Dag 97 - Vad vill hon säga?

Gårdagskvällen följdes upp av en natt med dålig sömn. Efter lunch lämnade jag F hos en kompis och sen var det 3 års kontroll för V. Efter kontrollen tog jag och V en tur ner på stan. Plötsligt kom ett sms  från M. Hon skrev att hon var ledsen för att hon gjort mig mer upprörd igår och att hon vill prata och förklara hur allt känts för henne.
Jag svarade henne efter ett tag och sa att jag inte tror att hon har behovet av att prata ännu. Jag tror ärligt att om hon vill prata handlar det mer om att döva ett dåligt samvete och få henne själv att må bättre. Jag tror inte hon rett ut vad som hände egentligen. Vi sms:ade några gånger och hon stod fast vid att hon ville prata. Jag var ganska dömande i mina meddelanden men hon gick inte riktigt i försvar. Hon föreslog att vi skulle prata i helgen. Plötsligt låg beslutet om att prata på mig ändå, jag blev lite arg på mig själv som gav henne möjligheten att tränga in mig i hörnet. Det slutade med att jag skrev att jag nog inte vågar prata ännu, ja är rädd för att höra hennes sanning. Rädd för att kastas tillbaka i processen igen. Jag är också nyfiken på att höra henne berätta, nyfiken på om hon verkligen kan öppna sig och berätta med egna ord, utan att jag drar det ur henne. Jag undrar hur hon tänker och känner innerst inne. Jag är också rädd för att få höra att min sanning inte stämmer, tänk om allt jag vill tro är fel, tänk om jag bär en mycket större skuld i den hör separationen än jag själv vill se. Det skrämmer mig och det skulle göra mig ledsen. Skuld har jag men jag vill ge henne en ännu större. Tänk om det blir uppenbart att jag har fel! Eller....tänk om hon uttrycker att hon fortfarande inte vet om hon gör rätt och då tänder hoppet i mig igen.....jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det här med att prata ut. Tiden får utvisa, just nu känns det för färskt.

En annan sak som börjar göra sig påmind oftare är saknaden av närhet. Det är 99 dagar sedan jag tog på någon. Kroppen längtar ibland och på nått sätt känns det bra att dom känslorna finns kvar där någonstans.

Imorgon ska M ta barnen över dagen. Meningen var att hälsa på mormor&morfar men det kanske blir att M blir kvar i stan med dom ändå. Jag ska iaf ägna dagen åt träning och ta hand om mig själv. Kanske luncha med nån kompis. Vi får se, kroppen ska iaf få svettas rejält. Träningen har blivit lidande under semestern och jag vill vara i form igen snart. 13 sept springer jag halvmaran i Stockholm och då vill jag komma under 1.35 Tim.

Dag 96 - ovälkommet besök

Jag är tvungen att skriva igen idag. Tyvärr är jag ledsen.
Jag satt i soffan strax före 22 ikväll när det knackar försiktigt på fönstret. Det var M! Hjärtat hoppade till och tusen tankar for genom huvudet. Vad gör hon här? Vad vill hon? Har hon ändrar sig? Vill hon prata?
Första tiden efter separationen var det här en återkommande dröm, att M skulle stå där, helt oväntat och sträcka ut sin hand. Att hon gråtandes skulle be om ursäkt och vilja ha allt ogjort. Men så var det givetvis inte nu......hon var här för sin egen skull enbart. Hon hade slagit fel PIN-kod på telefonen och behövde PUK- koden istället. Det gjorde mig arg och besviken, inte för att jag är helt säker på att jag vill ha henne tillbaka längre, men för att det återigen var hennes behov som styrde hennes agerande....på bekostnad av mig. Jag sa några väl valda ord till henne om hur jag tycker hon agerat och behandlat mig under hela den här processen. Jag vet inte om jag var arg eller om det var ledsamheten som kom ut i form av ilska.
Efter att hon lämnat så var jag uppe i varv och ville skriva ett meddelande till henne. Men jag skriver det här istället.
Här M, här kommer ett meddelande som du skulle fått ikväll.

"När du kom hit ikväll så hann jag tänka så mycket innan jag öppnade dörren. För några månader sedan så var allt jag drömde om att du skulle stå där och knacka på helt oväntat, för att sedan göra allt bra igen.
Så var det inte nu heller...du var här endast för din egen skull. Du verkar inte förstå, du kommer hit, nyduschad, luktar gott och ser bra ut. Du river upp såren igen, bara för att du skulle uppfylla ett praktiskt behov. Nu ligger jag här med tårar i ögonen, bara för att du skulle uppfylla ditt behov. Du är så egoistisk! Du säger att du bryr dig om mig, men du visar det inte på något sätt. Du har knappt en ända gång berättat eller visat om och hur jobbigt du tycker det varit att lämna familjen. Jag vill såra dig hårt med mina ord men när du gått så känns det bara meningslöst att jag sa något. Jag får ju ändå aldrig se eller höra hur du mår. Jag älskar dig fortfarande men hatar dig för vad du gjort.
Du förstörde min kväll nu. Det kommer bli svårt att sova. Ibland undrar jag hur du tänker. Funderade du något innan du åkte ut hit eller var det bara en enkel lösning på ditt problem? Fanns det nån mer anledning som du inte fick fram? Ville du prata? Känna om vi kan ha en bättre relation? Jag vet inte, ibland känns du som en främling.
Ditt förlåt betyder inget just nu. Den dagen du förstår bättre kommer jag godta den, men jag kommer aldrig glömma.
Nu ska jag sova, det kommer bli med ett tungt hjärta. Jag undrar hur du tänker."

Dag 96 - inte vara ensam och en fundering

Imorse efter frukosten växte en liten panikkänsla i mig, vi hade inga planer och jag kände mig ensam. Det var ytterligare en stekhet dag och jag bytte vatten i poolen åt grabbarna. Men hela tiden kände jag att jag ville göra nått, träffa andra. Tanken på att åka till en badstrand själv med grabbarna var inte så lockande.
M skickade ett mess och frågade om F&V kunde ringa. Dom fick ringa och prata en stund.
Sen fick jag tag på en kompis och hans fru och tog sällskap med dom till en badplats. Det blev inte så långvarigt eftersom vädret blev sämre efter lunch och vi vände hemåt. Jag bjöd in mitt sällskap på grillat så dom dök upp vid 16-tiden. Dom har en 10-månaders kille så kvällen blev inte så lång.
På stranden pratade jag endel med min kompis fru om relationer. Det slog mig sen att flera av dom tjejer jag pratat med jaha väldigt vettiga åsikter om relationer. Det tänder ändå ett hopp om att det finns bra tjejer därute. Det jobbiga är att jag har svårt att se att någon ska vilja ha mig. Känner mig ofta ful, oattraktiv och tråkig. Jag hoppas det känsla avtar i takt med att självförtroendet kommer tillbaka.
Ska jag summera dagen så har den varit ok. Tänkt endel på M och hennes liv men det har känts hanterbart. Jag har lite tillgång till info om M's liv, jag vill inte skriva hur ännu men liten inblick har jag. Sen är det mycket mina tolkningar som avgör den infon, men endel förstår jag. Jag kanske inte borde ta del av den men ännu kan jag inte låta bli.
 Däremot har jag varit lite trött och har dåligt tålamod med barnen. Framför allt F får ofta klä skott för mitt dåliga tålamod. Jag måste påminna mig om att han bara är 4,5 år och jag kan inte ställa för höga krav. När han skulle sova sa han att han ville träffa mamma. Det kändes jobbigt men jag lovade att han skulle få ringa imorgon. Får se hur han är då. Vill han fortfarande träffa henne så måste jag överväga det. Jag måste vara större än att mina känslor ska få styra en sån sak.

Jag undrar över en sak med bloggen...är det någon annan än jag själv som läser? OM det är det, ge mig en hint. Skulle kännas mer levande för mig tror jag.

Dag 95 - samtal

Idag var en ok dag. F&V hade en kompis hemma på förmiddagen så jag satt mest på altan. Kände mig ändå ganska tillfreds.
På eftermiddagen hade jag ett samtal inbokat. Förra gången jag var där var i mitten av juni. Den gången var jag nedstämd när jag åkte dit och jag grinade under delar av samtalet. Jag minns att hela den dagen var skitjobbig. Därför var jag lite nyfiken på mig själv, hur det skulle kännas idag, när jag ändå känner mig lite starkare.
Jag lämnade barnen med min systers familj och åkte in. Samtalet var bra. Jag märker på mig själv att jag ibland fått lite distans. Nästan så jag ibland tänkte " vad ska vi prata om dom sista 3 gångerna". Men vi hittar säkert vinklar på det hela och jag tror säkert inte att det kommer kännas bortkastat. Jag känner förtroende för hon jag pratar med och vi har en bra dialog.

Kvällen spenderades hos syster som bjöd på grillat. När jag kom hem och lagt barnen så messade jag A. Det visade sig att hon redan dejtar en kille och avböjde att träffas. Kan inte säga att jag blev besviken direkt, även om det varit kul att hänga lite. Kanske var det lika bra också. Jag har nästan haft lite ångest av att tänka på att träffa någon när jag vet att jag inte är redo. Hursom är det "tankeäventyret" avslutat och jag får fokusera vidare på mig själv.

Jag sa vid mitt samtal idag att jag inte ens vågar säga till mig själv att jag mår lite bättre, men idag har varit en bättre dag iaf. Inte hänt nå särskilt men ändå känt mig mest ok. Nu ska jag sova lite.

Dag 94 - forts

Skriver lite till nu när dagen nästan är slut. Inte för att jag egentligen behöver det, men vill ändå för att jag ska komma ihåg att dagar kan bli helt ok även om dom börjar dåligt.
Fixade poolen åt F & V på förmiddag. Efter lunch gick vi över till kusinerna och badade i deras stora pool. Kusinernas pappa hade sin nya flickvän där och hon har oxå två barn. Så vi var 3 vuxna och 7 barn som härjade runt. Det var fullt ös. Jag passade på att vila lite i en solstol. Tröttheten har suttit i hela dagen.
Nu sover pojkarna och jag ska också lägga mig snart. Imorgon har jag ett nytt samtal med "psykologen" eller vad jag ska kalla det. Det är väl snarare ett avlastningssamtal. Ska bli lite intressant att se hur jag kommer känna.

Dag 94 - trött & nedstämd

Avslutade min semestertripp med stor fest i lördags. Det var riktigt trevligt. Vädret var kanon och kvällen flöt på. När jag vaknade på en madrass på söndagsmorgonen kändes det lite jobbigt ändå, är det här jag? Ska mitt liv se ut såhär?
På eftermiddagen kom M med barnen. Som vanligt är det jobbigt att se henne. Det känns fortfarande helt overkligt att hon lever ett eget liv nu. Jag känner att frågorna kommer men den här gången höll jag tillbaka dom. Det var skönt att se grabbarna, dom är så goa! M stannade en liten stund och hoppade studsmatta med pojkarna. När hon skulle åka så sa hon att jag kan ringa henne om det är nått. Jag svarade kort att jag ringer om det är något med pojkarna. Jag tror M vill ha en bättre relation än vi har nu, på sikt vill jag oxå det, men nu går det inte. Jag kan inte söka tröst och stöd i den person som svek mig. Hon visade att hennes lojalitet inte fanns för familjen när den behövdes som bäst. Det var hennes val och hon får stå för det. Jag undrar hur länge känslan ska sitta i, känslan att jag vill att allt ska vara som vanligt.

Idag är jag trött. Sov ganska dåligt inatt. Det märks direkt i mitt välmående. Nu vid frukosten så hade jag dåligt tålamod och blev arg på pojkarna flera gånger. Jag vet att det beror mest på mitt välmående men gud va svårt det är att hålla god min.
Jag sms:ade lite med en tjej från festen i lördags. Jag kallar henne A. En söt tjej som är lite yngre än mig. Egentligen handlar det nog mest om bekräftelse för mig. Det är kanske orättvist mot henne och jag har funderar endel om det är egoistiskt. Jag vet inte om det kommer leda till något alls eller om jag ens vill det. En promenad eller lite vin nån kväll vore väl trevligt iaf. Vi får se, jag ska inte pusha till nånting och jag ska vara ärlig om vi träffas. Jag kan inte bli intresserad på riktigt för någon nu, det känner jag.

Ska försöka bita ihop idag och göra det till en bra dag för pojkarna. Vädret är kanon så det blir väl nått bad. Får se om jag måste skriva av mig mer senare.

Dag 91 - en ok semester

Har nu tillbringat några dagar med bror och hans familj. Det har varit skönt och jag har mått helt ok. Dagarna har vi spenderat på stranden och på kvällarna har det blivit god mat och lite öl.

Vissa stunder så är känslan där, den obehagliga ensamheten, trots att man har fullt om folk omkring sig. Konstigt ändå....vad man identifierar sig i tvåsamhet när man levt så ett tag. Jag funderar ofta på vad M gör och det gör ont. Jag fantiserar om hur M & han skickar kärleksfulla sms till varandra. Jag vill inte tänka så men ibland kan jag inte låta bli. Känslan av att min M gör det med någon annan nu är smärtsam.

Jag har oxå kommit på mig själv några gånger sista dagarn att jag INTE tänkt på M. På morgonen har jag ibland kommit på mig med att tänka på andra saker. Kanske min hjärna sakta börjar ställa om sig.
Hursomhelst så går tiden och jag gör saker nu som jag inte skulle gjort om jag levt med M. Jag tror att jag mår lite bättre nu än för någon månad sen. Vågar knappt skriva det, men jag tror mår lite bättre. Det kommer komma bakslag, det vet jag. Men jag ska försöka leva i nuet.

Dag 88 - lämning och bakslag

Sista dagarna har trots allt känts lite bättre, distansen gör sitt. Igår började dock ångesten smyga sig på igen. Den kommer alltid när det närmar sig lämning eller hämtning. Just att träffa M är jobbigt.
Jag hade bestämt mig för att mötet skulle bli kort. Kanske till och med lämna över barnen i trapphuset. M bjöd dock upp oss och lämningen blev i hallen hos henne. Det är verkligen jobbigt att se henne och att vara i hennes lägenhet. Hon som nyss var min lever nu ett helt eget liv, det gör ont.
Direkt kom funderingarna över hur långt dom kommit i sin relation. Jag försökte hålla tillbaka mina frågor men tillslut kom dom ändå. Träffas ni nu? Har ni haft sex? Idiotiskt att fråga, ändå gjorde jag det. M svarade att dom setts nån gång och att jag inte hade med å göra om dom haft sex. Hon har helt rätt i det och jag vill egentligen inte veta heller. Men det gjorde ont att få svaren. Jag kände att jag höll på brista och sa snabbt hejdå till barnen och gick.

Satte mig i bilen och började åka söderut. Tårarna rann och jag kände enorm smärta igen. M har gjort mig så illa och allt känns så orättvist. Hon är på påväg mot något nytt och jag försöker bara hålla mig flytande. Det tog nästan 3 timmar innan jag kommit till sans igen.

Ringde en gammal vän som jag träffade i helgen. Han har gått igenom samma sak för 1,5 år sedan. Vi pratade en bra stund och sen släppte det lite.

På eftermiddagen ringde M. V längtade efter mig och ville komma till mig. Jag förklarade att jag var långt borta och att det skulle bli bra hos mamma. M tyckte det var jobbigt att barnen längtade iväg när dom nyss kommit. Jag förstår henne och vad jag än tycker om henne just nu så vill jag att barnen ska trivas hos och med henne.

Kom fram till bror och hans familj i husvagnen sent på eftermiddagen. Efter några öl och mat så känns det helt ok igen. Det blir nog några bra dagar här nere, trots att dagen började med en käftsmäll tillbaka in i mörkret.

Dag 87

Det är jobbigare när man är hemma, det är som att något fattas.
Jag och grabbarna åkte och badade idag. Träffade på några kompisar på stranden och det var riktigt trevligt. På kvällen grillade jag med grabbarna och sen bjöd vi över grannarna på lite kaffe och glasstårta. Dom är trevliga och jag gillar att umgås och bjuda hem folk. Det är en sak jag inte saknar från att M bodde här. Att spontanbjuda hem någon var inte hennes grej. Ändå kom den där känslan över mig när vi satt och fikade. Jag kan inte helt säga vad det är för känsla, bara att den är obehaglig. Saknad, oro, sorg, ensamhet eller förändring, jag vet faktiskt inte, men jag gillar den inte.

Under kvällen har jag tänkt på M. Och påm"han". Jag undrar hur deras relation ser ut just nu. Skickade ett kort sms till M att jag tänkte komma vid 11 imorgon med barnen. Det tog en stund innan hon svarade. Det fick mig att fundera om hon var med honom. Det gör ont.

Jag vet att jag kommit en bit påväg i min process att må bra igen. Kanske längre än jag tror. Men jag vågar inte tro det själv för jag är livrädd att åka på ett stort bakslag. Jag skulle aldrig våga säga det till någon heller, tänk om dom skulle tro att min kris är över! Jag behöver fortfarande deras stöd!
Om jag skulle se M och han tillsammans så skulle nog hjärtat gå sönder, även om jag känner att jag är mer irriterad på M nu än jag kunnat vara tidigare.

En sak jag önskar mig just nu...en tjej att hänga lite med. Inget seriöst, bara promenader, vin, snack och kanske lite närhet ibland. Det skulle hjälpa mig lite tror jag. Sist jag var nära någon var 23:e april. Det var M och det var 2 dagar innan det här började.

Imorgon lämnar jag barnen hos M och sen sticker jag söderut. Ska möta upp brorsan med familj och bo några nätter med dom i husvagn. Det är lite blandade känslor men det blir nog bra. Hoppas jag kan koppla av lite. På vägen tillbaka blir det ett stopp för en fest som några kompisar dragit ihop. Det kan bli en bra vecka om jag får må hyfsat.

Dag 86

Hemma igen efter den hittills bästa helgen sen jag hamnade i det här helvetet. Första 2 dagarna hos mina föräldrar spenderades med barnen, bad, lek och annat kul. Helgen spenderade jag som deltagare i en årligt återkommande "idrottslekstävling" i min hemstad. Det var grymt kul, så många roliga och härliga människor. Både fredag & lördag blev det fest med utgång på parken. Träffade många gamla bekanta som också brukar passa på att komma hem den här helgen. Helgen gav många skratt och sena kvällar. Jag lyckades släppa min situation lite och det kändes helt ok hela helgen. Ska jag vara ärligt så hade jag inte fått uppleva den här helgen om jag varit tillsammans med M.

M skickade ett sms igår. Det var lite praktiska saker och att hon längtade efter barnen. Barnen fick ringa upp henne och dom pratade lite. F & V var inte så intresserade av att prata utan ville mest leka vidare. Jag försökte undvika att prata med henne men V gav luren till mig när han tröttnade på att prata. Vi bytte några ord och M sa att det kändes lite att barnen inte var så intresserade av att prata. Hon ville prata vidare men jag höll samtalet kort och sa hej då. Det är jobbigt att prata med henne. Jag skulle verkligen vilja prata med henne men det skulle inte göra mig nått gott alls.

När vi kom hem idag blev det genast lite jobbigare igen. Det är som att hon fattas när vinbär i huset. Visst börjar jag redan bli van att göra allt själv, men det känns ensamt även när barnen är hemma.
Vi blev bjuden att grilla hos en kollega och jag tackade ja direkt. Kanske fel att fly lite men det kändes skönt att umgås med folk och barnen tyckte det var kul. Imorgon kväll ska jag se till att göra en kväll för bara oss tre. Sen ska jag lämna dom till M och jag vill ha en lugn hemmakväll innan dess.

Det slog mig att jag inte gråtit på hela helgen! Även om jag känner mig lite nerstämd nu så är det inga tårar, ännu iaf.
Är trött efter helgen så det blir snart till att lägga sig.

En sak jag märkt på mig själv sista dagarna är att jag börjat söka bekräftelse, liksom "letat" kärlek. Det är något jag INTE ska göra och absolut inte är redo för. Det vet jag och det tänker jag jobba med. Det är väl lite flykt antar jag men jag ska jobba mig igenom min kris innan jag börjar öppna ögonen igen.

Jag fick (på sätt jag inte vill säga nu) reda på att M var på bio i fredags. Jag vet att hon hade sällskap, men inte av vem. Det kan ha varit vemsomhelst men det gör ont i mig att tänka på att det kanske var "han". Jag minns när jag var på bio första gången med M. Minns pirret och förväntningarna. Gör ont att tänka på att hon kanske delade det med någon annan i fredags. Inget jag ska tänka på egentligen men det är svårt att helt låta bli. Det är känslor jag har just nu, känslor förändras och en dag kommer M inte vara mer än mamma till F&V.

Dag 82

Ligger i sängen hos mina föräldrar. F&V sover intill mig. Åkte upp hit på förmiddagen och ska vara kvar i 4 dagar. Var iväg på en utflykt på eftermiddagen, det var mysigt men hatar känslan av att något saknas. Inser ibland att jag tillskriver M egenskaper hon inte har. Jag saknar någon som är nära och tar på mig på en sån här utflykt. Det skulle inte M göra även om hon varit med. Hon visade nästan aldrig sin kärlek offentligt nån gång under våran tid tillsammans.

Jag märker att mina känslor verkligen förändras från timme till timme. Jag kan må helt ok ibland och nästan acceptera situationen bara för att en stund senare nästan ha panik av tanken på att M kanske träffar honom just nu. Kanske dom har sex just nu...gud va ont den tanken gör. Jag vet ju att det kommer hända, det kanske redan gjort det.

Mina tankar att kontakta "hans" fru L har svalnat lite sista dagarna. Jag känner fortfarande mig lockad, men inte lika starkt. Jag vet inte vad det skulle tjäna till heller. Vi får se, jag lämnar det öppet.

Barnen somnade duktigt vid halv åtta. Dom är så underbara och jag är, trots allt, så tacksam att M fött dom till oss. Sista nätterna har dom kommit över i min säng redan vid elva på kvällen vilket gjort att jag knappt sovit på två nätter. Men det är mysigt. Tyvärr får bristande sömn mig att bli svagare, men det får jag ta. Deras välmående är ändå viktigare just nu. Jag är vuxen och har bättre resurser att hantera den här situationen, dom är helt utlämnande och förstår inte heller allt.

Inlägget blev lite positivare än jag trodde. Hade jag skrivit det för 3 timmar sedan så hade det varit mörkare. Kanske beror på två glas vin... Jag vet inte, men det känns ganska ok att släcka lampan nu.

Forts Dag 81

Känner ett behov av att skriva mer idag. Dagen har gått ok fram till eftermiddagen, då började det mala i huvet igen. Ska mitt liv se ut såhär? Varför måste F & V uppleva det här? Det gör ont att tänka på att V på sikt inte kommer minnas att jag och M bott ihop. F kommer kanske inte heller minnas. Det gör ont i mig, men det är inte mitt val.

På kvällen så sa F att han saknade mamma. Jag hade ingen lust att ringa M men jag får inte låta mina känslor gå ut över barnen. Jag slog M's nummer och gav F telefonen. Jag hörde M's röst när hon pratade och det sved i hjärtat. Jag kände att tårarna var nära. V ville också prata lite, han sa att han vill komma till M. M pratade nog bort det tror jag för han tjatade inte. Det gjorde så ont i mig, mina barn borde få ha en hel familj. Jag vet att jag också har del i att det blivit såhär men just i den stunden kändes det som jag ville säga till M att det är hennes fel att F&V inte har en hel familj.

När barnen somnat så la jag mig i soffan i uterummet, ringde mamma ville gråta ut lite. Det blev inte så bra, hon är rädd för att jag ska fastna i ett ältande så hon försökte undvika ämnet. Jag blev lite arg och förklarade att jag måste få älta, det har bara gått 3 månader snart och jag är långt ifrån klar med mitt ältande.
En sak som var positiv idag var när jag slösurfade på FB ikväll. Ett foto på en tjej jag alltid haft ett gott öga till dök upp. Hon var otroligt fin! Innan jag träffade M så var den tjejen och fikade hos mig en gång, hon bor i min gamla hemstad och pluggade just då här. Det var väl nån sorts dejt den gången men det rann ut i sanden. Kan inte säga att jag haft känslor för henne nångång men ett intresse iaf. Jag messade lite med henne på FB för några dagar sen. Mest som tidsfördriv men lite också för att hon skulle få upp ögonen för att jag är påväg att bli ledig. Jag vet ju ingenting om hennes situation just nu så det är rena spekulationer. Hursomhelst så blev jag glad när jag såg fotot, hon såg verkligen bra ut! Skickade ett mess på FB och önskade henne en trevlig kväll. Det lockar mig att lära känna henne men just nu är det bara dumt. Skulle hon vara en bra tjej skulle jag iaf inte kunna få känslor för henne som jag är nu. Kan ha det som ett projekt för framtiden. OM hon återkommer i bloggen så kommer jag kalla henne E.

Dag 81

Mitt hjärta gick just sönder lite. Sitter och äter frukost med F & V. V frågar varför mamma inte bor med oss längre. Jag förklarar att vi inte vill bo med varandra längre och frågar V om han är ledsen för att M inte bor med oss. V säger nej men frågar samtidigt om jag är ledsen. Ibland svarar jag och känner hur det hugger i hjärtat och tårarna bränner under ögonlocken. Jag får bita mig i läppen för att inte gråta.
Jag sov dåligt inatt och då blir jag direkt svagare. Ska iväg och bada med en kompis och hans barn idag, bara vädret håller isig.

Igår var en ok dag. Jag kände mig ganska stark och försökte fokusera på mitt. Var på Ikea med barnen på förmiddagen. V bajsade såklart ner sig, typiskt när man är ensam och inte har nått med sig. Men det löste sig och båda grabbarna skötte sig bra.
På eftermiddagen så gick vi över till grannen, tillika barnens kusiner. Pratade endel med deras pappa om allt. Han var gift med M's tvillingsyster och det sjuka är att han gick igenom exakt samma sak för lite mer än ett år sedan. Han har gått vidare och träffat en ny, känns skönt att prata med någon som varit i samma sits.

Efter maten blev det saga och tidig läggning, barnen var riktigt trötta och somnade direkt. Jag spenderade kvällen med att sträckläsa en blogg "timetobebrave", en kille som skrivit om sin skilsmässa. Han är ungefär 7månader in i sin skilsmässa och har hunnit längre än mig. Men jag känner igen mig så mycket i det han skriver. Känslostormarna, ångesten, svartsjukan, ensamheten, tomheten och oron inför framtiden.
Jag avslutade kvällen med att skriva ett brev, ett brev till X. Jag gjorde det för att jag behöver hopp, hopp om en bra framtid. Om X finns och det blir som jag vill, då ska jag läsa det för henne en dag.

Dag 79

Senaste dagarna har varit jobbiga. Har brottats med många jobbig tankar. Hur länge ska jag må såhär? Kommer jag verkligen kunna gå vidare? Hur ska livet bli med barn varannan vecka? Kommer jag någonsin träffa nån annan? Hur ska jag träffa nån? Kan jag bli kär igen? Har M och "han" haft sex? Kommer M nånsin ångra sig? Kommer M och jag ha en bra relation nångång? Jag skulle kunna skriva hur många frågor som helst, det bara snurrar i huvudet. Värst har nästan varit den där känslan i magen, ett obehag som suger all energi ifrån mig. Jag grinar nästan varje dag, jag som bara grät nån enstaka gång på 5 år när allt var som vanligt. Ibland känns det som jag gått bakåt i processen, börjat älta saker jag trodde jag var färdig med igen.

Idag hämtade jag barnen. Igår mådde jag jättedåligt och jag tror det hänger ihop med dålig sömn och att jag skulle träffa M när jag hämtade barnen. Jag har längtat efter barnen men det är så jobbigt att veta att M blir fri att göra vad hon vill då. När jag tänker på att dom ska ha eller haft sex så river det i hela kroppen. Det är min M! Det är jag som ska ta på henne och ta hand om henne, ingen annan. Känslan är att jag skulle göra vad som helst för att förhindra dom att träffas, men det kan jag såklart inte. Jag äger inte M och hon får göra vad hon vill. Det gör bara så ont att jag inte längre är den person som står henne närmast.

Jag har tänkt hela helgen på att kontakta "hans" fru L. Men jag försöker känna efter varför först, är det för min egen skull bara eller vill jag hjälpa henne? Såklart är det mycket för mig själv, för att kanske må lite bättre. Sen vill jag såklart oxå hjälpa henne, jag vet ju exakt hur hon mår och det är bara så vidrigt. Jag kommer vänta med att kontakta L. Jag känner henne inte alls och har ingen aning om hur hon hanterar en sån här situation. Hon kanske skulle bli arg och absolut inte ha kontakt med mig, eller så skulle hon uppskatta det och tycka det var skönt att prata med nån som går igenom exakt samma sak. Tiden får utvisa om jag gör det.

Som vanligt kom känslan att jag inte skulle orka ta hand om barnen när jag mår såhär. Som vanligt så har det gått bra och jag har mått bättre sen jag hämtade dom. Dom ger verkligen energi! Jag är så otroligt tacksam för mina underbara barn. När jag hämtade dom så kommenterade M att jag inte svarat i telefon under veckan. Hon var lite irriterad och sa att "tänk om det hänt barnen nått". Jag vet att hon skulle varit mer ihärdig isåfall och då skulle jag såklart svarat. Jag vill inte säga det till henne men i framtiden kommer jag vara mer öppen och lättare att ha att göra med, mina sår måste få läka lite i lugn och ro först. Jag måste få distans och må lite bättre först.
Nu dök ännu en tanke som jag haft upp i huvet, kommer dom skaffa barn tillsammans? Det skulle göra så ont. Men å andra sidan så är jag förhoppningsvis på en annan plats i mitt liv då, och kan kanske vara glad för dom t.o.m. Den dagen, den sorgen.....

En sak jag återkommer till i huvet, jag ska aldrig vara otrogen och jag ska aldrig förstöra någons förhållande. Faller någon för mig så får dom ta sig ur sitt förhållande själv först. Man är skyldig sin partner det. Kommer jag kunna lita på någon igen? Jag vet inte nu, men hoppas såklart det.

Dag 76

Nu har det gått några dagar sen M berättade att "han" ska separera. Mina känslor har pendlat otroligt sista dagarna. Jag gråter och är ledsen ena stunden, sen är jag arg och irriterad nästa stund. När jag är arg tror jag nästan inte jag kommer bli ledsen igen men en stund senare kan tårarna komma i alla fall.

I söndags efter M berättat så sjukskrev jag mig, jag orkade inte jobba natt. Sen har jag jobbat och sysselsatt mig hela tiden. Nästan inte varit själv alls. Åkte till en annan stad igår och hälsade på en kompis. Stundtals mår jag ok, inte bra, men ok. Jag försöker vara tacksam för det.

Sen i söndags har jag kapat all kontakt med M som inte handlar om barnen. Hon har skickat sms och ringt nästan varje dag, jag har svarat på ett sms men inte när hon ringt. Idag skickade hon igen, hon frågade hur det var och att hon skickat pengar. Hon skrev oxå att hon försökt få tag i mig men att jag inte svarar, hon ville att vi skulle höras om överlämningen på söndag. Jag svarade med en tid för söndagen och att hon skulle hälsa barnen. En stund senare fick jag ett till där hon skrev att jag fortfarande kunde prata med henne och att jag kunde ringa barnen om jag ville. Dom saknade mig, skrev hon. Jag ville egentligen skriva till henne att det är hennes fel att dom behöver göra det! Men jag svarade inte alls istället. Jag tror att det är lika mycket för att döva hennes skuldkänslor som hon vill ha kontakt. Barnen saknar mig säkert och jag saknar dom enormt, men just nu måste jag skydda mig själv och minimera kontakten med M. Det kommer säkert förändras längre fram men just nu måste det vara så.  Längtar till söndag, då ska jag ha F & V i 9 dagar!

Jag pratade med min syster idag. Hon hade ätit lunch med någon som kände "hans" fru L. Hon berättade att L mår så otroligt dåligt. Hon har panik över hela situationen och alla tankar och frågor om huset, barnen och allt praktisk sköljer över henne. Det högg i mitt hjärta, jag känner med dig L. Jag var där för ca 2 månader sen. Paniken, maktlösheten och känslan att allt är overkligt. Det fick mig att förstå att jag tagit några myrsteg framåt ändå, jag är inte riktigt kvar där. Men min väg är fortfarande oändligt lång. Jag känner att jag skulle vilja hjälpa L, jag lider verkligen med henne.,men jag inser att det kan bli så fel. Jag vet inte om hon vill ha kontakt, hon är kanske inte mottaglig och vi kanske skulle dra ner varandra istället. Men jag skulle vilja säga till henne att jag vet exakt hur hon mår, jag var nyss där och jag lever fortfarande.
Att höra hur L mår fick mig också förbannad. M och "han" är så egoistiska. Om dom bara kunde sätta sig in i hur illa dom gjort människor som älskar dom, då undrar jag om dom skulle orka leva med det. Båda två flyr, dom orkar nog inte ta i det, det skulle bara för jobbigt. Men jag tror att det en dag kommer ikapp dom. Dom har ju båda visar sin personlighet, när det är som jobbigast, då går man.
Jag har bestämt mig för att vänta med att kontakta L. Om en tid kanske jag skickar ett uppmuntrande sms. Känns konstigt att tänka att jag skulle kunna trösta någon i det skick jag själv är. Men jag tycker verkligen synd om henne och kunde jag hjälpa det minsta så skulle jag.

Dag 72

Idag kom dödsstöten. Jag har kanske väntat på den, fruktat den och hoppats att den inte skulle komma. Men det gjorde den idag. M berättade att "han" skulle separera och att dom kommer börja träffas snart.

Det var när jag skulle lämna barnen. Jag har haft en bra helg annars. Äventyrsresan med barnen och resten av min familj var rolig och mysig. Jag bestämde mig för att låta bli alla social medier och allt som kunde få mig ur balans. Det funkade bra och jag mådde helt ok. Det enda som påminde om M var att hon skickade sms båda dagarna och undrade hur det gick. Det fick mig att fundera och analysera lite. Varför vill hon ha kontakt hela tiden??

När jag kom till M idag med barnen så var hennes mamma också där. När jag skulle lämna så sa M att hon skulle följa mig ut. Jag fick en känsla att hon ville säga nått. När vi kom ut så satte hon sig på trappen. Hon frågade hur jag mådde och hur helgen gått. Han sa själv att hennes helg varit lugn och att hon känt sig lite ensam. Sen kom det. M sa att det var jobbigt att berätta för mig men att hon ville träffa honom om han vill det. Jag frågade om han ville och då sa M att inte just nu men senare. Hon berättade då att han skulle separera också. Det framkom också, som jag trott, att dom haft kontakt på slutet igen. Orden högg i mig och jag kände hur tårarna kom i ögonen.

Tankarna började snurra och allt kändes som det rasade igen. Jag vet att jag levt på ett litet hopp hela tiden. Jag har vetat att det inte var bra men jag har inte kunnat släppa det. Jag hoppas verkligen att det här hjälper mig att släppa taget nu. M är förlorad, hon har varit det hela tiden men jag har inte velat se det. Jag sa åt henne att jag tänker ta bort henne som vän på Facebook och att jag vill att hon ändrar alla inloggningar hon har efter som jag kan dom och jag vill inte behöva brottas med den känslan av ett kontrollbehov. Jag tyckte mig se att hon tyckte det var lite jobbigt att jag ville ta bort henne, men jag tänker inte agera bästa kompis sålänge  det är sån obalans i känslorelationen. Hon har valt sida nu och där får hon stå utan mig.

Jag är så besviken på henne som människa och livskamrat. Hon har genomfört den här separationen på det sämsta sättet hon kunnat. Hon har ljugit, bedragit och varit egoistisk. Inte en enda gång har hon kämpat för familjen. Hon säger att hon gjort det, men man kan inte kämpa ensam i en familj. Man är skyldig att säga till om man känner att nått är så fel att man är påväg att glida undan. Det gjorde aldrig M, hon var för feg och egoistisk. Jag vill inte leva med en sån människa. Mina känslor för M finns fortfarande kvar och jag är för svag för att orka se att jag kommer skapa mig ett nytt liv, men jag vet att det kommer. Jag är värd något bättre. Den rätta lämnar inte när det är svårt.

Från och med idag så kommer jag vara hård mot mig själv och låta bli att falla igenom. Min kontakt med M ska strikt handla om barnen. Frågor om mig och mitt liv kommer jag inte svara på, vi kan sköta den mesta kontakten genom sms. När vi ses ska jag vara artig och korrekt, men inte ge henne något extra. Hon har valt den här vägen, den må vara styrd av hennes känslor, men det är hennes ansvar. Vill hon leva sitt liv med honom så får hon göra det, men hon kan inte förvänta sig något stöd från mig. Hade hon varit ärlig i processen och behandlat mig med respekt, då,ha de det sett annorlunda ut. Min sorg kommer inte försvinna än, men nu finns bara en väg att gå. Min M finns inte längre. Hon är ett minne bara. Den person som finns idag, det är F & V's mamma. Omställningen kommer bli olidlig men jag kommer överleva. En dag kommer det kanske någon i min väg som, jag kan älska och bli älskad av igen.

När jag satte mig i bilen så tog jag direkt bort henne som vän på Facebook. Jag ändrade även min status till separerad. Jag ville göra det när jag var lite i affekt, då slipper det bli så känslomässigt jobbigt att göra det senare. Sen kan hon få undra hur jag mår och vad jag gör bäst hon vill i framtiden. Först när jag mår bra och är stark igen så kommer jag släppa på garden och kanske ha en mer vänskaplig relation.
Jag vet att jag är egoistisk i tanken, men visst hoppas jag att deras förhållande kraschar och att M blir hängande löst. Jag hoppas hon får känna lite av dom känslor jag har. Kommer hon någonsin ångra sig så hoppas jag att jag är långt förbi den punkten då.

Dag 69

Sedan jag lämnade barnen till M i söndags så har mitt mående pendlat endel. Jag har jobbat under veckan och det har varit ganska bra, jag har haft nått annat att tänka på ibland och inte haft riktigt tid att grubbla. Men på morgnarna och kvällarna har tankarna funnits där, jag kan fortfarande få den där overklighetskänslan. Det känns som att allt måste vara en mardröm och att närsomhelst så kommer M hem igen. Det har känts tomt i huset. Jag har jobbat sent två kvällar och när jag vaknat på morgonen så har jag legat och lyssnat efter barnens fotsteg och M's pysslande och stökande. Men det har bara varit tyst och jag har insett att jag är ensam.
Jag har inte gråtit på några dagar faktiskt men nu när jag skriver så kommer tårarna igen. Jag har märkt en liten förändring hos mig själv, dom gånger jag verkligen åker ner i "det svarta hålet" (nångång varje dag) så kommer jag upp igen lite snabbare nu än för några veckor sedan. En liten, liten förändring men trots allt något. Jag saknar fortfarande lusten att göra saker, jag får tvinga mig själv till nästan allting.

Var hem till en kompis häromdagen, vi grillade, tog nån öl och tittade på fotboll. Det är nått jag skulle ha sett fram emot enormt om jag mått bra, men nu fick jag tvinga dit mig själv. Men det blev trevligt ändå och jag är glad att jag åkte dit.

Jag har kommit på mig själv så många gånger sista tiden med att analysera M's beteende. Försöka tolka om hon ångrar sig och vill komma tillbaka. Jag borde inte göra det men jag kan inte låta bli. Den här veckan har hon barnen, jag tror att det kan vara ganska jobbigt med tanke på att hon bor i en lägenhet mitt i stan. Hon har säkert haft lite tid på kvällarna att fundera och jag skulle så gärna vilja veta hur tankarna går. M hör av sig varje dag, mest via sms. Det är bara korta meddelanden, mest om praktiska saker och ibland kort på barnen när dom gör något. Det värsta är att jag tolkar in så mycket i dom. Varför skickar hon hela tiden? Vill hon ha kontakt för att hon nånstans saknar mig eller är det bara för dom praktiska sakerna?? Jag blir tokig av att tänka såhär hela tiden. Jag måste försöka acceptera att det är såhär och bygga mitt eget liv. Jag vet ju att den närmaste tiden finns det ingen chans att hitta tillbaka ändå. Jag är alldeles för sårad för att klara av att fungera i en relation och hon är ju fortfarande förälskad i någon annan. Hennes stolthet är oxå så stor att hon aldrig skulle säga att hon valt fel efter så kort tid. Frågan är om hon någonsin skulle säga det även om hon känner så sen.

En kollega till mig sa en sak som fastnade lite, han sa åt mig att försök att göra "rätt saker". Det han menade var att jag inte ska koncentrera mig för mycket på M utan göra det som är bra för mig. Även om det är jobbigt och tungt. Han sa åt mig att ge M tid att göra saker för sig själv, att inte pressa henne att ta beslut hon inte är redo för. På det sättet så visar jag M att hon är så viktig för mig att jag ger henne tiden hon behöver för att komma på vad hon vill och känner. Det var klokt sagt av honom och det fastnade, jag ska försöka orka göra rätt saker. Om M aldrig vill tillbaka igen så kan jag åtminstone titta tillbaka på den här tiden och stolt säga till mig själv att jag gjorde rätt saker iaf.

Jag ska jobba ikväll igen. Känner mig lite stressad över att jag har lite att göra här hemma oxå. Imorgon ska jag ta barnen och vi ska åka på ett litet äventyr med resten av min familj. Det blir kanotåkning och campingliv. Det ska bli kul men jag känner en klump i magen när jag tänker på att M har barnledig helg och är fri att göra vad hon vill. Jag vill inte känna så, jag vill att hon ska ha kul men svartsjukan river i mig. Känns lite jobbigt att träffa M imorgon oxå, men så är det och så kommer det vara varje vecka.