Avslut - för nu i alla fall

Jag räknar inte dagarna längre, dom kommer och går. Dom är fyllda av det dagar ska vara fyllda med,  vardagsbekymmer, glädje, upplevelser och mycke lycka!

Att jämföra mitt liv idag med det för ett år sedan, det är som att titta på en svartvit film som plötligt fått färg. ALLT är annorlunda. Kanske inte allt, men känslan av att allt är annorlunda är definitivt stark. 

Den där aprilnatten 2014 när min dåvarande fru M valde att leva ut känslan för någon annan var en av dom värsta hittills. Mörkret som följde och känslorna som fullständigt bedövade mig stundtals var vidriga. Jag kommer ihåg perioder där allt gick ut på att flytta tid, bara överleva känslorna i 10minuter till. Idag kan jag inte återkalla känslan när jag tänker på det, men jag kommer aldrig glömma att man kan känna så. Jag hade dittills en bild av mig själv som en extremt stark person. Stark för mig då var att inte bli knäckt i en kris. Nu vet jag att jag kan knäckas, men jag vet oxå att stark för mig idag, det är att sakta resa sig igen och se framåt. Det är hur man tar sig ur krisen som visar hur stark man är. Jag ÄR stark, men på ett annat sätt än jag trodde innan. Jag hade känslor och vilja att göra dåliga val, men jag gjorde dom inte. Jag stod emot och lyssnade till mig själv, jag behöll min värdighet och jag lät aldrig frustrationen vinna.

Dom första månaderna efter är ett töcken. Jag kan nog inte sätta in allt i kronologisk ordning men dagarna och nätterna gjorde bara ont. Det hände mycket och jag vet ärligt inte hur jag orkade men allt praktiskt löstes snabbt och jag drev på. Såklart fanns någon förhoppning att M skulle inse vad som hände när saker blev verkligt men jag visste oxå att det var rätt sätt för att kunna börja läka. När hon någon gång i juni berättade att D oxå skulle skiljas och att dom skulle börja träffas så var det som en kniv i hjärtat. Jag minns att jag direkt efter skulle ner och möta upp min bror med familj som semestrade söderut, tårarna formligen sprutade ur mig i 5-6timmar under resan ner. Men på något sätt var det också det definitiva avslutet, det fanns ingen väg tillbaka och allt var förstört. Jag tror att det på något sätt behövdes för att börja se framåt.

Det som var otroligt viktigt för mig under den tiden och egentligen första 7-8månaderna var att prata om det. Jag pratade mycket om det, med många. Jag var inte rädd att berätta att det var jobbigt och det gav mig djupare relationer med många av mina gamla vänner och det gav mig några helt nya oxå. 

Under hösten och vintern så blev jag sakta stabilare. Visst var det dippar men jag mådde ok och den nya vardagen tog form. Jag märkte att det fungerade även om jag saknade att vara en familj. Min relation med M var hela tiden fungerande. Jag var ganska kort mot henne men aldrig otrevlig. Vi bråkade aldrig och det var en praktisk relation. 

I augusti hände något jag inte fattade då men kan se nu. Jag träffade K första gången. Jag hade ingen aning om vad som skulle komma men nånting vaknade i mig. Jag var inte i närheten av att vara redo och hon var i "början av slutet" på en lång relation. Men hon fastnade nånstans i mitt huvud.

Hösten och vintern gick och jag koncentrerade mig på barnen, jobb och vänner. Det fungerade bra och sakta kände jag mig starkare. Det var nu mest enstaka saker och situationer som kunde kasta mig tillbaka i processen.

Jag upplevde mycket roliga saker och umgicks mycket med vänner under vintern. Både med och utan barnen. Jag mådde allt bättre och jag började planera våren och sommaren.

I november-december började jag dejta på prov. Egentligen av en slump bara. Det var Li som kom i min väg och vi sågs några gånger. Jag ville gärna att det skulle vara rätt men hon var väldigt sluten och "svår". Jag kände att det tog en massa energi av mig och allt fokus hamnade där. Det var bara jobbigt och det var skönt när det rann ut i sanden och jag släppte det. Med facit i hand så var jag inte redo och hon var inte rätt. Det hände egentligen ingenting mellan oss mer än att vi umgicks.

Någon gång i november så fick jag en hint om att K hade ett gott öga till mig. Jag fick höra det genom en gemensam bekant. Det tände en tanke hos mig att om hon nu gjorde verklighet av sina separationsplaner så skulle jag söka kontakt med henne och försöka träffa henne lite.
Under julen var jag ut i min hemstad och träffade då på K. Vi pratade länge och jag kände att det stärkte mitt intresse. Hon var fortfarande gift så jag höll mig väldigt neutral. Vi började, på mitt initiativ ha lite mer personlig kontakt via FB. Det oskyldigt och ingen stötte på den andre på nått sätt. I februari så skrev K att hon skulle separera och efter det så ökade kontakten ännu mer. Jag försökte hålla mig passiv men kände arr K var intresserad och hon drev på lite grann. Vi sågs över en lunch och efter det så utvecklade det sig.

Idag är det 10juli, jag sitter i soffan hemma hos K och skriver. Hon jobbar sin sista dag innan semestern och kommer snart hem. Det står en stor blomsterbukett på hennes köksbord och väntar på henne. Som ett litet "Grattis till semestern". Jag hoppas hon blir glad.
Vi har en bra relation som utvecklats snabbt. Vi är båda öppna med våra känslor och det gör det lättare. Vi är inte helt officiella ännu, hennes exman vet inget om mig. Men det är bara en tidsfråga. K vill berätta men erkänner att hon är feg. Hon vill inte göra honom ledsen även om hon vet att det är oundvikligt. Däremot så är jag presenterad för hennes familj, vänner och ytligt bekanta. Hon är högst medveten om att hennes exman kan få reda på det närsomhelst.

K har träffat mina barn några gånger. Inte i egenskap av min flickvän utan mer som kompis. Barnen tycker om henne och hon har sovit hos mig två gånger med barnens godkännande. F&V har tyckt det varit mysigt. Vi kommer fortsätta ta det lugnt och låta det sakta bli en naturlig del i barnens liv.

Som avslutning vill jag skriva att det gått från kompakt mörker till ljusaste dag. Året som varit har innehållit så mycket. Jag har lärt mig mycket om mig själv och jag har blivit en bättre människa på många sätt. Det tydligaste för mig själv är att jag har mycket närmare till mina känslor, jag gråter oftare och jag är glad oftare. Känslig är nog rätt ord.
Till den som kämpar i mörker just nu, jag reste mig, det kommer du oxå göra. Det finns inga genvägar men fortsätt gå. Ingen känsla, ingen situation är för evigt, det kommer förändringar.

Just nu är jag lycklig! Jag är lycklig med K och jag är lycklig över mina barn. Min relation med M är som jag vill att den ska vara, vi är föräldrar och hjälps åt.

Jag kanske kommer med en uppdatering längre fram, men för nu så får bloggen vila ett tag. K vet ingent om den här bloggen och så kommer det förbli. Det är MIN ventil och min historia.

Tack för att du läst!

Kram 

Dag 357 - Glad, trött och sårbar

Började skriva ett inlägg för några dagar sedan men kom av mig. Så nu raderade jag det lilla jag skrivit och började om.
Som jag skrev i rubriken så känner jag mig verkligen glad, trött och sårbar. Glad för att livet gett mig den här möjligheten att få känna för någon igen. Trött för att jag sover för lite, både när jag är med K och när jag har barnen. Sårbar är jag för att jag känner något igen, jag känner för K.
Det är lite skrämmande och jobbigt men mest härligt. Det som gör att det känns så bra är att hon är öppen med vad hon känner och hon är oxå sårbar.
Vi har det bra när vi ses och veckorna vi inte ses har vi mycke kontakt. Vi trivs ihop och just nu så är allt bara perfekt. Jag är såklart inte naiv utan vet ju att det är mycket som kan hända och mycke som ska klaffa om det ska bli vi i framtiden. Men just nu känns det härligt och jag tänker bara njuta.

I fredags damp det ner ett kuvert i brevlådan. Jag tog in posten när jag och K kom hem efter att ha varit ute en sväng. Jag såg att kuvertet var från tingsrätten så jag sa till K att " nu är iaf jag inte gift". Tji fick jag......M hade skickat in papperna men eftersom bara hon skrivit på så bereddes jag tid att yttra mig. Jag blev lite less på mig själv, borde insett att jag skulle skrivit på oxå. Hursomhelst så har jag fram till 27:E på mig att yttra mig. Har inte haft tid att skriva nått under veckan så tiden får löpa ut så fastställs dom iaf. Så med lite tur så är jag skild om nån vecka.

Jag har insett att jag måste räknat fel nånstans i bloggen. Inatt blir det exakt 1år sedan M valde att vara otrogen. 1år sedan den där natten när jag låg och kände att allt inte stod rätt till. Jag sov ingenting och när M kom hem vid halv fyra så förstod jag att allt var fel. Det var nog den värsta natten i mitt liv och starten på en lång jobbig period. Det var oxå starten på förändringen i mitt liv och det som lett fram till idag.
Jag har tänkt summera året lite men känner inte att det är rätt kväll att göra det. Jag vill göra det en kväll när jag känner att jag vill låta alla känslor från året komma fram.
Så till den som kanske läser det här så är det inte riktigt över än.

Dag 342 - sårbarhet

I söndags kväll efter jag skrev här sist kom K hem till mig. Vi hade en grymt mysig kväll med mat,vin och allt som en bra kväll ska ha. Jag sov gott tätt ihop med K och måndag förmiddag spenderades mest i sängen. Efter en sen frukost och en promenad så åkte K hemåt och jag hämtade barnen.
Hade två lediga dagar med barnen som var härliga och snart är det helg igen.

Ikväll har jag reflekterat lite över senaste tiden och vad som egentligen hänt. Jag kan konstatera att det gått fort på det känslomässiga planet. Från att ha haft ett litet intresse av en fin tjej så har det på 5-6veckor utvecklas till känslor som växer sig starkare. Jag tror mycket är på grund av att vi är öppna och vågar visa vad vi känner. K sa att hon känner sig mer öppen och sårbar än hon gjort förr. Hon tror det beror på den process hon varit och fortfarande är i. Jag vet att min process gjort mig mer sårbar men jag tror det är något bra.
Det känns lite skrämmande att jag märker att ju mer känslorna växer desto sårbarare blir man. Men jag har bestämt mig för att låta det vara så och följa den sköna känslan jag har tillsammans med K.
Jag vet ju att om det inte skulle funka så överlever jag, det har sista året visat mig.
Det har som sagt gått fort men utan att vi tappar omdömet. Vi gör inga stora planer eller rusar iväg och presenterar varandra för föräldrar eller barn. Det får ta sin tid och komma när det är lämpligt. Men längtan att träffas är stor och vi anstränger oss för att ses så mycket vi kan och det är det jag menar med att det går fort.
Nackdelen är att det är jobbigt att hantera längtan....även om känslan är skön.

Jag tvekade lite att skriva det här inlägget. Mest för att det känns utlämnande, det är lite jobbigt att erkänna att man börjar få känslor som gör en sårbar. Det är så tidigt i "relationen" och vad som helst kan hända. Om det inte blir bra så känns det som man misslyckats eller trott för mycket. Men jag har lämnat ut mig själv och mina känslor här förr och jag kan stå för att jag känner som jag gör just nu.

Dag 338 - att det kan kännas såhär!

Jag är lite förvånad själv, lite förvånad över den känslan jag har i kroppen. Just nu så känns livet plötsligt enkelt och meningsfullt igen. Mina barn är friska och mår bra, jag känner inte längre den tunga sorgen av skilsmässan och jag har träffat någon som jag vill lära känna mer och som får mig att må bra. K förgyller verkligen mitt liv just nu.
K flyttade själv förra helgen och nu är det enklare för oss att ses. Även om vi kommer fortsätta att hålla det relativt hemligt så finns det iaf mer utrymme. Speciellt så är det väl känsligt i hennes hemstad. Hos mig är vi lite friare. Det känns onödigt att hennes exman ska få veta att vi umgås nu, även om jag inte har något med deras separation att göra så kommer han säkert tro det isf och det känns onödigt. Jag vet hur det känns att bli lämnad och jag vet hur det känns när ens fru träffat någon ny, det är inget jag vill utsätta honom för i onödan.

Att bero på skilsmässa så är jag faktiskt fortfarande gift.... Jag har ju gått och väntat på att få hem en dom från tingsrätten men det har inte kommit någon. Jag frågade M i söndags om hon skickat in pappren men det hade hon inte. Hennes förklaring var att hon ville få lön först för hon trodde det kostade pengar igen. Jag sa åt henne att bara göra det, jag kan betala om det kostar något. Det rör sig isf om 400kr..... Vi får se om hon tar tag i det nu då.
Jag fick frågan av min mamma om vad jag skulle känna om M plötsligt ändrade sig nu och ville komma tillbaka. Jag kan ärligt säga att som jag känner idag så skulle jag på stående fot tala om för henne att det inte finns en chans. För det första skulle det inte fungera och för det andra så tror jag alla dom känslorna är så gott som borta för min del. Jag tror inte jag kan känna så för henne igen. Speciellt inte nu när jag börjar få känslor för K.
Jag undrar lite för mig själv när M tänker presentera barnen för D. Hon har inte sagt någonting om det ännu men för min del så känns det väl mer som att jag kan acceptera det nu. Klart det är bra om det tar en stund till men jag kommer inte protestera om det blir så snart. Pratade med L för några dagar sedan, våran kontakt är ganska sparsam men vi hörs ibland. Hon mår fortfarande sådär ibland och när jag tog upp presentation av barn så sa hon att hon verkligen inte var redo för det. Skulle D föreslå det så skulle hon bli galen sa hon. Det kan ju också vara anledningen till att dom inte tar det steget ännu. L är rädd att bli bitter men jag sade åt henne att det är något hon bestämmer själv. Hon måste, när hon är redo. släppa taget och gå vidare.

Jag har firat påsk med familj och släkt, ätit gott, druckit gott och haft det kul. Har dessutom hunnit med att träffa K lite och i skrivande stund så sitter jag på jobbet med en bra känsla och vetskapen att jag ska spendera kvällen med K. Hon kommer hem till mig och ska laga lite mat ikväll.

Dag 326 - en härlig känsla

Det här inlägget ville jag skriva redan i söndags men jag har inte riktigt haft tid. Har en overkligt skön känsla i kroppen efter helgen och känner mig otroligt glad.

K dök upp hos mig vid lunch i lördags. Jag måste erkänna att jag kände mig lite spänd och nervös för hur det skulle kännas. Men när hon dök upp så kändes det avslappnat direkt och vi gav varandra en lång kram i hallen. 

Vi fikade lite och tog en promenad innan vi sjönk ner i soffan och bara hängde. Drack lite gott och pratade. Det hängde lite i luften och tillslut så låg vi tätt ihop och myste i soffan. 

Kvällen var grymt mysig och vi lagade mat, pratade, drack och myste. K blev kvar till nästan 17 dagen efter och jag tror vi båda tyckte det var lite jobbigt att skiljas när hon åkte.

Efter att K åkt så hämtade jag F&V. Även om jag var trött efter ganska lite sömn natten innan så hade jag mycket positiv energi och det var härligt att få hem grabbarna. Dom har oxå varit helt grymma dom här dagarna och vi har nästan inte haft en konflikt. 

Idag jobbade jag lite i K's hemstad. Hon bjöd upp mig på sitt kontor och vi satt och pratade en stund. Det är svårt att sätta ord på känslorna och jag vill vara försiktig men jag skulle ljuga om jag sa att det inte var nått speciellt. Nu är situationen som den är för henne, hon flyttar ju själv om ca 1 vecka och varken hon eller jag vill såra hennes ex i onödan. Eftersom jag egentligen inte har någon del alls i deras separation så vore det onödigt om han skulle börja tro det. Så vi fortsätter ligga lågt och ta små och långsamma steg så får vi se vad det är. Men jag märker på K att hon oxå svävar lite på moln. Jag brottas lite med rädslan att låta det gå för fort och låta tankarna flyga iväg. Men det kommer ge sig med tiden och är det meningen så blir det bra. Vi kommer ses igen någongång nästa vecka, senast på söndagen, då kommer K till mig.

När jag träffade M i samband med att jag hämtade barnen så tittade jag på henne och försökte känna efter. Jag måste säga att jag inte kände nått speciellt. Jag förstår såklart att det som händer med K påverkar men jag tror att jag är rätt färdig med processen kring M. Tiden lär utvisa...

Nu tänker jag bara försöka njuta av den här tiden och låta livet le mot mig igen. Det kom tidigare än jag vågat drömma om. Kanske slutar det i en kraschlandning eller så är det starten på nått nytt och bra. Den som lever får se.

Mindre än 1 månad kvar på mitt sorgeår oxå, tiden har gått, om än sakta i perioder så har den gått framåt.

Dag 323 - förväntan

Veckan som gott har varit intressant och rolig. Kontakten med K har ökat i kvadrat och vi hörs dagligen via sms. Det är långa konversationer som allt. Det är en skön jargong som blandas med lite allvar ibland. När jag pratade med K efter vi fikat sista så bestämde vi att vänta med att ses tills hon bor själv. Riktigt så blir det nog inte... I söndags när vi pratade så frågade hon vad jag skulle göra den här helgen. Det slutade med att vi bestämde att hon kommer och hälsar på mig. Så just nu är det en skön känsla av förväntan i kroppen. Jag hoppas vi trivs lika bra ihop nu som dom andra gånger vi setts, men det återstår att se. Hursomhelst så ser jag fram emot kvällen!

Jag pratade med M för några dagar sedan och hon var hemma från jobbet med barnen. Både F&V bar fortfarande krassliga och V hade sovit dåligt.
Känns skönt att känna att det känns avslappnat att prata med M. Inga känslostormar som blossar upp. Bara en neutral känsla. Sen är det ju också så att dejtandet med K hjälper till. Jag har andra ställen att lägga energin.

Nu ska jag åka in till jobbet och träna lite, sen hem och fixa lite och invänta K. Härlig lördag.....

Dag 316 - bästa tiden hittills

Så bra som jag mått sista månaden och framför allt sista 2 veckorna trodde jag inte jag skulle göra när bloggen påbörjades. Det beror på flera saker, livet flyter på, jag trivs på jobb och med umgänge, jag saknar inte M utan snarare börjar det sakta kännas som att det som hände var bra. Att jag skulle skriva dom orden trodde jag aldrig för 10 månader sen. Men nu har jag gjort det.

Den sista orsaken och kanske den som gör att det känns extra bra stavas K. 

Våran kontakt har ökat ganska mycket och den där lunchen som hon frågade om genomfördes förra veckan. Efter det så har vi setts ute en gång och igår var hon i min stad i ett ärende och vi passade på att ta en fika. 

Vi pratade endel efteråt och båda tycker det känns bra att ses. Däremot så väntar vi med att ses hemma hos någon tills hennes separation är klar. Det känns bra och visar att hennes värderingar är bra. 

Känner att hela grejen ger mig energi och jag känner mig gladare än på länge. Jag ska passa på att njuta av känslan, bara flyta med och se vad som händer utan att ha för stora förväntningar.

M fick inte jobbet i sin hemstad. Hon berättade det när hon lämnade barnen sist. Hon lät inte jättebesviken så det är svårt att veta hur gärna hon ville ha det. Hon sa iaf att hon inte tänker söka fler jobb innan sommaren utan ta tag i det till hösten istället. 

Våran relation är bra nu. Jag skulle kunna ha den sorts relation vi har nu i framtiden. Inget bråk, inget tjafs och vi hjälps åt. Jag har fortfarande inte träffat D ännu. Jag vet inte hur det skulle kännas men jag kan åtminstone säga att det inte skulle vara lika hårt som för 6månader sen. Ska jag vara ärlig så vet jag inte hur M & D's relation ser ut. Hon pratar inte om det och jag har inte frågat heller. Jag bara förutsätter att den är pågående och fungerar. 

I övrigt är det lite sjukstuga här hemma. Både F&V är förkylda och sover lite dåligt. Jag känner av halsen lite och har inte kunnat löpträna som jag velat. Känner lite panik inför marathon men jag ska nog hinna hitta formen. 

Dag 305 - snart skild

Snart är skilsmässan ett faktum även på pappret. Jag har tänkt skriva det här inlägget ett tag men inte kommit mig för. M har ju inte nämnt skilsmässan alls trots att betänketiden gick ut i början av december. Jag har bara avvaktat eftersom jag tyckte att det var lite hennes ansvar att ta tag i det. Sen har det ju inte spelat så stor roll för mig heller att vi var gift på pappret fortfarande. Det borde vara hon som skulle vara angelägen att få det gjort.
För lite mer än en vecka sedan kom ett brev från skatteverket. Jag tänkte faktiskt inte att det kunde ha med skilsmässan att göra så när jag öppnade och såg att det var personbevis för ändamål skilsmässa så sög det till i magen. Det kom så oväntat och det var en påminnelse om allt som hänt.

Jag tror M inte vågat ta upp skilsmässan med mig av rädsla att slita upp såren så hon beställde personbevisen utan att säga nått. Det är ok och jag gav dom till henne när hon lämnade barnen och sa bara åt henne att skicka in dom.

Jag har mått bra en ganska lång period nu. Det är ett lugn över livet på nått sätt och dagarna går. Vissa dagar är lite tyngre och man känner sig ensam men i det stora så uppskattar jag mitt eget sällskap igen. Värst är att lämna bort barnen, dom kvällarna är jobbiga men jag tror att det alltid kommer vara jobbigt. Jag har börjat skruva upp dosen löpning nu för att komma i bra form till maraton i maj. Sprang 2 mil igår och det känns bra i kroppen, inte allt för sliten idag.

Jag har sporadisk kontakt med L. Vi hörs mest via sms nån gång i veckan och det känns bra. Hon ville att vi skulle ses nu i veckan men jag har inte tid och inte heller lust så det får bero. Li har jag inte hört nått från alls och jag har släppt den biten helt, vilket är skönt.
Med E har jag fortsatt kontakt och jag tycker nivån är bra nu efter att jag klargjort mina intentioner.

En sak som jag inte tänkt skriva men känner att jag ska avhandla lite är en en tjej vi kan kalla K. En trevlig och vacker tjej som jag har lite kontakt med. Oskyldigt men kul. Hon är gift....men ifärd med att separera. Jag har inget med den separationen att göra så jag har inget att ha dåligt samvete för. Det känns faktiskt rätt skönt att hon är i en sits som gör att förväntningarna är väldigt låga. Mitt problem är att jag ofta ser så seriöst på allt direkt. I det här fallet så tänker jag bara ta det lugnt och se vad som händer, om det ens händer något. Hon föreslog en lunch om jag har vägarna förbi hennes stad så vi får se om det händer. Hon är som sagt vacker, intelligent och rolig.

60 dagar kvar på sorgeåret. När jag började skriva så trodde jag inte jag skulle må så pass bra som jag gör nu. Livet har förändrats i vissa delar och i andra är det sig ganska likt. Jag saknar vissa saker ur mitt gamla liv men också fått nya saker som är positiva.

En sak jag höll på glömma. Under vintern har jag funderat ibland på hur M verkligen mår. Jag vet att dom gånger hon mår dåligt så får hon mycket acne i ansiktet. Under vintern har jag noterat att hon haft mer acne än jag någonsin sett. Förra veckan kom ett sms där hon skrev att hon sökt nytt jobb. Ett årsvikariat i hennes hemstad som är 14 mil härifrån. Först blev jag kall i kroppen men efter att ha löst klart så lugnade jag mig. Hon skrev att hon ställt krav på arbetstiderna vilket skulle göra att F&V's tid på dagis inte skulle påverkas och att hon tittat på tågtider o.s.v. Jag tror hon kommer få jobbigt med pendlandet men jag önskade henne lycka till och sa att jag inte har några åsikter sålänge det inte påverkar barnen. Vad som gör att hon söker sig bort från sitt jobb vill jag inte fråga men gissat att det är en kombination att hon känner stor press från företaget, som gått lite sämre, och det faktum att hon jobbar ihop med D. Kanske är det påfrestande, speciellt om det går sämre och båda är på mellanchefsnivå. Hon var på intervju i torsdags så vi får vänts och se.

Nu blir det lite tv innan sängen kallar. Imorgon börjar jobbveckan för mig.

Dag 289 - lämnat barnen

Veckan som gått har varit bra. Var ledig mån-tis och passade på att åka lite skidor med F&V. Sen har veckan rullat på och helgen spenderades hos min mamma&pappa efter att pojkarna tjatat om att åka till farmor och farfar. Så vi blev bortskämd med god mat och dryck.
M kom och hämtade barnen vid sex ikväll och som vanligt visste jag att det skulle kännas tomt när dom åkte. Jag hade redan bestämt mig för att åka och träna direkt efter lämningen bara för att få tankarna på nått annat.
Själva lämningen gick bra och det är inga problem att träffa M. Tanken slog mig när hon stod i hallen att jag funderade vad hon gjort på alla hjärtans dag igår. Var lite lockad att fråga men insåg att jag skulle göra det på ett lite sarkastiskt sätt och det skulle inte bli bra.

Med handen på hjärtat var det lite skönt att spendera alla hjärtans dag med familjen (brorsan och hans familj kom oxå dit), det gjorde att jag knappt tänkte på vad det var för dag och vad alla "lyckliga" kärlekspar gör...

Nu sitter jag och väntar på att maten ska bli klar i ugnen så blir det lite sen middag. Får se om det blir nån film innan läggdags. Jobbar eftermiddag imorgon så jag tänkte städa ordentligt och sen träna innan jobbet.
Mår bra just nu och det hjälpte lite att träna direkt efter lämningen, annars brukar första kvällen utan barnen vara jobbigast!

Vad gäller L så har vi ganska sporadisk kontakt nu. Det känns bra och är på den nivå det ska vara. Känner ett lugn i kroppen just nu oxå, att inte ha nån att lägga energi på. Visst längtar jag efter att ha någon men just nu känns det inte bråttom.

Dag 278 - trött

Hade svårt att sätta en rubrik idag, tillslut blev det som jag känner, jag är trött! Det är dock helt självförvållat och det är helt ok! Tröttheten beror på alldeles för mycket fest och lite sömn under 4 dagars skidresa till Zakopane. Det var en rolig resa så det är värt att vara lite trött!

Det har gått ganska bra att koppla bort livet hemma. Visst kändes det ibland när dom andra ringde hem till sina respektive och pratade, men der var hanterbart. Mamma & Pappa bodde i huset med grabbarna så jag FaceTimeade med dom några gånger.

Igår var jag hem till E och fikade. Vi pratade och jag hade ett behov av att klargöra att jag inte har nån baktanke att det ska hända något och att jag inte på något sätt vill förstöra hennes relation. Hon förstod att jag kände en oro över det och hon sa att om vi båda varit singlar hade hon velat att nått skulle hända men att hon absolut inte tänker göra något. Jag talade om att det var bra och att om hon fick några känslor så kommer jag kapa våran relation direkt. Det var skönt att reda ut det eftersom det gnagt i mig och jag har känt mig oärlig inför hennes sambo, trots att jag inte har, vill eller kommer gå över någon gräns.

Vad gäller Li så skickade jag ett mess till henne samma kväll som jag skrev här sist. Det tog 2 dagar, sen svarade hon. Hon var på sin skidresa och hade det bra. Det var ett neutralt sms och från min sida så kommer inte jag anstränga mig mer. Blir det nån mer kontakt så blir det på hennes initiativ.

Jag har varit ledig sen jag kom hem så idag har jag haft F&V här! Frågade M häromdagen om hon kunde lämna dom hör istället för på dagis och det var inga problem. Känns skönt att vi inte på nått sätt försvårar för varandra när det gäller barnen. Den biten fungerar prickfritt, precis som den ska.
M&D var i Stockholm i helgen. Jag vet det för att hon sa det när vi pratade om lämningen i söndags när jag skulle vara borta. Det svider till lite att tänka tanken men det är inte jobbigt. Jag börjar närma mig en punkt där jag faktiskt inte bryr mig. Det känns skönt.
M hämtade just barnen efter att vi haft en bra dag med endel utelek och filmmys i soffan.

Nu ska jag vila lite och sen titta på fotboll ikväll.
Måste bara skriva att jag satte lite träningspress på mig själv igår när jag anmälde mig till Stockholm Marathon! Ska bli kul att se om jag klarar min målsättning på under 3,20tim.

Dag 268 - uppskattar lugnet

Det har varit en vecka utan F&V. När jag lämnade dom förra söndagen var det tungt. Det kändes tomt och ensamt. Men veckan har flutit på och jag har känt lite lugn i kroppen ändå. Jag uppskattar mitt eget sällskap mer även om jag ofta saknar att ha någon att dela vardagen med. Som idag, solen skiner och det är -1 ute. Tog en promenad i det sköna vädret och just då kändes det som att det hade varit mysigt att dela den stunden med någon. Men kanske får jag göra det nångång igen.

Jag tror att jag känt mig lugnare nu för att jag inte lagt energi på någon annan. Jag har inte funderat så mycket på andra alls utan bara fokuserat på mig själv och vad jag vill göra.
I torsdags fick jag mess från M att V var krasslig och att dom var hemma från dagis. Eftersom jag var ledig på fredag så erbjöd jag mig att ta dom då så M kunde jobba. Då ficka jag lite "bonustid" med dom. Det kändes bra oxå med tanke på att jag åker bort på torsdag och därmed missar halva min vecka. Jag vet att F&V kommer tycka det är kul att farmor&farfar kommer hit och bor med dom när jag är borta. Ända sen dom föddes har jag tyckt det varit jobbigt att åka bort utan dom, särskilt när jag ska flyga. Tänker alltid tanken om nått skulle hända mig eller dom och jag inte är där. Känslan är värst innan jag åker, när jag väl är borta går det bra.

Nu ska jag städa lite, sen innebandymatch innan jag hämtar F&V. Så blir det lite myskväll tror jag, nått gott att äta och kanske fuska lite och äta chips innan dom ska lägga sig.

Ska skicka ett mess till Li ikväll tänkte jag. Har tänkt göra det ett tag men inte orkat engagera mig riktigt. Jag har inga förhoppningar där längre utan mest för att kolla läget. Vi har inte hörts alls på 2 veckor. På ett sätt ganska skönt att jag inte spiller energi där längre. Det var mer påfrestande än jag kunnat föreställa mig ett tag. Det här messet blir mest för att hålla nån kontakt bara.

Kontakten med L är som vanligt men vi har inte träffats på några veckor. Jag har inte haft nån större lust till det och hennes välmående går upp och ner. Hon och D bråkar rätt mycket så jag försöker få henne att lägga energi på rätt saker istället.

E som jag skrivit om hör av sig ganska ofta. Hon är rolig och vi har en bra kontakt. Men.....jag känner en liten oro för hennes sätt att skriva ibland. Hon är ganska utmanande och skulle jag vara hennes sambo och se vad hon skriver så skulle jag inte bli glad. Jag är totalt ointresserad av nått annat än en vänskapsrelation så jag hoppas verkligen inte hon investerar några känslor för då kapar jag direkt. Jag vill inte bidra till en separation där!

Den andra E, som är från min hemstad och som jag hade 1 date med 2008.. Vi hörs stadigt via mess varje vecka. Mest söndagar, har nästan blivit en söndagstradition. Får se om det fortsätter ikväll eftersom det är söndag idag. Konstigt hur lite uppmärksamhet, om än helt oskyldig, kan få en på bra humör.

Dag 261 - ännu en vecka

Söndag eftermiddag, jag har nyss lämnat barnen till M och kom hem till ett tomt hus. Känslan att lämna ifrån sig sina barn och veta att det dröjer en vecka innan man ser dom är brutal ibland. Det känns onaturligt och det bildad en stor klump i bröstet. Jag känner nån sorts hatkänsla när jag träffar M för att lämna barnen. Det känns som att lämna ifrån sig endel av sitt liv. Jag vill inte ha M tillbaka men känner den där hatkänslan att det var hennes beslut att det ska vara såhär. Ett beslut hon tog utan att tala om innan hur hon kände och utan att egentligen kämpa för att hålla ihop familjen. Det är det känslan bottnar i. Men jag tänker inte bli bitter över det, situationen är som den är och det finns inget jag kan göra åt saken. Men jag kan inte låta bli att känna den känslan just när jag lämnar barnen.

Veckan med barnen har varit bra annars. Jag var ledig i början av veckan så då var vi ute endel och hittade på lite saker. Sen har det rullat på och vi avslutade veckan med en övernattning hos mina föräldrar i deras stad. Passade på att hälsa på min barndomsvän och det blev kaffe och lite surr. Hela huset var fullt med barn så F&V hade kul. Kommer sakna grabbarna enormt den här veckan.

Veckan som kommer ska jag fylla med jobb, träning och en del nöje. Dels så ska vi ha lite planeringsmöte på onsdag inför skidresan om 1,5 vecka och sen är det AW på fredag. Jag ska hålla i min träningsdos, den är hög och hård just nu men ger en skön känsla i kroppen.
Pratade lite med L för några dagar sen och hon har varit lite starkare ett tag. Det behöver hon och jag hoppas det håller i sig för henne. Hon fick en liten dipp i fredags när hon fick höra,via sina barn att D satt på restaurang. L förstod såklart med vem och det sved i hjärtat. Det högg till lite grann i mig med när hon berättade det. Mycket för att det känns orättvist och för att jag själv längtar efter att känna något för någon.

Nu ska jag försöka fördriva lite tid för att släppa känslan efter lämningen. Grabbarna har det ju bra, men jag saknar dom. Blir nog lite städning och matlagning innan jag slänger mig i soffan.

Funderar på att skicka iväg ett kort mess till Li, men jag tror jag väntar några dagar till.

Dag 265 - 100 dagar kvar

100 dagar kvar....till vad? Jag startade bloggen med tanken att den här processen skulle ta ett år. När 365 dagar gått så är det meningen att jag ska...ja vadå? Sörjt färdigt, gått vidare, stå på egna ben, glömt M ....jag vet inte vad jag tänkte egentligen. Vissa saker har jag redan uppnått, jag står på egna ben, jag klarar mig själv och jag har ett delvis nytt liv. Men sorgen...går den nånsin över? Det är inte sorgen över M som person utan sorgen av det som var. En hel familj, ha mina barn på heltid och dela allt det med M. Den sorgen kanske alltid kommer bo kvar i mig, även om den får en mindre plats.
Om 100 dagar ska jag göra mitt sista inlägg här, det är iaf tanken. Vad som händer fram dit och om det blir så....den som lever får se.

Sista dagarna har varit bra. I lördags hade jag besök av en av mina bästa vänner och hans tjej. Vi lagade mat, drack vin och hade trevligt. Dom åkte bussen kring 23 och jag städade upp lite innan jag lade mig, lite lagom salongsberusad.

Igår fick jag F&V! Skönt och jag hade längtat. Vi satt i soffan, tittade på film och jag bara kramade dom och var nära.
Jag är ledig två dagar så vi har varit ute endel idag. Snön ligger tjock nu så det blev lite snowracer och snöskottning. Jag har dock dåligt tålamod och känner att jag skäller mycket på dom. Båda är lite i trotsåldrar och lyssnar inte så bra jämt. Jag måste bli bättre på att hålla tålamodet, speciellt mot F. Han är ju äldre och ibland ställer jag för höga krav på honom. Han är trots allt bara 5år och ganska känslig.

Jag fick svar av Li strax efter förra inlägget. Hon skrev att hon inte menat att vi ska bryta kontakten men att när det är som det är för hennes mamma så kommer hon fokusera på henne och kanske vara sämre att hålla kontakten. Även om det känns tråkigt så kommer jag hålla låg profil och låta henne höra av sig om hon känner för det.

En lite oro som blossat upp är kontakten med E (hon som jag hade kontakt med under förra separationen). Hon hör av sig ofta och är ganska utlämnande och personlig i sina sms. Jag känner att jag måste vara vaksam så hon inte får tillbaka gamla känslor. Jag har inte sådana känslor för henne och jag skulle bli ledsen om det blev nått strul i hennes relation.

Ska försöka somna nu så jag har bättre tålamod med grabbarna imorgon. Gud vad jag saknar att sova med en tjej jag har känslor för. Hoppas det kommer hända nångång igen...

Dag 262 - låt tiden gå

Nu har vi kommit en bit in på det nya året och det har varit både upp och ner. Nyårsafton var helt ok, var hem till D(kusinernas pappa) och barnens kusiner. Vi bar tre vuxna och 7 barn. Det blev tacomiddag och lite vin för oss vuxna. Vi skålade in det nya året redan vid 22. Det var ett klokt drag för 2215 så sov V i soffan. Strax efter 23 så tog jag med mig barnen och gick hem. Dom somnade som stockar och jag satt uppe själv till strax efter tolv. Det kändes ensamt men jag bestämde mig för att det är såhär iår och det får bara gå. En annorlunda nyårsafton och jag hoppas nästa känns bättre. 

Dagarna fram till idag har varit ok. Det har varit några mindre dippar men i stort så har jag mått ok. Jag har dock nån stress i kroppen som gör att jag har svårt att sova och vaknar hela tiden på natten. 

Jag har släppt Li lite men hon finns i bakhuvet. Jag ringde henne i söndags men hon svarade inte. När hon inte hörde av sig under kvällen så bestämde jag mig för att lägga ner det. På måndag kväll ringde hon dock upp och vi pratade en stund. Det är svårt att veta vad hon tänker och vad hon vill. Hon skickar motsägelsefulla signaler. Det som varit bra är att jag inte lagt lika mycket tankeenergi på det iaf. Ikväll skickade jag henne ett sms. Svaret jag fick tolkar jag som att hon vill att vi slutar höras. I korthet skrev hon att hennes mamma håller på separera och att hon kommer lägga sin energi där en tid. Jag skrev tillbaka och frågade i klarspråk om hon inte vill höras mer, svaret har inte kommit ännu men jag tror min analys är rätt. Tråkigt men så är det. Tror hon skulle passa mig men man kan inte mista nått man aldrig haft. 

Jobbet har varit lite segt men tar nog fart till veckan. Det ska bli kul och skönt att lägga energi på jobbet. Det som varit bra är att det funnits mycket tid att träna och det har jag utnyttjat. 

Jag har fortsatt kontakt med L. Hälsade på henne en kväll i början av veckan. Det är skönt med lite sällskap och att ha nån att sova med. Hon har dock börjat höra av sig väldigt mycket sista dagarna och hon frågade om vi skulle gå på bio ihop. Jag sa som jag kände, att det nog inte är en bra idé och att risken att det kommer fram till M & D ökar rejält. Jag har hela tiden en oro att hon ska investera för mycket känslor för från min sida kommer det aldrig bli mer. 

Ikväll har jag varit på en kort AW och sen hem och laga mat. Kände mig ensam när jag skulle ta bussen från stan och tänkte ett tag om jag skulle hälsa på något. Men jag bestämde mig för att ta tag i mig själv och vara stark själv. Har gått ganska bra och strax blir det kaffe och choklad. Det enda som stört är sms konversationen med Li. Undrar om hon svarar snart.... 

Längtar till jag är så stark så jag utan att fundera på det väljer att spendera en fredag kväll själv. Det är skönt men det finns en stress i kroppen. Sen längtar jag efter F&V. Det är jobbigt att vara utan dom ibland och att inte dela deras vardag varje dag. Ikväll är det verkligen en sån kväll. 

Ska jobba i helgen så det blir en tidig kväll.