycket känslor och blir sårad. Jag skulle bli besviken på mig själv om jag gör henne illa.
Fick ett sms av L igår kväll, hon skrev att vårat gos lämnat en skön känsla i kroppen. Jag blev glad av det, då har hon iaf  inte haft så mycket ångest.
Är ganska säker på att vi kommer fortsätta ha kontakt och kanske ses fler gånger, men jag måste vara ärlig hela tiden om vad jag känner och tänker. Så länge ingen blir sårad så fortsätter jag gärna kontakten.
Tänk hur det kan bli, det här hade jag inte räknat med för några månader sedan.

Imorgon åker jag på utbildning. Totalt 5 veckor varav 4 på hotell. Kommer bli jobbigt att träffa grabbarna så lite. Kommer säkert bli endel långsamma kvällar på hotellrummet också men det ska gå bra. Vi får se vad som hänt när dom här 5 veckorna gått. Det blir säkert tätare mellan inläggen här när jag får mer ensamtid närmsta veckorna.

Dag 130 - uppochner

Nu är det 9 dagar sedan jag skrev sist. Det har varit mest bra dagar men emellanåt hamnar jag i mindre svackor. Just idag är det en sån dag.
Jag har haft grabbarna hela tiden fram till idag. Jag ska nämligen bort på utbildning endel dom kommande veckorna så därför passade jag på att ha dom lite mer nu. Lämnade dom på dagis imorse och M hämtade dom. Skönt att slippa träffa M i samband med lämning men på sikt vill jag inte ha det så.
Nu ikväll när jag är själv hemma första gången på 9 dagar så känner jag mig ensam och lite ledsen. Jag saknar mitt gamla liv igen. Jag saknar M oxå, även om jag oftast känner att jag nog inte vill ha tillbaka henne igen. Det hon gjorde mot mig är svårt att reparera, om inte omöjligt. Som jag skrivit tidigare så förstår jag hennes känslor, men jag kan inte acceptera sättet hon behandlade mig. Jag känner att jag har lite närmare till gråten ikväll. Annars har jag knappt gråtit alls på ganska länge. Det är väl ett kvitto på att jag kommit en bit i min process iaf.

Jag hade lite kontakt med hans fru L i förra veckan. Vi bestämde att ses igen nu på fredag. Det känns kul och jag längtar lite. Har varit nära att skicka sms till henne sista dagarna men hållit mig. Vill helst att hon hör av sig nästa gång. Varför vet jag inte, men det är väl bekräftelsen. Jag kan inte låta bli att fundera över vad kontakten kommer leda till. Vänskap som består? Rinner det ut i sanden? Tröst och fysisk tillfredsställelse? Måste erkänna att jag känner mig lite attraherad av henne fast vi bara setts en gång. Det kan vara att jag målar upp bilder i mitt eget huvud. Hur det en blir så lovar jag mig själv att inte såra henne på något sätt. Vara öppen och ärlig mot henne, så får vi se vad som händer. Om hon inte hört av sig imorgon förmiddag så tror jag jag ska skicka henne ett sms iaf.

Nu ska jag försöka få tiden att gå den här kvällen. Det känns ensamt och lite tungt, men jag vet att jag överlever.

Dag 121- ett halvt steg bakåt

Söndag kväll efter en svajig helg. Egentligen en ok helg men med lite mer jobbiga känslor igen.
Fredagskvällen spenderade jag med brorsan. Vi var på konsert och fortsatte sedan ut. Det var trevligt och det blev sent. Jag avslutade med att sitta och prata med tjej på en krog istan innan jag tog nattbussen hem. Hon var inte intressant i det avseendet att jag ville göra något med henne men jag fick lite uppmärksamhet vilket är bra för självförtroendet.
Lördagskvällen så var jag bjuden hem till brorsan på lite kräftor. Det var bara hans familj och jag. Det var mysigt och det har varit skönt att umgås med brorsan i helgen. När jag åkte därifrån så stannade jag till hos en kompis. Han hade besök av sin flickvän och en tjej till som jag känner sen tidigare. Det blev en liten youtubefylla innan jag tog nattbussen hem.
Det har blivit ganska dåligt med sömn i helgen och det kanske är delvis det som gjort att jag fallit tillbaka lite i helgen. Jag har funderat lite mer på M igen och det är jobbigt.
Idag kom grabbarna hem igen! Skönt att ha dom här. Jag har fortfarande svårt för M när jag träffar henne. Jag är kort och blir lätt irriterad. Undrar hur länge det kommer kännas så.

Imorn är det jobb och dagis igen. Får se om hans fru L hör av sig nått. Vi har haft kontakt några dagar efter promenaden men under helgen har vi inte hörts. Jag hoppas hon hör av sig imorn. Jag vet inte varför men jag gillar våran kontakt. Hon är trevlig och vi är ju lite i samma sits.
Nu måste jag sova iaf, strax kommer nog grabbarna och kryper ner, en efter en. Mysigt ändå!

Dag 117 - Bröllopsdag

Idag är det 3 år sedan jag och M lovade varandra evig trohet. Det visade sig vara ett löfte som inte var värt så mycket. Jag trodde den här dagen skulle bli riktigt jobbig men min period av bättre dagar fortsätter. Jag mår just nu helt ok, även om det kommer dåliga tankar ibland och det hugger i hjärtat emellanåt på dagarna så mår jag ändå ok. Långt mycket bättre än jag själv vågat hoppas. Jag hoppas det fortsätter så.
Jag skickade ett lite sarkastiskt sms till M imorse "Grattis på bröllopsdagen då......." Det tog en stund sen fick jag ett svar att hon givetvis oxå tänkte på att vi gift oss den här dagen och att hon är ledsen att det inte slutade som det var tänkt. Visst kändes det lite sorgligt när jag läste men det jag skakade av mig det ganska fort. Sen har dagen rullat på.

Ikväll gick jag en promenad......två timmar med hans fru L! Jag skickade ett sms till henne i måndags och efter vi växlat några mess frågade jag om hon ville ses. Det ville hon och vi tog en promenad ihop ikväll. Vi pratade om hela situationen och hur det känns. L ligger några månader bakom mig i processen och jag lider med henne. Hon mår stundtals jättedåligt. Dom har inte kommit någonvart med det praktiska och hon känner att allt det jobbiga framför henne känns oöverkomligt. Jag berättade om hur det fungerat för mig och försöker stötta henne. Hon har kommit en liten bit i sin process iaf och jag märker att hon har tron på att hon kommer ta sig igenom det. Hursomhelst var hon jättetrevlig och jag tror vi båda tyckte det kändes bra. Vi bestämde att fortsätta höras och vi kommer nog ses fler gånger.

Jag är otroligt tacksam att jag fått ha dom här bra dagarna. Set har gett mig insikten av att jag kommer må bra igen!

Dag 114 - bästa perioden hittills

Den bra känslan har fortsatt några dagar. Jag känner mig starkare än på länge och jag har mått ganska bra faktiskt. Jag har lyckats fokusera mest på mitt eget liv och inte så mycket på M. Jag har haft barnen och jobbat en del så det har varit full fart.
M hade barnen över dagen igår medans jag jobbade. Som vanligt är det lite jobbigt att se henne. Funderar alltid vad hon gjort precis innan jag lämnar barnen eller vad hon ska göra alldeles efter jag hämtat dom. Hatar den känslan.

Idag lämnade jag barnen och nu ska dom vara med M hela veckan. Det kommer kännas tomt och vara jobbigt. Är lite rädd att jag ska känna mig väldigt ensam. Ska försöka sysselsätta mig så mycket det går. När jag lämnade barnen lånade jag M's toalett. I hennes tandborstmugg stod det 2 tandborstar. Det högg till i hjärtat men jag valde att inte fundera så mycket. Jag kan inte påverka det.

Imorgon börjar jag tidigt och det blir en lång dag. Har tänkt kontakta hans fru L imorgon, kolla hur hon mår och hur helgen varit. Kanske föreslår att vi ska ses och prata, vi får se.
Hoppas den bra känslan håller isig.

Dag 111 - en bra dag!

Idag har varit en bra dag! Känns skönt att skriva det. Hoppas det kommer fler sådana framöver.
Det har varit skönt att jobba dom senaste dagarna. Hade en liten oro att jag skulle falla tillbaka till känslan innan semestern när jag kom tillbaka, men så har det inte blivit. Jag har mer känt igen mitt gamla jag och jag tycker om att vara på jobbet igen.
Det kommer bli mycket på jobbet ett tag framöver och det känns kul, jag har världens bästa jobb!!

Idag har det som sagt varit en bra dag. Jag har mått bra och haft kul på jobbet. Jag har inte funderat så mycket. Jag har försökt provocera mig själv lite genom att tänka på M och honom, men inte ens det har fått mig att må särskilt dåligt. Men jag är medveten om att det är idag, imorn kan det vara annorlunda. Ska dock försöka bevara känslan så länge det går. Det ger iaf hopp om att jag kommer komma igenom det!
En sak som hände idag, nått jag väntat lite på och kanske lite hoppats på. Hans fru L hörde av sig. Det kom ett sms strax efter lunch. Hon skrev att hon inte visste om det var smart att kontakta mig men undrade hur jag mådde. Jag blev lite glad och vi messade lite under eftermiddagen. L mår såklart jättedåligt och jag gissar att hon är några månader bakom mig i processen. Tyckte ändå hon var klarsynt i sina sms och hade en tro på att hon kommer må bra. Det gläder mig. Vi kom överens att fortsätta hålla kontakt och att M&D inte behöver veta om det. Funderar på att fråga henne om en fika eller promenad längre fram. Vore skönt att prata ordentligt. Dom bor fortfarande ihop och har inte börjat med allt praktiskt än så det är nog en tid kvar tills hon står själv. Kämpa L, det kommer bli bättre!

Imorn ska jag jobba igen, sen ska jag hämta grabbarna på dagis och åka på kräftskiva. Det är en återkommande skiva med 5 familjer. Första gången jag kommer som ensamstående.... Men jag vet att det blir trevligt.
Det mest negativs den här veckan är stressen över långa dagar på dagis för pojkarna. Nu kan jag oftast smita lite tidigare och det känns skönt, men det är ändå en stress.

Ska försöka fokusera på det positiva nu! En bra dag, imorn ska också bli en bra dag!!

Dag 109 - i väntan på vardagen

Idag var sista lediga dagen den här sommaren. Första semestern som ensamstående avklarad. En ok sommar trots allt, även om känslorna åkt upp och ner och stundtals vänt ut och in på mig.

Jag sov lite dåligt inatt. Vaknade och grubblade någon timme över M och honom. När sen morgonen kom så låg jag kvar och slumrade medans F&V satt i soffan och tittade på tv. Det fick till följd att V kissade på sig, i soffan... Jag flög upp och var arg för att han inte sagt till. V blev ledsen och jag fick skuldkänslor. Kände mig dålig och arg på M, det är mycket enklare att vara 2. Dagen fortsatte i lagom tempo och på eftermiddagen så kom nästa fadäs när V bajsat och fick för sig att torka sig själv. Bajs på honom, på händerna och toaletten. Jag blev irriterad igen men hejdade mig lite. Fick samma känsla av ensamhet. Det är enklare att dela livet och situationerna med någon.
Hela dagen har jag haft en liten sorgkänsla i kroppen. Semestern är slut, nu börjar vardagen och alla bestyr. Jag undrar hur det ska gå, för mig, för barnen och allt. Samtidigt är det skönt att det börjar,  ser jag hur det går och jag har inställningen att den här hösten och vintern bara ska genomlidas. Den kommer bli mörk, jobbig och ensam. Men jag ska överleva och göra allt jag kan för att F&V ska ha det bra! Dom har ingen skuld i den här situationen och jag är skyldig dom att ge allt jag har.

Ska försöka lägga mig tidigt så jag är pigg imorn. Har ångest över att grabbarna kommer få längre dagar på dagis i framtiden, men jag kan inte göra något åt det. Har packat deras dagislådor med extrakläder och lagt fram kläder för imorgon bitti. Jag måste ha struktur dom veckor jag har barnen. Då blir det lättare att orka och att vara en bra pappa.
Så tack sommar, välkommen hösten. Även om det är dom värsta i mitt liv så kommer jag lära mig nått och jag ska bli en starkare människa när jag kommit igenom det här.

Dag 108 - långt samtal med M

Ikväll ringde M. Det var om något praktiskt men hur det var så började vi prata. Det var rätt ok till en början men samtalet fick mig att må sämre. Vi pratade i ca 2,5 timme och jag kände hur mina känslor pendlade mellan sorg, likgiltighet, ilska och hopplöshet. Jag sa endel saker som jag kanske kommer ångra. Ingen katastrof men jag tog i lite ibland för jag hade känslan av att vilja såra henne. Det är egentligen bara för att jag själv är trasig, jag tror jag ska må bättre om jag kan få henne att må lite sämre.
Det jag fick klart för mig iaf är att hon inte tycker situationen med honom är optimal. Tror nog hon tycker det är jobbigt att han bor med sin fru och att dom "smyger" med sina känslor. Gud vad jag inte vill bry mig egentligen, men det gör ont att tänka på hennes känslor för honom.
Samtalet slutade sådär eftersom jag blev mer och mer irriterad och kort. Jag tror nog att samtalet om vårt förhållande får vänta, jag tror inte jag skulle hantera det bra. Just nu vill jag bara klippa helt igen och bara ha kontakt om barnen. Samtidigt är det viktigare än någonsin nu att kontakten funkar, för nu börjar vardagen och dagis snart. Känns jobbigt men ändå skönt. Då börjar den här hösten/vintern som jag måste kämpa mig igenom.

Det irriterar mig att M hela tiden ser alla potentiella problem ur en positiv synvinkel. Jag kan bara se det negativa. Det är såklart fullt naturligt, men jobbigt.

Den lilla positiva saken idag var att jag messade lite med E. Högst ytligt fortfarande och ganska kort, men på hennes initiativ. Jag har verkligen inga förväntningar på det, men det gjorde mig glad en stund iaf.

Dag 107 - nya insikter

Dom senaste dagarna har varit....annorlunda. Dom har innehållit alla slags känslor från nedstämdhet till glädje.
I torsdags hade jag först samtalet. Det kändes skönt och jag berättade att jag fallit tillbaka lite och mådde sämre. Hon trodde också att det beror mycket på den ökade kontakten. Jag rådfrågade henne även om jag ska prata ut med M redan eller inte. Hon tyckte det lät som en bra ide och att det kunde vara bra för oss. Jag har inte bestämt mig än.

Efter samtalet så blev det roadtrip till Oslo. En rolig resa med mycket skratt och många djupa samtal. Förutom min barndomsvän och hans bror var oxå ytterligare en kille med. En som jag inte känner sen tidigare. Han visade sig vara grymt trevlig och hade själv nyligen separerat. Det blev en hel del relationssnack. Han väckte lite nya tankar hos mig. Han själv var nu ca 6 månader in i sin separation och hans inställning var att han absolut inte var redo för sex. När jag funderade på det så inser jag att det är inte jag heller. Den där känslan att vilja ha någon är enbart för stunden och skulle få mig att må dåligt om jag hoppade isäng med någon. Jag känner att jag måste ge mig själv tid. Intresset för andra måste komma inifrån och inte vara något jag söker. Visst kan det komma en tid när jag vill ha lite random sex, men jag är absolut inte där nu.

Oslotrippen innehöll det mesta en grabbhelg ska göra, öl,mat, sjuka skämt, uteställen, träning och bad. Oslo var vackert. Jag mådde helt ok även om jag hade lite ångestkänslor ibland. Fortfarande svårt att fatta att känslorna tar över kroppen trots att man är bland vänner och har kul.

Igår när jag och min barndomsvän kom tillbaka till min hemstad så var det planerat för grillning och utgång. Det blev en grymt rolig kväll. Vi slöt upp med vännens flickvän och 2 kompisar till henne. Vi festade och dansade till 03 och följde sedan med tjejerna till deras hotell. Där blev det lite vin och vi bestämde oss för att sova kvar. Det slutade med att jag sov sked med C, en av tjejerna. Det var mysigt att känna lite hud men gav mig ett kvitto på det jag tänkte i Oslo. Jag är verkligen inte redo för sex. Hade det blivit så, hade jag haft ångest idag, det är jag helt säker på. Så jag är glad att jag bestämde mig redan innan att det inte skulle bli sex.
När vi vaknade imorse så åkte vi hem till mig alla 5 och käkade frukost. Jag hade en liten ångestkänsla i kroppen, jag tänkte flera gånger tanken "är det här jag?, vill jag att mitt liv ska vara såhär?". Jag kom fram till att det får väl vara det just nu då.

På eftermiddagen hämtade jag F&V. Som vanligt mådde jag dåligt inför att träffa M. Hon var barnvakt hos sin syster så hämtningen blev på neutral mark. M var trött och sliten, hon lätt lite småsur och hämtningen gick ganska fort. Det var ändå lite jobbigt men gick ok. Åkte till syster och firade hennes äldsta barns födelsedag. Mamma&pappa var oxå där så det var trevligt. Jag har dock varit grymt trött idag.

Det mest positiva med dagarna är ändå att jag och min barndomsvän hittat tillbaka till varandra igen. Vi har haft kul ihop och det lär bli fler gånger.

Dag 103 - tungt hjärta

Det är förmiddag och M lämnade grabbarna här imorse. Sitter på altan och grabbarna leker lite. Kanske åker vinsch badar en stund.

Gårdagskvällen slutade trevligt. Var bjuden till en vän och hans fru. Dom gjorde pizza och sen åkte vi ut till havet. Satte oss på en klippa, åt och drack några öl. Det var skön avkoppling. Cyklade hem runt midnatt lite småberusad.
Imorse när klockan ringde så vaknade jag med en liten ångestkänsla i kroppen igen. Det kändes tungt. När M kom med barnen kändes det riktigt jobbigt. Hon är sommarfräsch, snygg i håret och luktade gott. Det gör ont i mig att det inte är för min skull längre. Hatar känslan av svartsjuka men den går inte att slå bort.
Under morgonen har känslan av sorg och saknad blivit större. Jag gjorde nått som inte är så konstruktivt kanske men jag kände att jag ville bryta ihop lite. Jag läste förlossningsjournalen från F's förlossning. M blev väldigt sjuk då och fick opereras akut efteråt. Jag minns hur det kändes att sitta med en liten bebis och se den man älskar rullas iväg för operation med en rädsla att inte få se henne igen. Jag minns hur jag ringde hennes mamma och grät. Jag minns också hur glad vi var när vi fick åka hem efter 16 dagar på BB. Hem som en liten familj.
När jag läst klart strömmade tårarna, jag låste in mig på toaletten, lade mig på golvet och bara grät. Sorgen har liksom tagit tag i mig igen. Jag vill inte att den här situationen ska vara min verklighet. Jag har inte valt det och jag vill inte uppleva det, men jag måste. Fanan M, varför? Varför var det inte värt mer? Du har förmodligen dina tankar och känslor hos honom och eran eventuella framtid, det gör  ont, det gör så fruktansvärt ont.
Vill jag ha någon som inte vill ha mig? Svaret är ju Nej! Varför är det då så svårt att släppa taget.

Att jag klarar av att leva utan M har jag redan bevisat för mig själv. Det funkar och dagarna går.  Det praktiska fixar jag, det är det känslomässiga som är så otroligt jobbigt emellanåt. Att känna sig bortvald, att veta att M's hjärta slår snabbare när hon träffar honom, att det är honom hon vill göra det lilla extra för, allt det där gör så ont.

Jag hoppas det mitt mående svänger lite snart igen. Jag behöver lite kraft. Imorgon bitti har jag ett samtal igen, det känns mer angeläget nu än förra gången. Kanske jag kommer gråta igen. Det känns skönt och välbehövligt att samtalet kommer imorgon, jag hoppas det ger mig lite kraft. Direkt efter samtalet blir jag upplockad och så drar vi på roadtrip till Oslo. Det ska bli skönt att komma bort och jag tror det kan vara skönt att snacka lite, både om relationer och bara snacka skit. Det blir säkert lite öl och mat oxå. Jag ser fram emot det, även om jag är tung i sinnet just nu. Har jag överlevt hittills så kommer jag överleva ett tag till. Det handlar bara om att flytta tid stundtals.

Ska försöka träna lite ikväll igen, förhoppningsvis känns det lite bättre av det. Men jag kanske måste bryta ihop en gång till efter att M hämtat barnen. Känns som jag måste rensa ur kroppen. Det har kommit in alldeles för mycket negativa tankar igen. Fokus har hamnat på M och hennes liv igen istället för mitt eget. Jag måste försöka bryta det igen, försöka skapa mig bra dagar.
Jag har konstaterat det förut och gör det igen, det här året är och förblir det värsta i mitt liv hittills.
Jag trodde inte det skulle hända mig och jag trodde jag skulle ha min familj för evigt. Men livet ville annorlunda och jag tvingas att acceptera det. Det kommer ta tid.

Dag 102 - ledsen

Den jobbiga känslan har fortsatt. Den är inte lika stark som för någon månad sedan men tillräckligt stark för att tårarna ska komma ibland. Det är lunchtid nu, maten i ugnen och grabbarna leker i vardagsrummet. Jag saknar M. Jag saknar mitt liv. Ibland kommer en känsla av meningslöshet, ska det vara såhär? Jag inbillar mig att enda sättet att må bra är om jag och M hittar tillbaka. Logiskt så vet jag att den chansen är otroligt liten och jag vet inte ens om jag skulle kunna glömma det som hänt. Men känslor och logik ligger långt ifrån varandra.

Jag strävar efter att må bra, men vet att det är långt dit. Jag läste nått igår som jag tog fasta på och hoppad det ligger lite sanning i " det tar 3 månader att börja andas, 6 månader innan det slutar göra så där ofantligt ont och efter 1 år börjar man bli sig själv igen". Det stämmer lite att jag kunnat börja andas, men det gör fortfarande så ont.

Jag lyssnar så otroligt mycket på musik, hela tiden. Jag analyserar texter och försöker se om dom handlar om mig. Jag kommer på mig själv med att ha romantiska drömmar om att det ändå i slutändan ska bli vi, jag, M och pojkarna....våran familj. Jag måste nog förlika mig med att ha dom drömmarna ett tag. Jag har försökt vara logisk och försökt sluta hoppas. Men jag är inte helt redo än. Jag vet att det nog aldrig kommer hända och jag vet att M och han kommer bli ett par om några månader, men ändå. Det går inte att helt släppa. Jag jobbar på det och hoppas jag kommer dit. En dag mår jag bra igen.

Forts Dag 100

Blivit en vana att skriva flera gånger samma dag...vet inte om det är ett dåligt tecken kanske...
Precis när jag skrivit klart på förmiddagen så ringde M. Tyvärr gav jag med mig, utan fajt, att lämna barnen hos henne. Jag följde inte med upp men vi pratade lite utanför. Jag känner att det kommer så mycket känslor när vi ses. Jag blir ledsen och arg. Jag vet inte riktigt vilken känsla som är starkast men när jag lämnade så kände jag att jag ville ringa upp henne och be henne fara och flyga....samtidigt som jag kände mig ledsen. Herregud vad svårt det är att tolka sig själv. Sista dagarna har dock utan tvekan varit bakslag. Jag kunde inte hålla mig heller utan sa till M att jag visste att dom varit i Stockholm några dagar, men inte hur jag visste. Hon medgav utan omsvep. Varför skulle hon ljuga förresten, hon är ju fri att göra som hon vill. Jag frågade om hans fru visste och det gjorde hon troligen inte. Tycker synd om henne, hon mår troligen sämre än mig just nu.
Jag kan iaf konstatera att jag inte fått tillräcklig distans för att kunna prata och LYSSNA på M. Jag tror nog inte hon är mogen för det heller egentligen, även om hon påstår det.

När jag kom hem så cyklade jag in till jobbet och tränade. Cyklade tillbaka, duschade och sen tog jag en promenad. Tittade lite på tv och messade lite med E. Har en liten föreställning om att hon är en mysig tjej. Ska gå varsamt fram, kanske föreslå en fika om några månader om vi fortsätter hålla kontakten. Den som lever får se......

Nu ska jag sova, M kommer med grabbarna vid 0630.

Dag 100 - Överleva

100 dagar. Det är 100 dagar sedan allt började, eller, sen det slutade. Mitt liv som jag kände det, levde det och trodde att det var. Det har alltså gått 100 dagar nu och jag har överlevt.

Om jag tittar tillbaka på den här tiden så känns den både lång och kort. Tiden gick olidligt långsamt i början men har gått lite fortare på slutet.  Jag har mått fruktansvärt dåligt i perioder, så dåligt att jag innan det här inte ens visste att jag kunde må så. Jag har alltid trott att jag varit starkare mentalt, att jag skulle kunna hantera tankarna bättre. Nu vet jag att jag inte hade en chans att göra det. Det bara sköljde över mig och hela jag togs över av tankarna och känslorna. Jag var rädd för känslorna i början och jag är det fortfarande, men nu vet jag att jag inte dör av dom. Jag har ju överlevt, i 100 dagar.

Dom sista dagarna har varit jobbiga. Jag har fallit tillbaka och tänker mycket på M och på hennes liv. Jag funderare över hennes förhållande med honom. Jag känner mig ledsen och utbytt. Som att jag misslyckades med att göra henne lycklig och att jag inte räckte till. Det gör ont. Rastlösheten är tillbaka i kroppen och jag har svårt att sitta stilla. Det känns jobbigt att ha fallit tillbaka lite i processen.

Idag ska jag träffa M igen. Barnen ska vara med henne 1 vecka även om jag kommer agera "dagis" några dagar eftersom M ska jobba. Jag tror det påverkar mitt välmående ganska mycket att vi haft mer kontakt ett tag. Veckan som kommer så träffas vi varje dag, det kommer bli tufft.

Igår mådde jag dåligt och då valde jag att ta med barnen och åka upp till mina föräldrar. Ville ha nära och kära runt om mig och inte vara ensam.
Pratade med min barndomskompis igår, han ska hälsa på mig nästa helg. Han sa att han skulle skjutsa hem sin bror till Oslo på torsdag och frågade om jag ville följa med. Jag tror jag ska göra det, det är ju semester och jag har inga måsten. Då hinner vi surra mycket och det kan bara kul att se Oslo i två dagar. Sen kör vi en helkväll hos mig när vi kommer tillbaka. Han har ju gått igenom en skilsmässa som liknar min för ca 1,5 år sen så han kommer säkert kunna komma med lite bra råd och ge lite framtidshopp igen. Ska bli skönt med lite barnfritt ändå. Ska ta hand om mig själv och unna mig lite på kvällarna. Kanske ut och ta nån öl och bara hänga lite. Jag hoppas det gör att jag mår lite bättre igen.

Jag har lite ångest inför eftermiddagen. Ska försöka få M att hämta barnen, jag vill helst inte vara i hennes lägenhet, det är jobbigt. Får se hur det blir. Igår skickade M ett sms och påminde mig om säsongskorten vi har på en park. Jag kunde hämta dom hos henne om jag ville. Jag valde att inte ens svara. Jag vet inte om det var rätt eller fel, men så blev det. Jag kommer på mig själv med att ha lite hopp igen, ett hopp om att det nån dag ska lösa sig. Det kommer det förmodligen aldrig göra.
Det M gjort skulle vara otroligt svårt att komma över, jag skulle få otroligt svårt att lita på henne. Att träffa någon ny skulle vara enklare. Men den personen skulle inte vara F&V's mamma. Det känns jobbigt. Jag saknar M just nu, har svårt att se hennes negativa sidor igen. Jag måste försöka tänka på mig själv igen.

Jag måste skriva

Jag bara måste få ur mig lite. Det är samma kväll och jag har fortsatt må ganska dåligt. Nu när jag surfade runt lite så googlade jag M. Då får jag se att hon bytt tillbaka till sitt gamla efternamn! Vi heter inte lika längre, vi är inte en familj. Tårarna kom och gör det nu oxå. Visserligen så har jag själv sagt åt henne att göra det, men nu när det är gjort känns det iaf väldigt sorgligt. Vi delade initialer tidigare MT, det gör vi inte längre, nu heter hon MJ. Fan va det gör ont!
Jag har läst mycket om att man kastas fram och tillbaka i en process, idag har det varit bakåt. Idag var en dålig dag.

Jag saknar mitt liv, jag saknar familjen och jag saknar den självklara tryggheten. Varför måste jag gå igenom det här? Kommer jag bli lycklig igen? Just nu känns det inte så. Allt känns orättvist.

Dag 98 - Känsla av ensamhet

Idag har varit en jobbig dag. M hämtade barnen och åkte till mormor&morfar och jag fick dagen till mig själv. Jag tränade två pass på förmiddagen och sen lunchade jag med två kollegor. I det stora en bra dag men känslan av ensamhet har suttit i hela dagen. Vet inte riktigt varför men det kan kanske bero på att vi haft lite mer kontakt sista dagarna, jag och M. Känns som jag ramlat tillbaka lite, men det är jag beredd på också.
Jag har tänkt mycket på henne idag och mycke på vårat liv tillsammans. Jag har haft svårare idag att hålla distansen till henne känslomässigt och jag har bara tänkt på dom bra delarna och vad jag förlorat. Jag har känt mig ledsen och ensam. M skulle komma tillbaka med barnen efter 17 så jag åkte hem och lagade mat strax innan. Kände nästan panik påvägen hem, det är fredag kväll, jag mår sämre och efter barnen somnat så ska jag sitta hemma ensam och vet inte vad jag ska göra! Jag försökte komma på någon att bjuda hem men alla jag kom att tänka på är par och har barn. Jag la ganska snart ner tanken och förlikade mig med att jag kommer vara ensam ikväll.

Det som gör det extra tungt tror jag är att jag vet att M ska ha lite tjejkompisar hemma ikväll. Det blir säkert vin och utgång. Jag ska egentligen inte bry mig men det svider i hjärtat ändå. Det är bättre när jag inte alls vet vad hon gör. Det är nästan bättre att tro att hon är med honom än att hon är på krogen, på nått sätt är jag rädd om henne. Det blir iaf tydligt att när jag skapar distans och inte vet, då mår jag bättre.

Nu sitter jag ensam på altan och dricker en öl och lyssnar på musik. Skulle så gärna vilja dela en sånhär kväll med någon. M var aldrig en sån som bara ville sitta ute och njuta av varandras sällskap och en skön kväll, hon var alltid rastlös. Det var nått jag inte gillade i vårat gemensamma liv, men just nu saknar jag rastlösheten. Längtar till den dagen jag sitter här med någon annan jag tycker om och bara har det bra.

Jag hoppas morgondagen blir bättre och att jag mår bättre. Vet inte riktigt vad jag ska hitta på med grabbarna men nått blir det iaf. Har tänkt tanken att om jag mår lika imorgon så kanske jag åker upp till mina föräldrar en natt. Bara för att få lite sällskap. Vi får se, nu ska jag bara vänta in klockan så det blir läggdags.

Bytte nr med en ny tjej på jobbet idag. Hon är ny istan och jag föreslog att vi kunde träna ihop nångång om hon ville. Får se om vi kör nått pass. Kul med nya människor iaf.

Dag 97 - Vad vill hon säga?

Gårdagskvällen följdes upp av en natt med dålig sömn. Efter lunch lämnade jag F hos en kompis och sen var det 3 års kontroll för V. Efter kontrollen tog jag och V en tur ner på stan. Plötsligt kom ett sms  från M. Hon skrev att hon var ledsen för att hon gjort mig mer upprörd igår och att hon vill prata och förklara hur allt känts för henne.
Jag svarade henne efter ett tag och sa att jag inte tror att hon har behovet av att prata ännu. Jag tror ärligt att om hon vill prata handlar det mer om att döva ett dåligt samvete och få henne själv att må bättre. Jag tror inte hon rett ut vad som hände egentligen. Vi sms:ade några gånger och hon stod fast vid att hon ville prata. Jag var ganska dömande i mina meddelanden men hon gick inte riktigt i försvar. Hon föreslog att vi skulle prata i helgen. Plötsligt låg beslutet om att prata på mig ändå, jag blev lite arg på mig själv som gav henne möjligheten att tränga in mig i hörnet. Det slutade med att jag skrev att jag nog inte vågar prata ännu, ja är rädd för att höra hennes sanning. Rädd för att kastas tillbaka i processen igen. Jag är också nyfiken på att höra henne berätta, nyfiken på om hon verkligen kan öppna sig och berätta med egna ord, utan att jag drar det ur henne. Jag undrar hur hon tänker och känner innerst inne. Jag är också rädd för att få höra att min sanning inte stämmer, tänk om allt jag vill tro är fel, tänk om jag bär en mycket större skuld i den hör separationen än jag själv vill se. Det skrämmer mig och det skulle göra mig ledsen. Skuld har jag men jag vill ge henne en ännu större. Tänk om det blir uppenbart att jag har fel! Eller....tänk om hon uttrycker att hon fortfarande inte vet om hon gör rätt och då tänder hoppet i mig igen.....jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det här med att prata ut. Tiden får utvisa, just nu känns det för färskt.

En annan sak som börjar göra sig påmind oftare är saknaden av närhet. Det är 99 dagar sedan jag tog på någon. Kroppen längtar ibland och på nått sätt känns det bra att dom känslorna finns kvar där någonstans.

Imorgon ska M ta barnen över dagen. Meningen var att hälsa på mormor&morfar men det kanske blir att M blir kvar i stan med dom ändå. Jag ska iaf ägna dagen åt träning och ta hand om mig själv. Kanske luncha med nån kompis. Vi får se, kroppen ska iaf få svettas rejält. Träningen har blivit lidande under semestern och jag vill vara i form igen snart. 13 sept springer jag halvmaran i Stockholm och då vill jag komma under 1.35 Tim.

Dag 96 - ovälkommet besök

Jag är tvungen att skriva igen idag. Tyvärr är jag ledsen.
Jag satt i soffan strax före 22 ikväll när det knackar försiktigt på fönstret. Det var M! Hjärtat hoppade till och tusen tankar for genom huvudet. Vad gör hon här? Vad vill hon? Har hon ändrar sig? Vill hon prata?
Första tiden efter separationen var det här en återkommande dröm, att M skulle stå där, helt oväntat och sträcka ut sin hand. Att hon gråtandes skulle be om ursäkt och vilja ha allt ogjort. Men så var det givetvis inte nu......hon var här för sin egen skull enbart. Hon hade slagit fel PIN-kod på telefonen och behövde PUK- koden istället. Det gjorde mig arg och besviken, inte för att jag är helt säker på att jag vill ha henne tillbaka längre, men för att det återigen var hennes behov som styrde hennes agerande....på bekostnad av mig. Jag sa några väl valda ord till henne om hur jag tycker hon agerat och behandlat mig under hela den här processen. Jag vet inte om jag var arg eller om det var ledsamheten som kom ut i form av ilska.
Efter att hon lämnat så var jag uppe i varv och ville skriva ett meddelande till henne. Men jag skriver det här istället.
Här M, här kommer ett meddelande som du skulle fått ikväll.

"När du kom hit ikväll så hann jag tänka så mycket innan jag öppnade dörren. För några månader sedan så var allt jag drömde om att du skulle stå där och knacka på helt oväntat, för att sedan göra allt bra igen.
Så var det inte nu heller...du var här endast för din egen skull. Du verkar inte förstå, du kommer hit, nyduschad, luktar gott och ser bra ut. Du river upp såren igen, bara för att du skulle uppfylla ett praktiskt behov. Nu ligger jag här med tårar i ögonen, bara för att du skulle uppfylla ditt behov. Du är så egoistisk! Du säger att du bryr dig om mig, men du visar det inte på något sätt. Du har knappt en ända gång berättat eller visat om och hur jobbigt du tycker det varit att lämna familjen. Jag vill såra dig hårt med mina ord men när du gått så känns det bara meningslöst att jag sa något. Jag får ju ändå aldrig se eller höra hur du mår. Jag älskar dig fortfarande men hatar dig för vad du gjort.
Du förstörde min kväll nu. Det kommer bli svårt att sova. Ibland undrar jag hur du tänker. Funderade du något innan du åkte ut hit eller var det bara en enkel lösning på ditt problem? Fanns det nån mer anledning som du inte fick fram? Ville du prata? Känna om vi kan ha en bättre relation? Jag vet inte, ibland känns du som en främling.
Ditt förlåt betyder inget just nu. Den dagen du förstår bättre kommer jag godta den, men jag kommer aldrig glömma.
Nu ska jag sova, det kommer bli med ett tungt hjärta. Jag undrar hur du tänker."

Dag 96 - inte vara ensam och en fundering

Imorse efter frukosten växte en liten panikkänsla i mig, vi hade inga planer och jag kände mig ensam. Det var ytterligare en stekhet dag och jag bytte vatten i poolen åt grabbarna. Men hela tiden kände jag att jag ville göra nått, träffa andra. Tanken på att åka till en badstrand själv med grabbarna var inte så lockande.
M skickade ett mess och frågade om F&V kunde ringa. Dom fick ringa och prata en stund.
Sen fick jag tag på en kompis och hans fru och tog sällskap med dom till en badplats. Det blev inte så långvarigt eftersom vädret blev sämre efter lunch och vi vände hemåt. Jag bjöd in mitt sällskap på grillat så dom dök upp vid 16-tiden. Dom har en 10-månaders kille så kvällen blev inte så lång.
På stranden pratade jag endel med min kompis fru om relationer. Det slog mig sen att flera av dom tjejer jag pratat med jaha väldigt vettiga åsikter om relationer. Det tänder ändå ett hopp om att det finns bra tjejer därute. Det jobbiga är att jag har svårt att se att någon ska vilja ha mig. Känner mig ofta ful, oattraktiv och tråkig. Jag hoppas det känsla avtar i takt med att självförtroendet kommer tillbaka.
Ska jag summera dagen så har den varit ok. Tänkt endel på M och hennes liv men det har känts hanterbart. Jag har lite tillgång till info om M's liv, jag vill inte skriva hur ännu men liten inblick har jag. Sen är det mycket mina tolkningar som avgör den infon, men endel förstår jag. Jag kanske inte borde ta del av den men ännu kan jag inte låta bli.
 Däremot har jag varit lite trött och har dåligt tålamod med barnen. Framför allt F får ofta klä skott för mitt dåliga tålamod. Jag måste påminna mig om att han bara är 4,5 år och jag kan inte ställa för höga krav. När han skulle sova sa han att han ville träffa mamma. Det kändes jobbigt men jag lovade att han skulle få ringa imorgon. Får se hur han är då. Vill han fortfarande träffa henne så måste jag överväga det. Jag måste vara större än att mina känslor ska få styra en sån sak.

Jag undrar över en sak med bloggen...är det någon annan än jag själv som läser? OM det är det, ge mig en hint. Skulle kännas mer levande för mig tror jag.

Dag 95 - samtal

Idag var en ok dag. F&V hade en kompis hemma på förmiddagen så jag satt mest på altan. Kände mig ändå ganska tillfreds.
På eftermiddagen hade jag ett samtal inbokat. Förra gången jag var där var i mitten av juni. Den gången var jag nedstämd när jag åkte dit och jag grinade under delar av samtalet. Jag minns att hela den dagen var skitjobbig. Därför var jag lite nyfiken på mig själv, hur det skulle kännas idag, när jag ändå känner mig lite starkare.
Jag lämnade barnen med min systers familj och åkte in. Samtalet var bra. Jag märker på mig själv att jag ibland fått lite distans. Nästan så jag ibland tänkte " vad ska vi prata om dom sista 3 gångerna". Men vi hittar säkert vinklar på det hela och jag tror säkert inte att det kommer kännas bortkastat. Jag känner förtroende för hon jag pratar med och vi har en bra dialog.

Kvällen spenderades hos syster som bjöd på grillat. När jag kom hem och lagt barnen så messade jag A. Det visade sig att hon redan dejtar en kille och avböjde att träffas. Kan inte säga att jag blev besviken direkt, även om det varit kul att hänga lite. Kanske var det lika bra också. Jag har nästan haft lite ångest av att tänka på att träffa någon när jag vet att jag inte är redo. Hursom är det "tankeäventyret" avslutat och jag får fokusera vidare på mig själv.

Jag sa vid mitt samtal idag att jag inte ens vågar säga till mig själv att jag mår lite bättre, men idag har varit en bättre dag iaf. Inte hänt nå särskilt men ändå känt mig mest ok. Nu ska jag sova lite.

Dag 94 - forts

Skriver lite till nu när dagen nästan är slut. Inte för att jag egentligen behöver det, men vill ändå för att jag ska komma ihåg att dagar kan bli helt ok även om dom börjar dåligt.
Fixade poolen åt F & V på förmiddag. Efter lunch gick vi över till kusinerna och badade i deras stora pool. Kusinernas pappa hade sin nya flickvän där och hon har oxå två barn. Så vi var 3 vuxna och 7 barn som härjade runt. Det var fullt ös. Jag passade på att vila lite i en solstol. Tröttheten har suttit i hela dagen.
Nu sover pojkarna och jag ska också lägga mig snart. Imorgon har jag ett nytt samtal med "psykologen" eller vad jag ska kalla det. Det är väl snarare ett avlastningssamtal. Ska bli lite intressant att se hur jag kommer känna.

Dag 94 - trött & nedstämd

Avslutade min semestertripp med stor fest i lördags. Det var riktigt trevligt. Vädret var kanon och kvällen flöt på. När jag vaknade på en madrass på söndagsmorgonen kändes det lite jobbigt ändå, är det här jag? Ska mitt liv se ut såhär?
På eftermiddagen kom M med barnen. Som vanligt är det jobbigt att se henne. Det känns fortfarande helt overkligt att hon lever ett eget liv nu. Jag känner att frågorna kommer men den här gången höll jag tillbaka dom. Det var skönt att se grabbarna, dom är så goa! M stannade en liten stund och hoppade studsmatta med pojkarna. När hon skulle åka så sa hon att jag kan ringa henne om det är nått. Jag svarade kort att jag ringer om det är något med pojkarna. Jag tror M vill ha en bättre relation än vi har nu, på sikt vill jag oxå det, men nu går det inte. Jag kan inte söka tröst och stöd i den person som svek mig. Hon visade att hennes lojalitet inte fanns för familjen när den behövdes som bäst. Det var hennes val och hon får stå för det. Jag undrar hur länge känslan ska sitta i, känslan att jag vill att allt ska vara som vanligt.

Idag är jag trött. Sov ganska dåligt inatt. Det märks direkt i mitt välmående. Nu vid frukosten så hade jag dåligt tålamod och blev arg på pojkarna flera gånger. Jag vet att det beror mest på mitt välmående men gud va svårt det är att hålla god min.
Jag sms:ade lite med en tjej från festen i lördags. Jag kallar henne A. En söt tjej som är lite yngre än mig. Egentligen handlar det nog mest om bekräftelse för mig. Det är kanske orättvist mot henne och jag har funderar endel om det är egoistiskt. Jag vet inte om det kommer leda till något alls eller om jag ens vill det. En promenad eller lite vin nån kväll vore väl trevligt iaf. Vi får se, jag ska inte pusha till nånting och jag ska vara ärlig om vi träffas. Jag kan inte bli intresserad på riktigt för någon nu, det känner jag.

Ska försöka bita ihop idag och göra det till en bra dag för pojkarna. Vädret är kanon så det blir väl nått bad. Får se om jag måste skriva av mig mer senare.

Dag 91 - en ok semester

Har nu tillbringat några dagar med bror och hans familj. Det har varit skönt och jag har mått helt ok. Dagarna har vi spenderat på stranden och på kvällarna har det blivit god mat och lite öl.

Vissa stunder så är känslan där, den obehagliga ensamheten, trots att man har fullt om folk omkring sig. Konstigt ändå....vad man identifierar sig i tvåsamhet när man levt så ett tag. Jag funderar ofta på vad M gör och det gör ont. Jag fantiserar om hur M & han skickar kärleksfulla sms till varandra. Jag vill inte tänka så men ibland kan jag inte låta bli. Känslan av att min M gör det med någon annan nu är smärtsam.

Jag har oxå kommit på mig själv några gånger sista dagarn att jag INTE tänkt på M. På morgonen har jag ibland kommit på mig med att tänka på andra saker. Kanske min hjärna sakta börjar ställa om sig.
Hursomhelst så går tiden och jag gör saker nu som jag inte skulle gjort om jag levt med M. Jag tror att jag mår lite bättre nu än för någon månad sen. Vågar knappt skriva det, men jag tror mår lite bättre. Det kommer komma bakslag, det vet jag. Men jag ska försöka leva i nuet.

Dag 88 - lämning och bakslag

Sista dagarna har trots allt känts lite bättre, distansen gör sitt. Igår började dock ångesten smyga sig på igen. Den kommer alltid när det närmar sig lämning eller hämtning. Just att träffa M är jobbigt.
Jag hade bestämt mig för att mötet skulle bli kort. Kanske till och med lämna över barnen i trapphuset. M bjöd dock upp oss och lämningen blev i hallen hos henne. Det är verkligen jobbigt att se henne och att vara i hennes lägenhet. Hon som nyss var min lever nu ett helt eget liv, det gör ont.
Direkt kom funderingarna över hur långt dom kommit i sin relation. Jag försökte hålla tillbaka mina frågor men tillslut kom dom ändå. Träffas ni nu? Har ni haft sex? Idiotiskt att fråga, ändå gjorde jag det. M svarade att dom setts nån gång och att jag inte hade med å göra om dom haft sex. Hon har helt rätt i det och jag vill egentligen inte veta heller. Men det gjorde ont att få svaren. Jag kände att jag höll på brista och sa snabbt hejdå till barnen och gick.

Satte mig i bilen och började åka söderut. Tårarna rann och jag kände enorm smärta igen. M har gjort mig så illa och allt känns så orättvist. Hon är på påväg mot något nytt och jag försöker bara hålla mig flytande. Det tog nästan 3 timmar innan jag kommit till sans igen.

Ringde en gammal vän som jag träffade i helgen. Han har gått igenom samma sak för 1,5 år sedan. Vi pratade en bra stund och sen släppte det lite.

På eftermiddagen ringde M. V längtade efter mig och ville komma till mig. Jag förklarade att jag var långt borta och att det skulle bli bra hos mamma. M tyckte det var jobbigt att barnen längtade iväg när dom nyss kommit. Jag förstår henne och vad jag än tycker om henne just nu så vill jag att barnen ska trivas hos och med henne.

Kom fram till bror och hans familj i husvagnen sent på eftermiddagen. Efter några öl och mat så känns det helt ok igen. Det blir nog några bra dagar här nere, trots att dagen började med en käftsmäll tillbaka in i mörkret.

Dag 87

Det är jobbigare när man är hemma, det är som att något fattas.
Jag och grabbarna åkte och badade idag. Träffade på några kompisar på stranden och det var riktigt trevligt. På kvällen grillade jag med grabbarna och sen bjöd vi över grannarna på lite kaffe och glasstårta. Dom är trevliga och jag gillar att umgås och bjuda hem folk. Det är en sak jag inte saknar från att M bodde här. Att spontanbjuda hem någon var inte hennes grej. Ändå kom den där känslan över mig när vi satt och fikade. Jag kan inte helt säga vad det är för känsla, bara att den är obehaglig. Saknad, oro, sorg, ensamhet eller förändring, jag vet faktiskt inte, men jag gillar den inte.

Under kvällen har jag tänkt på M. Och påm"han". Jag undrar hur deras relation ser ut just nu. Skickade ett kort sms till M att jag tänkte komma vid 11 imorgon med barnen. Det tog en stund innan hon svarade. Det fick mig att fundera om hon var med honom. Det gör ont.

Jag vet att jag kommit en bit påväg i min process att må bra igen. Kanske längre än jag tror. Men jag vågar inte tro det själv för jag är livrädd att åka på ett stort bakslag. Jag skulle aldrig våga säga det till någon heller, tänk om dom skulle tro att min kris är över! Jag behöver fortfarande deras stöd!
Om jag skulle se M och han tillsammans så skulle nog hjärtat gå sönder, även om jag känner att jag är mer irriterad på M nu än jag kunnat vara tidigare.

En sak jag önskar mig just nu...en tjej att hänga lite med. Inget seriöst, bara promenader, vin, snack och kanske lite närhet ibland. Det skulle hjälpa mig lite tror jag. Sist jag var nära någon var 23:e april. Det var M och det var 2 dagar innan det här började.

Imorgon lämnar jag barnen hos M och sen sticker jag söderut. Ska möta upp brorsan med familj och bo några nätter med dom i husvagn. Det är lite blandade känslor men det blir nog bra. Hoppas jag kan koppla av lite. På vägen tillbaka blir det ett stopp för en fest som några kompisar dragit ihop. Det kan bli en bra vecka om jag får må hyfsat.

Dag 86

Hemma igen efter den hittills bästa helgen sen jag hamnade i det här helvetet. Första 2 dagarna hos mina föräldrar spenderades med barnen, bad, lek och annat kul. Helgen spenderade jag som deltagare i en årligt återkommande "idrottslekstävling" i min hemstad. Det var grymt kul, så många roliga och härliga människor. Både fredag & lördag blev det fest med utgång på parken. Träffade många gamla bekanta som också brukar passa på att komma hem den här helgen. Helgen gav många skratt och sena kvällar. Jag lyckades släppa min situation lite och det kändes helt ok hela helgen. Ska jag vara ärligt så hade jag inte fått uppleva den här helgen om jag varit tillsammans med M.

M skickade ett sms igår. Det var lite praktiska saker och att hon längtade efter barnen. Barnen fick ringa upp henne och dom pratade lite. F & V var inte så intresserade av att prata utan ville mest leka vidare. Jag försökte undvika att prata med henne men V gav luren till mig när han tröttnade på att prata. Vi bytte några ord och M sa att det kändes lite att barnen inte var så intresserade av att prata. Hon ville prata vidare men jag höll samtalet kort och sa hej då. Det är jobbigt att prata med henne. Jag skulle verkligen vilja prata med henne men det skulle inte göra mig nått gott alls.

När vi kom hem idag blev det genast lite jobbigare igen. Det är som att hon fattas när vinbär i huset. Visst börjar jag redan bli van att göra allt själv, men det känns ensamt även när barnen är hemma.
Vi blev bjuden att grilla hos en kollega och jag tackade ja direkt. Kanske fel att fly lite men det kändes skönt att umgås med folk och barnen tyckte det var kul. Imorgon kväll ska jag se till att göra en kväll för bara oss tre. Sen ska jag lämna dom till M och jag vill ha en lugn hemmakväll innan dess.

Det slog mig att jag inte gråtit på hela helgen! Även om jag känner mig lite nerstämd nu så är det inga tårar, ännu iaf.
Är trött efter helgen så det blir snart till att lägga sig.

En sak jag märkt på mig själv sista dagarna är att jag börjat söka bekräftelse, liksom "letat" kärlek. Det är något jag INTE ska göra och absolut inte är redo för. Det vet jag och det tänker jag jobba med. Det är väl lite flykt antar jag men jag ska jobba mig igenom min kris innan jag börjar öppna ögonen igen.

Jag fick (på sätt jag inte vill säga nu) reda på att M var på bio i fredags. Jag vet att hon hade sällskap, men inte av vem. Det kan ha varit vemsomhelst men det gör ont i mig att tänka på att det kanske var "han". Jag minns när jag var på bio första gången med M. Minns pirret och förväntningarna. Gör ont att tänka på att hon kanske delade det med någon annan i fredags. Inget jag ska tänka på egentligen men det är svårt att helt låta bli. Det är känslor jag har just nu, känslor förändras och en dag kommer M inte vara mer än mamma till F&V.

Dag 82

Ligger i sängen hos mina föräldrar. F&V sover intill mig. Åkte upp hit på förmiddagen och ska vara kvar i 4 dagar. Var iväg på en utflykt på eftermiddagen, det var mysigt men hatar känslan av att något saknas. Inser ibland att jag tillskriver M egenskaper hon inte har. Jag saknar någon som är nära och tar på mig på en sån här utflykt. Det skulle inte M göra även om hon varit med. Hon visade nästan aldrig sin kärlek offentligt nån gång under våran tid tillsammans.

Jag märker att mina känslor verkligen förändras från timme till timme. Jag kan må helt ok ibland och nästan acceptera situationen bara för att en stund senare nästan ha panik av tanken på att M kanske träffar honom just nu. Kanske dom har sex just nu...gud va ont den tanken gör. Jag vet ju att det kommer hända, det kanske redan gjort det.

Mina tankar att kontakta "hans" fru L har svalnat lite sista dagarna. Jag känner fortfarande mig lockad, men inte lika starkt. Jag vet inte vad det skulle tjäna till heller. Vi får se, jag lämnar det öppet.

Barnen somnade duktigt vid halv åtta. Dom är så underbara och jag är, trots allt, så tacksam att M fött dom till oss. Sista nätterna har dom kommit över i min säng redan vid elva på kvällen vilket gjort att jag knappt sovit på två nätter. Men det är mysigt. Tyvärr får bristande sömn mig att bli svagare, men det får jag ta. Deras välmående är ändå viktigare just nu. Jag är vuxen och har bättre resurser att hantera den här situationen, dom är helt utlämnande och förstår inte heller allt.

Inlägget blev lite positivare än jag trodde. Hade jag skrivit det för 3 timmar sedan så hade det varit mörkare. Kanske beror på två glas vin... Jag vet inte, men det känns ganska ok att släcka lampan nu.

Forts Dag 81

Känner ett behov av att skriva mer idag. Dagen har gått ok fram till eftermiddagen, då började det mala i huvet igen. Ska mitt liv se ut såhär? Varför måste F & V uppleva det här? Det gör ont att tänka på att V på sikt inte kommer minnas att jag och M bott ihop. F kommer kanske inte heller minnas. Det gör ont i mig, men det är inte mitt val.

På kvällen så sa F att han saknade mamma. Jag hade ingen lust att ringa M men jag får inte låta mina känslor gå ut över barnen. Jag slog M's nummer och gav F telefonen. Jag hörde M's röst när hon pratade och det sved i hjärtat. Jag kände att tårarna var nära. V ville också prata lite, han sa att han vill komma till M. M pratade nog bort det tror jag för han tjatade inte. Det gjorde så ont i mig, mina barn borde få ha en hel familj. Jag vet att jag också har del i att det blivit såhär men just i den stunden kändes det som jag ville säga till M att det är hennes fel att F&V inte har en hel familj.

När barnen somnat så la jag mig i soffan i uterummet, ringde mamma ville gråta ut lite. Det blev inte så bra, hon är rädd för att jag ska fastna i ett ältande så hon försökte undvika ämnet. Jag blev lite arg och förklarade att jag måste få älta, det har bara gått 3 månader snart och jag är långt ifrån klar med mitt ältande.
En sak som var positiv idag var när jag slösurfade på FB ikväll. Ett foto på en tjej jag alltid haft ett gott öga till dök upp. Hon var otroligt fin! Innan jag träffade M så var den tjejen och fikade hos mig en gång, hon bor i min gamla hemstad och pluggade just då här. Det var väl nån sorts dejt den gången men det rann ut i sanden. Kan inte säga att jag haft känslor för henne nångång men ett intresse iaf. Jag messade lite med henne på FB för några dagar sen. Mest som tidsfördriv men lite också för att hon skulle få upp ögonen för att jag är påväg att bli ledig. Jag vet ju ingenting om hennes situation just nu så det är rena spekulationer. Hursomhelst så blev jag glad när jag såg fotot, hon såg verkligen bra ut! Skickade ett mess på FB och önskade henne en trevlig kväll. Det lockar mig att lära känna henne men just nu är det bara dumt. Skulle hon vara en bra tjej skulle jag iaf inte kunna få känslor för henne som jag är nu. Kan ha det som ett projekt för framtiden. OM hon återkommer i bloggen så kommer jag kalla henne E.

Dag 81

Mitt hjärta gick just sönder lite. Sitter och äter frukost med F & V. V frågar varför mamma inte bor med oss längre. Jag förklarar att vi inte vill bo med varandra längre och frågar V om han är ledsen för att M inte bor med oss. V säger nej men frågar samtidigt om jag är ledsen. Ibland svarar jag och känner hur det hugger i hjärtat och tårarna bränner under ögonlocken. Jag får bita mig i läppen för att inte gråta.
Jag sov dåligt inatt och då blir jag direkt svagare. Ska iväg och bada med en kompis och hans barn idag, bara vädret håller isig.

Igår var en ok dag. Jag kände mig ganska stark och försökte fokusera på mitt. Var på Ikea med barnen på förmiddagen. V bajsade såklart ner sig, typiskt när man är ensam och inte har nått med sig. Men det löste sig och båda grabbarna skötte sig bra.
På eftermiddagen så gick vi över till grannen, tillika barnens kusiner. Pratade endel med deras pappa om allt. Han var gift med M's tvillingsyster och det sjuka är att han gick igenom exakt samma sak för lite mer än ett år sedan. Han har gått vidare och träffat en ny, känns skönt att prata med någon som varit i samma sits.

Efter maten blev det saga och tidig läggning, barnen var riktigt trötta och somnade direkt. Jag spenderade kvällen med att sträckläsa en blogg "timetobebrave", en kille som skrivit om sin skilsmässa. Han är ungefär 7månader in i sin skilsmässa och har hunnit längre än mig. Men jag känner igen mig så mycket i det han skriver. Känslostormarna, ångesten, svartsjukan, ensamheten, tomheten och oron inför framtiden.
Jag avslutade kvällen med att skriva ett brev, ett brev till X. Jag gjorde det för att jag behöver hopp, hopp om en bra framtid. Om X finns och det blir som jag vill, då ska jag läsa det för henne en dag.

Dag 79

Senaste dagarna har varit jobbiga. Har brottats med många jobbig tankar. Hur länge ska jag må såhär? Kommer jag verkligen kunna gå vidare? Hur ska livet bli med barn varannan vecka? Kommer jag någonsin träffa nån annan? Hur ska jag träffa nån? Kan jag bli kär igen? Har M och "han" haft sex? Kommer M nånsin ångra sig? Kommer M och jag ha en bra relation nångång? Jag skulle kunna skriva hur många frågor som helst, det bara snurrar i huvudet. Värst har nästan varit den där känslan i magen, ett obehag som suger all energi ifrån mig. Jag grinar nästan varje dag, jag som bara grät nån enstaka gång på 5 år när allt var som vanligt. Ibland känns det som jag gått bakåt i processen, börjat älta saker jag trodde jag var färdig med igen.

Idag hämtade jag barnen. Igår mådde jag jättedåligt och jag tror det hänger ihop med dålig sömn och att jag skulle träffa M när jag hämtade barnen. Jag har längtat efter barnen men det är så jobbigt att veta att M blir fri att göra vad hon vill då. När jag tänker på att dom ska ha eller haft sex så river det i hela kroppen. Det är min M! Det är jag som ska ta på henne och ta hand om henne, ingen annan. Känslan är att jag skulle göra vad som helst för att förhindra dom att träffas, men det kan jag såklart inte. Jag äger inte M och hon får göra vad hon vill. Det gör bara så ont att jag inte längre är den person som står henne närmast.

Jag har tänkt hela helgen på att kontakta "hans" fru L. Men jag försöker känna efter varför först, är det för min egen skull bara eller vill jag hjälpa henne? Såklart är det mycket för mig själv, för att kanske må lite bättre. Sen vill jag såklart oxå hjälpa henne, jag vet ju exakt hur hon mår och det är bara så vidrigt. Jag kommer vänta med att kontakta L. Jag känner henne inte alls och har ingen aning om hur hon hanterar en sån här situation. Hon kanske skulle bli arg och absolut inte ha kontakt med mig, eller så skulle hon uppskatta det och tycka det var skönt att prata med nån som går igenom exakt samma sak. Tiden får utvisa om jag gör det.

Som vanligt kom känslan att jag inte skulle orka ta hand om barnen när jag mår såhär. Som vanligt så har det gått bra och jag har mått bättre sen jag hämtade dom. Dom ger verkligen energi! Jag är så otroligt tacksam för mina underbara barn. När jag hämtade dom så kommenterade M att jag inte svarat i telefon under veckan. Hon var lite irriterad och sa att "tänk om det hänt barnen nått". Jag vet att hon skulle varit mer ihärdig isåfall och då skulle jag såklart svarat. Jag vill inte säga det till henne men i framtiden kommer jag vara mer öppen och lättare att ha att göra med, mina sår måste få läka lite i lugn och ro först. Jag måste få distans och må lite bättre först.
Nu dök ännu en tanke som jag haft upp i huvet, kommer dom skaffa barn tillsammans? Det skulle göra så ont. Men å andra sidan så är jag förhoppningsvis på en annan plats i mitt liv då, och kan kanske vara glad för dom t.o.m. Den dagen, den sorgen.....

En sak jag återkommer till i huvet, jag ska aldrig vara otrogen och jag ska aldrig förstöra någons förhållande. Faller någon för mig så får dom ta sig ur sitt förhållande själv först. Man är skyldig sin partner det. Kommer jag kunna lita på någon igen? Jag vet inte nu, men hoppas såklart det.

Dag 76

Nu har det gått några dagar sen M berättade att "han" ska separera. Mina känslor har pendlat otroligt sista dagarna. Jag gråter och är ledsen ena stunden, sen är jag arg och irriterad nästa stund. När jag är arg tror jag nästan inte jag kommer bli ledsen igen men en stund senare kan tårarna komma i alla fall.

I söndags efter M berättat så sjukskrev jag mig, jag orkade inte jobba natt. Sen har jag jobbat och sysselsatt mig hela tiden. Nästan inte varit själv alls. Åkte till en annan stad igår och hälsade på en kompis. Stundtals mår jag ok, inte bra, men ok. Jag försöker vara tacksam för det.

Sen i söndags har jag kapat all kontakt med M som inte handlar om barnen. Hon har skickat sms och ringt nästan varje dag, jag har svarat på ett sms men inte när hon ringt. Idag skickade hon igen, hon frågade hur det var och att hon skickat pengar. Hon skrev oxå att hon försökt få tag i mig men att jag inte svarar, hon ville att vi skulle höras om överlämningen på söndag. Jag svarade med en tid för söndagen och att hon skulle hälsa barnen. En stund senare fick jag ett till där hon skrev att jag fortfarande kunde prata med henne och att jag kunde ringa barnen om jag ville. Dom saknade mig, skrev hon. Jag ville egentligen skriva till henne att det är hennes fel att dom behöver göra det! Men jag svarade inte alls istället. Jag tror att det är lika mycket för att döva hennes skuldkänslor som hon vill ha kontakt. Barnen saknar mig säkert och jag saknar dom enormt, men just nu måste jag skydda mig själv och minimera kontakten med M. Det kommer säkert förändras längre fram men just nu måste det vara så.  Längtar till söndag, då ska jag ha F & V i 9 dagar!

Jag pratade med min syster idag. Hon hade ätit lunch med någon som kände "hans" fru L. Hon berättade att L mår så otroligt dåligt. Hon har panik över hela situationen och alla tankar och frågor om huset, barnen och allt praktisk sköljer över henne. Det högg i mitt hjärta, jag känner med dig L. Jag var där för ca 2 månader sen. Paniken, maktlösheten och känslan att allt är overkligt. Det fick mig att förstå att jag tagit några myrsteg framåt ändå, jag är inte riktigt kvar där. Men min väg är fortfarande oändligt lång. Jag känner att jag skulle vilja hjälpa L, jag lider verkligen med henne.,men jag inser att det kan bli så fel. Jag vet inte om hon vill ha kontakt, hon är kanske inte mottaglig och vi kanske skulle dra ner varandra istället. Men jag skulle vilja säga till henne att jag vet exakt hur hon mår, jag var nyss där och jag lever fortfarande.
Att höra hur L mår fick mig också förbannad. M och "han" är så egoistiska. Om dom bara kunde sätta sig in i hur illa dom gjort människor som älskar dom, då undrar jag om dom skulle orka leva med det. Båda två flyr, dom orkar nog inte ta i det, det skulle bara för jobbigt. Men jag tror att det en dag kommer ikapp dom. Dom har ju båda visar sin personlighet, när det är som jobbigast, då går man.
Jag har bestämt mig för att vänta med att kontakta L. Om en tid kanske jag skickar ett uppmuntrande sms. Känns konstigt att tänka att jag skulle kunna trösta någon i det skick jag själv är. Men jag tycker verkligen synd om henne och kunde jag hjälpa det minsta så skulle jag.