10 dagar sedan jag skrev sist och livet rullar på. Det har hänt endel på dessa dagar och jag har mått både bra och lite sämre. Även om jag ibland mått lite sämre så går det ändå inte jämföra med hur dåligt jag mådde för några månader sedan.
Sedan jag skrev sist så har min kontakt med L fortsatt. Det som hände efter vi var ute och åt skapade lite konstiga känslor i mig, Det var såklart skönt med närhet, det något som jag saknat. Samtidigt har jag haft en liten oro över vad som ska komma ut av det. Jag vill verkligen inte såra L. Under förra veckan så var jag i Stockholm på utbildning. Jag och L hördes nästan varje kväll och hade några långa telefonsamtal. Jag uppskattar det men är samtidigt rädd att hon ska investera för mycket känslor. När helgen kom och jag åkte hem så bestämde vi att ta en promenad. Så blev det och vi stod sedan på parkeringen och pratade länge. L ville ses dagen efter oxå men kunde inte eftersom D skulle jobba.
På lördagen åkte jag ner till Stockholm igen och sprang ett halvmaraton. Det var hur kul som helst och jag gjorde en riktigt bra tid. För att inte avslöja för mycket identitet så nöjer jag mig med att säga att jag gjorde en tid under 1.33.
Jag hade på känn att L kanske skulle fixa så att hon kom loss iaf och mycket riktigt så fick jag ett sms efter loppet där hon undrade om jag ville ha sällskap. Jag tvekade lite men när suget att fira loppet lagt sig lite så sa jag ja.
L kom till mig och vi hade en riktigt trevlig kväll. Min oro för vad det ska leda till finns med hela tiden. Jag kommer inte bli kär i L och jag är rädd att jag tillslut sårar henne. Samtidigt så gillar jag att umgås med henne, Jag får låta tiden gå och utvisa vad som händer. Men jag ska hela tiden vara ärlig mot henne!
Mina känslor för M pendlar lite. Ibland känner jag en enorm saknad av familjelivet och det vi hade, jag och M. Jag saknar känslan av att vara en familj och det gör ont i mig att behöva skicka barnen fram och tillbaka mellan oss. Även om barnen verkar ta det bra så är det ändå jobbigt. Jag har haft några dagar när jag känt mig lite nere.
Idag har jag mitt sista samtal. Det ska bli skönt att prata lite men jag vågar inte berätta att jag träffat L på det sättet som vi gjort. Jag håller det för mig själv.
Jag har hemstudier i min utbildning den här veckan. Kanske är det därför jag känt mig extra ensam också, när man inte har någon riktig vuxenkontakt under dagarna. Från nästa vecka är det 3 veckor utbildning i Stockholm. Det blir många hotellnätter och tid att fundera. Kommer bli jobbigt att inte träffa grabbarna mer än på helgerna men jag har inga alternativ.Även om vi fortfarande bott ihop så hade det ju varit likadant,
M har bytt efternamn överallt nu, På FB ändrade hon under veckan som var. Det kändes lite konstigt men gjorde inte så ont som jag trodde. Barnen har pratat om att mamma heter ........ Så hon verkar ha berättat för dom att hon bytt namn iaf. Våran relation är fortsatt ganska kort. Jag har inte den styrkan ännu att bara vara som vanligt. Vi bråkar inte och jag är inte otrevligt men vi pratar bara om det nödvändigaste.
tisdag 16 september 2014
söndag 7 september 2014
Dag 135 - Vad hände?
Sitter och äter frukost med grabbarna. Helgen har varit...ja, märklig, bra och konstig.
I fredags kväll skulle jag träffa L, hans fru. Jag har sett fram emot det hela veckan men under fredagen var det blandade känslor. Vissa stunder kändes det spännande men sekunder senare kändes det som jag inte ville. Men givetvis så bestämde jag mig för att fullfölja. Jag intalade mig att det är vad det är och känns det konstigt så kan jag åka hem efter vi ätit.
Vi möttes upp och promenerade till restaurangen där vi skulle äta. Det kändes ganska snabbt avslappnat och vi hade inga problem att prata. Vi pratade mycket om M&D. L bor ju fortfarande ihop med D och hon ligger en bra bit bakom mig i processen.
Jag tror L känner att jag lyfter henne lite och hon får hopp av att se att jag kommit lite längre.
Tiden rusade iväg och vi bestämde oss att gå vidare. Vi gick till en närliggande bar och drack några öl och fortsatte prata. Jag tror vi båda kände att kvällen kunde sluta hursomhelst, vilket den också gjorde.
När vi lämnade baren så var jag rakt på sak, jag frågade vad hon ville, skulle vi säga godnatt eller skulle jag följa henne till det övernattningsrum hon hyrt i sin kompis trapphus. L ville att jag skulle följa med och så blev det. Vi pratade endel när vi kom dit och hon erkände då att hon tänkt köpa en flaska vin med sig utifall det skulle bli som det nu blivit. Det var lite skönt att höra att hon tänkt tanken innan oxå. Vi pratade om hur sjuk situationen är och vi pratade om hennes och min "relation" till varandra. Vi var överens om att saker är som dom är och att man på vägen till att må bra måste få ha lite roligt påvägen.
Jag sov kvar med L. Det var skönt att känna en annans människas hud och närhet.
Jag kände mig ganska säker på att jag inte skulle få ångest dagen efter men var mer orolig för L. Hon mår sämre än mig och har så mycket framför sig att gå igenom. Hon träffar ju D dagligen och jag är rädd att hon ska må dåligt. Hon sa själv att hon säkert skulle få lite ångest men att hon vet att hon inte gjort något fel och inte brutit något förtroende. L frågade mig om jag gjorde det av hämnd, det var bra att hon frågade, jag känner inte att jag gjorde det av hämnd, jag tänker inte berätta för M.
Igår och idag har jag funderat på vad som hände och varför. Jag känner attraktion till L, jag saknar någon att mysa med. Jag tror att situationen är alltför konstig för att jag skulle kunna bli kär. Men jag uppskattar kontakten med L och hon är mysig.
Min största rädsla är att göra henne illa, jag vill verkligen inte det. Jag vet vad hon går igenom och jag vet hur bräcklig man är då. Även om hon säger att hon är införstådd med att det som hände och våran kontakt är vad den är så måste jag vara observant så att hon inte investerar för mycket känslor och blir sårad. Jag skulle bli besviken på mig själv om jag gör henne illa.
Fick ett sms av L igår kväll, hon skrev att vårat gos lämnat en skön känsla i kroppen. Jag blev glad av det, då har hon iaf inte haft så mycket ångest.
Är ganska säker på att vi kommer fortsätta ha kontakt och kanske ses fler gånger, men jag måste vara ärlig hela tiden om vad jag känner och tänker. Så länge ingen blir sårad så fortsätter jag gärna kontakten.
Tänk hur det kan bli, det här hade jag inte räknat med för några månader sedan.
Imorgon åker jag på utbildning. Totalt 5 veckor varav 4 på hotell. Kommer bli jobbigt att träffa grabbarna så lite. Kommer säkert bli endel långsamma kvällar på hotellrummet också men det ska gå bra. Vi får se vad som hänt när dom här 5 veckorna gått. Det blir säkert tätare mellan inläggen här när jag får mer ensamtid närmsta veckorna.
I fredags kväll skulle jag träffa L, hans fru. Jag har sett fram emot det hela veckan men under fredagen var det blandade känslor. Vissa stunder kändes det spännande men sekunder senare kändes det som jag inte ville. Men givetvis så bestämde jag mig för att fullfölja. Jag intalade mig att det är vad det är och känns det konstigt så kan jag åka hem efter vi ätit.
Vi möttes upp och promenerade till restaurangen där vi skulle äta. Det kändes ganska snabbt avslappnat och vi hade inga problem att prata. Vi pratade mycket om M&D. L bor ju fortfarande ihop med D och hon ligger en bra bit bakom mig i processen.
Jag tror L känner att jag lyfter henne lite och hon får hopp av att se att jag kommit lite längre.
Tiden rusade iväg och vi bestämde oss att gå vidare. Vi gick till en närliggande bar och drack några öl och fortsatte prata. Jag tror vi båda kände att kvällen kunde sluta hursomhelst, vilket den också gjorde.
När vi lämnade baren så var jag rakt på sak, jag frågade vad hon ville, skulle vi säga godnatt eller skulle jag följa henne till det övernattningsrum hon hyrt i sin kompis trapphus. L ville att jag skulle följa med och så blev det. Vi pratade endel när vi kom dit och hon erkände då att hon tänkt köpa en flaska vin med sig utifall det skulle bli som det nu blivit. Det var lite skönt att höra att hon tänkt tanken innan oxå. Vi pratade om hur sjuk situationen är och vi pratade om hennes och min "relation" till varandra. Vi var överens om att saker är som dom är och att man på vägen till att må bra måste få ha lite roligt påvägen.
Jag sov kvar med L. Det var skönt att känna en annans människas hud och närhet.
Jag kände mig ganska säker på att jag inte skulle få ångest dagen efter men var mer orolig för L. Hon mår sämre än mig och har så mycket framför sig att gå igenom. Hon träffar ju D dagligen och jag är rädd att hon ska må dåligt. Hon sa själv att hon säkert skulle få lite ångest men att hon vet att hon inte gjort något fel och inte brutit något förtroende. L frågade mig om jag gjorde det av hämnd, det var bra att hon frågade, jag känner inte att jag gjorde det av hämnd, jag tänker inte berätta för M.
Igår och idag har jag funderat på vad som hände och varför. Jag känner attraktion till L, jag saknar någon att mysa med. Jag tror att situationen är alltför konstig för att jag skulle kunna bli kär. Men jag uppskattar kontakten med L och hon är mysig.
Min största rädsla är att göra henne illa, jag vill verkligen inte det. Jag vet vad hon går igenom och jag vet hur bräcklig man är då. Även om hon säger att hon är införstådd med att det som hände och våran kontakt är vad den är så måste jag vara observant så att hon inte investerar för mycket känslor och blir sårad. Jag skulle bli besviken på mig själv om jag gör henne illa.
Fick ett sms av L igår kväll, hon skrev att vårat gos lämnat en skön känsla i kroppen. Jag blev glad av det, då har hon iaf inte haft så mycket ångest.
Är ganska säker på att vi kommer fortsätta ha kontakt och kanske ses fler gånger, men jag måste vara ärlig hela tiden om vad jag känner och tänker. Så länge ingen blir sårad så fortsätter jag gärna kontakten.
Tänk hur det kan bli, det här hade jag inte räknat med för några månader sedan.
Imorgon åker jag på utbildning. Totalt 5 veckor varav 4 på hotell. Kommer bli jobbigt att träffa grabbarna så lite. Kommer säkert bli endel långsamma kvällar på hotellrummet också men det ska gå bra. Vi får se vad som hänt när dom här 5 veckorna gått. Det blir säkert tätare mellan inläggen här när jag får mer ensamtid närmsta veckorna.
tisdag 2 september 2014
Dag 130 - uppochner
Nu är det 9 dagar sedan jag skrev sist. Det har varit mest bra dagar men emellanåt hamnar jag i mindre svackor. Just idag är det en sån dag.
Jag har haft grabbarna hela tiden fram till idag. Jag ska nämligen bort på utbildning endel dom kommande veckorna så därför passade jag på att ha dom lite mer nu. Lämnade dom på dagis imorse och M hämtade dom. Skönt att slippa träffa M i samband med lämning men på sikt vill jag inte ha det så.
Nu ikväll när jag är själv hemma första gången på 9 dagar så känner jag mig ensam och lite ledsen. Jag saknar mitt gamla liv igen. Jag saknar M oxå, även om jag oftast känner att jag nog inte vill ha tillbaka henne igen. Det hon gjorde mot mig är svårt att reparera, om inte omöjligt. Som jag skrivit tidigare så förstår jag hennes känslor, men jag kan inte acceptera sättet hon behandlade mig. Jag känner att jag har lite närmare till gråten ikväll. Annars har jag knappt gråtit alls på ganska länge. Det är väl ett kvitto på att jag kommit en bit i min process iaf.
Jag hade lite kontakt med hans fru L i förra veckan. Vi bestämde att ses igen nu på fredag. Det känns kul och jag längtar lite. Har varit nära att skicka sms till henne sista dagarna men hållit mig. Vill helst att hon hör av sig nästa gång. Varför vet jag inte, men det är väl bekräftelsen. Jag kan inte låta bli att fundera över vad kontakten kommer leda till. Vänskap som består? Rinner det ut i sanden? Tröst och fysisk tillfredsställelse? Måste erkänna att jag känner mig lite attraherad av henne fast vi bara setts en gång. Det kan vara att jag målar upp bilder i mitt eget huvud. Hur det en blir så lovar jag mig själv att inte såra henne på något sätt. Vara öppen och ärlig mot henne, så får vi se vad som händer. Om hon inte hört av sig imorgon förmiddag så tror jag jag ska skicka henne ett sms iaf.
Nu ska jag försöka få tiden att gå den här kvällen. Det känns ensamt och lite tungt, men jag vet att jag överlever.
Jag har haft grabbarna hela tiden fram till idag. Jag ska nämligen bort på utbildning endel dom kommande veckorna så därför passade jag på att ha dom lite mer nu. Lämnade dom på dagis imorse och M hämtade dom. Skönt att slippa träffa M i samband med lämning men på sikt vill jag inte ha det så.
Nu ikväll när jag är själv hemma första gången på 9 dagar så känner jag mig ensam och lite ledsen. Jag saknar mitt gamla liv igen. Jag saknar M oxå, även om jag oftast känner att jag nog inte vill ha tillbaka henne igen. Det hon gjorde mot mig är svårt att reparera, om inte omöjligt. Som jag skrivit tidigare så förstår jag hennes känslor, men jag kan inte acceptera sättet hon behandlade mig. Jag känner att jag har lite närmare till gråten ikväll. Annars har jag knappt gråtit alls på ganska länge. Det är väl ett kvitto på att jag kommit en bit i min process iaf.
Jag hade lite kontakt med hans fru L i förra veckan. Vi bestämde att ses igen nu på fredag. Det känns kul och jag längtar lite. Har varit nära att skicka sms till henne sista dagarna men hållit mig. Vill helst att hon hör av sig nästa gång. Varför vet jag inte, men det är väl bekräftelsen. Jag kan inte låta bli att fundera över vad kontakten kommer leda till. Vänskap som består? Rinner det ut i sanden? Tröst och fysisk tillfredsställelse? Måste erkänna att jag känner mig lite attraherad av henne fast vi bara setts en gång. Det kan vara att jag målar upp bilder i mitt eget huvud. Hur det en blir så lovar jag mig själv att inte såra henne på något sätt. Vara öppen och ärlig mot henne, så får vi se vad som händer. Om hon inte hört av sig imorgon förmiddag så tror jag jag ska skicka henne ett sms iaf.
Nu ska jag försöka få tiden att gå den här kvällen. Det känns ensamt och lite tungt, men jag vet att jag överlever.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)