Dag 121- ett halvt steg bakåt

Söndag kväll efter en svajig helg. Egentligen en ok helg men med lite mer jobbiga känslor igen.
Fredagskvällen spenderade jag med brorsan. Vi var på konsert och fortsatte sedan ut. Det var trevligt och det blev sent. Jag avslutade med att sitta och prata med tjej på en krog istan innan jag tog nattbussen hem. Hon var inte intressant i det avseendet att jag ville göra något med henne men jag fick lite uppmärksamhet vilket är bra för självförtroendet.
Lördagskvällen så var jag bjuden hem till brorsan på lite kräftor. Det var bara hans familj och jag. Det var mysigt och det har varit skönt att umgås med brorsan i helgen. När jag åkte därifrån så stannade jag till hos en kompis. Han hade besök av sin flickvän och en tjej till som jag känner sen tidigare. Det blev en liten youtubefylla innan jag tog nattbussen hem.
Det har blivit ganska dåligt med sömn i helgen och det kanske är delvis det som gjort att jag fallit tillbaka lite i helgen. Jag har funderat lite mer på M igen och det är jobbigt.
Idag kom grabbarna hem igen! Skönt att ha dom här. Jag har fortfarande svårt för M när jag träffar henne. Jag är kort och blir lätt irriterad. Undrar hur länge det kommer kännas så.

Imorn är det jobb och dagis igen. Får se om hans fru L hör av sig nått. Vi har haft kontakt några dagar efter promenaden men under helgen har vi inte hörts. Jag hoppas hon hör av sig imorn. Jag vet inte varför men jag gillar våran kontakt. Hon är trevlig och vi är ju lite i samma sits.
Nu måste jag sova iaf, strax kommer nog grabbarna och kryper ner, en efter en. Mysigt ändå!

Dag 117 - Bröllopsdag

Idag är det 3 år sedan jag och M lovade varandra evig trohet. Det visade sig vara ett löfte som inte var värt så mycket. Jag trodde den här dagen skulle bli riktigt jobbig men min period av bättre dagar fortsätter. Jag mår just nu helt ok, även om det kommer dåliga tankar ibland och det hugger i hjärtat emellanåt på dagarna så mår jag ändå ok. Långt mycket bättre än jag själv vågat hoppas. Jag hoppas det fortsätter så.
Jag skickade ett lite sarkastiskt sms till M imorse "Grattis på bröllopsdagen då......." Det tog en stund sen fick jag ett svar att hon givetvis oxå tänkte på att vi gift oss den här dagen och att hon är ledsen att det inte slutade som det var tänkt. Visst kändes det lite sorgligt när jag läste men det jag skakade av mig det ganska fort. Sen har dagen rullat på.

Ikväll gick jag en promenad......två timmar med hans fru L! Jag skickade ett sms till henne i måndags och efter vi växlat några mess frågade jag om hon ville ses. Det ville hon och vi tog en promenad ihop ikväll. Vi pratade om hela situationen och hur det känns. L ligger några månader bakom mig i processen och jag lider med henne. Hon mår stundtals jättedåligt. Dom har inte kommit någonvart med det praktiska och hon känner att allt det jobbiga framför henne känns oöverkomligt. Jag berättade om hur det fungerat för mig och försöker stötta henne. Hon har kommit en liten bit i sin process iaf och jag märker att hon har tron på att hon kommer ta sig igenom det. Hursomhelst var hon jättetrevlig och jag tror vi båda tyckte det kändes bra. Vi bestämde att fortsätta höras och vi kommer nog ses fler gånger.

Jag är otroligt tacksam att jag fått ha dom här bra dagarna. Set har gett mig insikten av att jag kommer må bra igen!

Dag 114 - bästa perioden hittills

Den bra känslan har fortsatt några dagar. Jag känner mig starkare än på länge och jag har mått ganska bra faktiskt. Jag har lyckats fokusera mest på mitt eget liv och inte så mycket på M. Jag har haft barnen och jobbat en del så det har varit full fart.
M hade barnen över dagen igår medans jag jobbade. Som vanligt är det lite jobbigt att se henne. Funderar alltid vad hon gjort precis innan jag lämnar barnen eller vad hon ska göra alldeles efter jag hämtat dom. Hatar den känslan.

Idag lämnade jag barnen och nu ska dom vara med M hela veckan. Det kommer kännas tomt och vara jobbigt. Är lite rädd att jag ska känna mig väldigt ensam. Ska försöka sysselsätta mig så mycket det går. När jag lämnade barnen lånade jag M's toalett. I hennes tandborstmugg stod det 2 tandborstar. Det högg till i hjärtat men jag valde att inte fundera så mycket. Jag kan inte påverka det.

Imorgon börjar jag tidigt och det blir en lång dag. Har tänkt kontakta hans fru L imorgon, kolla hur hon mår och hur helgen varit. Kanske föreslår att vi ska ses och prata, vi får se.
Hoppas den bra känslan håller isig.

Dag 111 - en bra dag!

Idag har varit en bra dag! Känns skönt att skriva det. Hoppas det kommer fler sådana framöver.
Det har varit skönt att jobba dom senaste dagarna. Hade en liten oro att jag skulle falla tillbaka till känslan innan semestern när jag kom tillbaka, men så har det inte blivit. Jag har mer känt igen mitt gamla jag och jag tycker om att vara på jobbet igen.
Det kommer bli mycket på jobbet ett tag framöver och det känns kul, jag har världens bästa jobb!!

Idag har det som sagt varit en bra dag. Jag har mått bra och haft kul på jobbet. Jag har inte funderat så mycket. Jag har försökt provocera mig själv lite genom att tänka på M och honom, men inte ens det har fått mig att må särskilt dåligt. Men jag är medveten om att det är idag, imorn kan det vara annorlunda. Ska dock försöka bevara känslan så länge det går. Det ger iaf hopp om att jag kommer komma igenom det!
En sak som hände idag, nått jag väntat lite på och kanske lite hoppats på. Hans fru L hörde av sig. Det kom ett sms strax efter lunch. Hon skrev att hon inte visste om det var smart att kontakta mig men undrade hur jag mådde. Jag blev lite glad och vi messade lite under eftermiddagen. L mår såklart jättedåligt och jag gissar att hon är några månader bakom mig i processen. Tyckte ändå hon var klarsynt i sina sms och hade en tro på att hon kommer må bra. Det gläder mig. Vi kom överens att fortsätta hålla kontakt och att M&D inte behöver veta om det. Funderar på att fråga henne om en fika eller promenad längre fram. Vore skönt att prata ordentligt. Dom bor fortfarande ihop och har inte börjat med allt praktiskt än så det är nog en tid kvar tills hon står själv. Kämpa L, det kommer bli bättre!

Imorn ska jag jobba igen, sen ska jag hämta grabbarna på dagis och åka på kräftskiva. Det är en återkommande skiva med 5 familjer. Första gången jag kommer som ensamstående.... Men jag vet att det blir trevligt.
Det mest negativs den här veckan är stressen över långa dagar på dagis för pojkarna. Nu kan jag oftast smita lite tidigare och det känns skönt, men det är ändå en stress.

Ska försöka fokusera på det positiva nu! En bra dag, imorn ska också bli en bra dag!!

Dag 109 - i väntan på vardagen

Idag var sista lediga dagen den här sommaren. Första semestern som ensamstående avklarad. En ok sommar trots allt, även om känslorna åkt upp och ner och stundtals vänt ut och in på mig.

Jag sov lite dåligt inatt. Vaknade och grubblade någon timme över M och honom. När sen morgonen kom så låg jag kvar och slumrade medans F&V satt i soffan och tittade på tv. Det fick till följd att V kissade på sig, i soffan... Jag flög upp och var arg för att han inte sagt till. V blev ledsen och jag fick skuldkänslor. Kände mig dålig och arg på M, det är mycket enklare att vara 2. Dagen fortsatte i lagom tempo och på eftermiddagen så kom nästa fadäs när V bajsat och fick för sig att torka sig själv. Bajs på honom, på händerna och toaletten. Jag blev irriterad igen men hejdade mig lite. Fick samma känsla av ensamhet. Det är enklare att dela livet och situationerna med någon.
Hela dagen har jag haft en liten sorgkänsla i kroppen. Semestern är slut, nu börjar vardagen och alla bestyr. Jag undrar hur det ska gå, för mig, för barnen och allt. Samtidigt är det skönt att det börjar,  ser jag hur det går och jag har inställningen att den här hösten och vintern bara ska genomlidas. Den kommer bli mörk, jobbig och ensam. Men jag ska överleva och göra allt jag kan för att F&V ska ha det bra! Dom har ingen skuld i den här situationen och jag är skyldig dom att ge allt jag har.

Ska försöka lägga mig tidigt så jag är pigg imorn. Har ångest över att grabbarna kommer få längre dagar på dagis i framtiden, men jag kan inte göra något åt det. Har packat deras dagislådor med extrakläder och lagt fram kläder för imorgon bitti. Jag måste ha struktur dom veckor jag har barnen. Då blir det lättare att orka och att vara en bra pappa.
Så tack sommar, välkommen hösten. Även om det är dom värsta i mitt liv så kommer jag lära mig nått och jag ska bli en starkare människa när jag kommit igenom det här.

Dag 108 - långt samtal med M

Ikväll ringde M. Det var om något praktiskt men hur det var så började vi prata. Det var rätt ok till en början men samtalet fick mig att må sämre. Vi pratade i ca 2,5 timme och jag kände hur mina känslor pendlade mellan sorg, likgiltighet, ilska och hopplöshet. Jag sa endel saker som jag kanske kommer ångra. Ingen katastrof men jag tog i lite ibland för jag hade känslan av att vilja såra henne. Det är egentligen bara för att jag själv är trasig, jag tror jag ska må bättre om jag kan få henne att må lite sämre.
Det jag fick klart för mig iaf är att hon inte tycker situationen med honom är optimal. Tror nog hon tycker det är jobbigt att han bor med sin fru och att dom "smyger" med sina känslor. Gud vad jag inte vill bry mig egentligen, men det gör ont att tänka på hennes känslor för honom.
Samtalet slutade sådär eftersom jag blev mer och mer irriterad och kort. Jag tror nog att samtalet om vårt förhållande får vänta, jag tror inte jag skulle hantera det bra. Just nu vill jag bara klippa helt igen och bara ha kontakt om barnen. Samtidigt är det viktigare än någonsin nu att kontakten funkar, för nu börjar vardagen och dagis snart. Känns jobbigt men ändå skönt. Då börjar den här hösten/vintern som jag måste kämpa mig igenom.

Det irriterar mig att M hela tiden ser alla potentiella problem ur en positiv synvinkel. Jag kan bara se det negativa. Det är såklart fullt naturligt, men jobbigt.

Den lilla positiva saken idag var att jag messade lite med E. Högst ytligt fortfarande och ganska kort, men på hennes initiativ. Jag har verkligen inga förväntningar på det, men det gjorde mig glad en stund iaf.

Dag 107 - nya insikter

Dom senaste dagarna har varit....annorlunda. Dom har innehållit alla slags känslor från nedstämdhet till glädje.
I torsdags hade jag först samtalet. Det kändes skönt och jag berättade att jag fallit tillbaka lite och mådde sämre. Hon trodde också att det beror mycket på den ökade kontakten. Jag rådfrågade henne även om jag ska prata ut med M redan eller inte. Hon tyckte det lät som en bra ide och att det kunde vara bra för oss. Jag har inte bestämt mig än.

Efter samtalet så blev det roadtrip till Oslo. En rolig resa med mycket skratt och många djupa samtal. Förutom min barndomsvän och hans bror var oxå ytterligare en kille med. En som jag inte känner sen tidigare. Han visade sig vara grymt trevlig och hade själv nyligen separerat. Det blev en hel del relationssnack. Han väckte lite nya tankar hos mig. Han själv var nu ca 6 månader in i sin separation och hans inställning var att han absolut inte var redo för sex. När jag funderade på det så inser jag att det är inte jag heller. Den där känslan att vilja ha någon är enbart för stunden och skulle få mig att må dåligt om jag hoppade isäng med någon. Jag känner att jag måste ge mig själv tid. Intresset för andra måste komma inifrån och inte vara något jag söker. Visst kan det komma en tid när jag vill ha lite random sex, men jag är absolut inte där nu.

Oslotrippen innehöll det mesta en grabbhelg ska göra, öl,mat, sjuka skämt, uteställen, träning och bad. Oslo var vackert. Jag mådde helt ok även om jag hade lite ångestkänslor ibland. Fortfarande svårt att fatta att känslorna tar över kroppen trots att man är bland vänner och har kul.

Igår när jag och min barndomsvän kom tillbaka till min hemstad så var det planerat för grillning och utgång. Det blev en grymt rolig kväll. Vi slöt upp med vännens flickvän och 2 kompisar till henne. Vi festade och dansade till 03 och följde sedan med tjejerna till deras hotell. Där blev det lite vin och vi bestämde oss för att sova kvar. Det slutade med att jag sov sked med C, en av tjejerna. Det var mysigt att känna lite hud men gav mig ett kvitto på det jag tänkte i Oslo. Jag är verkligen inte redo för sex. Hade det blivit så, hade jag haft ångest idag, det är jag helt säker på. Så jag är glad att jag bestämde mig redan innan att det inte skulle bli sex.
När vi vaknade imorse så åkte vi hem till mig alla 5 och käkade frukost. Jag hade en liten ångestkänsla i kroppen, jag tänkte flera gånger tanken "är det här jag?, vill jag att mitt liv ska vara såhär?". Jag kom fram till att det får väl vara det just nu då.

På eftermiddagen hämtade jag F&V. Som vanligt mådde jag dåligt inför att träffa M. Hon var barnvakt hos sin syster så hämtningen blev på neutral mark. M var trött och sliten, hon lätt lite småsur och hämtningen gick ganska fort. Det var ändå lite jobbigt men gick ok. Åkte till syster och firade hennes äldsta barns födelsedag. Mamma&pappa var oxå där så det var trevligt. Jag har dock varit grymt trött idag.

Det mest positiva med dagarna är ändå att jag och min barndomsvän hittat tillbaka till varandra igen. Vi har haft kul ihop och det lär bli fler gånger.

Dag 103 - tungt hjärta

Det är förmiddag och M lämnade grabbarna här imorse. Sitter på altan och grabbarna leker lite. Kanske åker vinsch badar en stund.

Gårdagskvällen slutade trevligt. Var bjuden till en vän och hans fru. Dom gjorde pizza och sen åkte vi ut till havet. Satte oss på en klippa, åt och drack några öl. Det var skön avkoppling. Cyklade hem runt midnatt lite småberusad.
Imorse när klockan ringde så vaknade jag med en liten ångestkänsla i kroppen igen. Det kändes tungt. När M kom med barnen kändes det riktigt jobbigt. Hon är sommarfräsch, snygg i håret och luktade gott. Det gör ont i mig att det inte är för min skull längre. Hatar känslan av svartsjuka men den går inte att slå bort.
Under morgonen har känslan av sorg och saknad blivit större. Jag gjorde nått som inte är så konstruktivt kanske men jag kände att jag ville bryta ihop lite. Jag läste förlossningsjournalen från F's förlossning. M blev väldigt sjuk då och fick opereras akut efteråt. Jag minns hur det kändes att sitta med en liten bebis och se den man älskar rullas iväg för operation med en rädsla att inte få se henne igen. Jag minns hur jag ringde hennes mamma och grät. Jag minns också hur glad vi var när vi fick åka hem efter 16 dagar på BB. Hem som en liten familj.
När jag läst klart strömmade tårarna, jag låste in mig på toaletten, lade mig på golvet och bara grät. Sorgen har liksom tagit tag i mig igen. Jag vill inte att den här situationen ska vara min verklighet. Jag har inte valt det och jag vill inte uppleva det, men jag måste. Fanan M, varför? Varför var det inte värt mer? Du har förmodligen dina tankar och känslor hos honom och eran eventuella framtid, det gör  ont, det gör så fruktansvärt ont.
Vill jag ha någon som inte vill ha mig? Svaret är ju Nej! Varför är det då så svårt att släppa taget.

Att jag klarar av att leva utan M har jag redan bevisat för mig själv. Det funkar och dagarna går.  Det praktiska fixar jag, det är det känslomässiga som är så otroligt jobbigt emellanåt. Att känna sig bortvald, att veta att M's hjärta slår snabbare när hon träffar honom, att det är honom hon vill göra det lilla extra för, allt det där gör så ont.

Jag hoppas det mitt mående svänger lite snart igen. Jag behöver lite kraft. Imorgon bitti har jag ett samtal igen, det känns mer angeläget nu än förra gången. Kanske jag kommer gråta igen. Det känns skönt och välbehövligt att samtalet kommer imorgon, jag hoppas det ger mig lite kraft. Direkt efter samtalet blir jag upplockad och så drar vi på roadtrip till Oslo. Det ska bli skönt att komma bort och jag tror det kan vara skönt att snacka lite, både om relationer och bara snacka skit. Det blir säkert lite öl och mat oxå. Jag ser fram emot det, även om jag är tung i sinnet just nu. Har jag överlevt hittills så kommer jag överleva ett tag till. Det handlar bara om att flytta tid stundtals.

Ska försöka träna lite ikväll igen, förhoppningsvis känns det lite bättre av det. Men jag kanske måste bryta ihop en gång till efter att M hämtat barnen. Känns som jag måste rensa ur kroppen. Det har kommit in alldeles för mycket negativa tankar igen. Fokus har hamnat på M och hennes liv igen istället för mitt eget. Jag måste försöka bryta det igen, försöka skapa mig bra dagar.
Jag har konstaterat det förut och gör det igen, det här året är och förblir det värsta i mitt liv hittills.
Jag trodde inte det skulle hända mig och jag trodde jag skulle ha min familj för evigt. Men livet ville annorlunda och jag tvingas att acceptera det. Det kommer ta tid.

Dag 102 - ledsen

Den jobbiga känslan har fortsatt. Den är inte lika stark som för någon månad sedan men tillräckligt stark för att tårarna ska komma ibland. Det är lunchtid nu, maten i ugnen och grabbarna leker i vardagsrummet. Jag saknar M. Jag saknar mitt liv. Ibland kommer en känsla av meningslöshet, ska det vara såhär? Jag inbillar mig att enda sättet att må bra är om jag och M hittar tillbaka. Logiskt så vet jag att den chansen är otroligt liten och jag vet inte ens om jag skulle kunna glömma det som hänt. Men känslor och logik ligger långt ifrån varandra.

Jag strävar efter att må bra, men vet att det är långt dit. Jag läste nått igår som jag tog fasta på och hoppad det ligger lite sanning i " det tar 3 månader att börja andas, 6 månader innan det slutar göra så där ofantligt ont och efter 1 år börjar man bli sig själv igen". Det stämmer lite att jag kunnat börja andas, men det gör fortfarande så ont.

Jag lyssnar så otroligt mycket på musik, hela tiden. Jag analyserar texter och försöker se om dom handlar om mig. Jag kommer på mig själv med att ha romantiska drömmar om att det ändå i slutändan ska bli vi, jag, M och pojkarna....våran familj. Jag måste nog förlika mig med att ha dom drömmarna ett tag. Jag har försökt vara logisk och försökt sluta hoppas. Men jag är inte helt redo än. Jag vet att det nog aldrig kommer hända och jag vet att M och han kommer bli ett par om några månader, men ändå. Det går inte att helt släppa. Jag jobbar på det och hoppas jag kommer dit. En dag mår jag bra igen.

Forts Dag 100

Blivit en vana att skriva flera gånger samma dag...vet inte om det är ett dåligt tecken kanske...
Precis när jag skrivit klart på förmiddagen så ringde M. Tyvärr gav jag med mig, utan fajt, att lämna barnen hos henne. Jag följde inte med upp men vi pratade lite utanför. Jag känner att det kommer så mycket känslor när vi ses. Jag blir ledsen och arg. Jag vet inte riktigt vilken känsla som är starkast men när jag lämnade så kände jag att jag ville ringa upp henne och be henne fara och flyga....samtidigt som jag kände mig ledsen. Herregud vad svårt det är att tolka sig själv. Sista dagarna har dock utan tvekan varit bakslag. Jag kunde inte hålla mig heller utan sa till M att jag visste att dom varit i Stockholm några dagar, men inte hur jag visste. Hon medgav utan omsvep. Varför skulle hon ljuga förresten, hon är ju fri att göra som hon vill. Jag frågade om hans fru visste och det gjorde hon troligen inte. Tycker synd om henne, hon mår troligen sämre än mig just nu.
Jag kan iaf konstatera att jag inte fått tillräcklig distans för att kunna prata och LYSSNA på M. Jag tror nog inte hon är mogen för det heller egentligen, även om hon påstår det.

När jag kom hem så cyklade jag in till jobbet och tränade. Cyklade tillbaka, duschade och sen tog jag en promenad. Tittade lite på tv och messade lite med E. Har en liten föreställning om att hon är en mysig tjej. Ska gå varsamt fram, kanske föreslå en fika om några månader om vi fortsätter hålla kontakten. Den som lever får se......

Nu ska jag sova, M kommer med grabbarna vid 0630.

Dag 100 - Överleva

100 dagar. Det är 100 dagar sedan allt började, eller, sen det slutade. Mitt liv som jag kände det, levde det och trodde att det var. Det har alltså gått 100 dagar nu och jag har överlevt.

Om jag tittar tillbaka på den här tiden så känns den både lång och kort. Tiden gick olidligt långsamt i början men har gått lite fortare på slutet.  Jag har mått fruktansvärt dåligt i perioder, så dåligt att jag innan det här inte ens visste att jag kunde må så. Jag har alltid trott att jag varit starkare mentalt, att jag skulle kunna hantera tankarna bättre. Nu vet jag att jag inte hade en chans att göra det. Det bara sköljde över mig och hela jag togs över av tankarna och känslorna. Jag var rädd för känslorna i början och jag är det fortfarande, men nu vet jag att jag inte dör av dom. Jag har ju överlevt, i 100 dagar.

Dom sista dagarna har varit jobbiga. Jag har fallit tillbaka och tänker mycket på M och på hennes liv. Jag funderare över hennes förhållande med honom. Jag känner mig ledsen och utbytt. Som att jag misslyckades med att göra henne lycklig och att jag inte räckte till. Det gör ont. Rastlösheten är tillbaka i kroppen och jag har svårt att sitta stilla. Det känns jobbigt att ha fallit tillbaka lite i processen.

Idag ska jag träffa M igen. Barnen ska vara med henne 1 vecka även om jag kommer agera "dagis" några dagar eftersom M ska jobba. Jag tror det påverkar mitt välmående ganska mycket att vi haft mer kontakt ett tag. Veckan som kommer så träffas vi varje dag, det kommer bli tufft.

Igår mådde jag dåligt och då valde jag att ta med barnen och åka upp till mina föräldrar. Ville ha nära och kära runt om mig och inte vara ensam.
Pratade med min barndomskompis igår, han ska hälsa på mig nästa helg. Han sa att han skulle skjutsa hem sin bror till Oslo på torsdag och frågade om jag ville följa med. Jag tror jag ska göra det, det är ju semester och jag har inga måsten. Då hinner vi surra mycket och det kan bara kul att se Oslo i två dagar. Sen kör vi en helkväll hos mig när vi kommer tillbaka. Han har ju gått igenom en skilsmässa som liknar min för ca 1,5 år sen så han kommer säkert kunna komma med lite bra råd och ge lite framtidshopp igen. Ska bli skönt med lite barnfritt ändå. Ska ta hand om mig själv och unna mig lite på kvällarna. Kanske ut och ta nån öl och bara hänga lite. Jag hoppas det gör att jag mår lite bättre igen.

Jag har lite ångest inför eftermiddagen. Ska försöka få M att hämta barnen, jag vill helst inte vara i hennes lägenhet, det är jobbigt. Får se hur det blir. Igår skickade M ett sms och påminde mig om säsongskorten vi har på en park. Jag kunde hämta dom hos henne om jag ville. Jag valde att inte ens svara. Jag vet inte om det var rätt eller fel, men så blev det. Jag kommer på mig själv med att ha lite hopp igen, ett hopp om att det nån dag ska lösa sig. Det kommer det förmodligen aldrig göra.
Det M gjort skulle vara otroligt svårt att komma över, jag skulle få otroligt svårt att lita på henne. Att träffa någon ny skulle vara enklare. Men den personen skulle inte vara F&V's mamma. Det känns jobbigt. Jag saknar M just nu, har svårt att se hennes negativa sidor igen. Jag måste försöka tänka på mig själv igen.

Jag måste skriva

Jag bara måste få ur mig lite. Det är samma kväll och jag har fortsatt må ganska dåligt. Nu när jag surfade runt lite så googlade jag M. Då får jag se att hon bytt tillbaka till sitt gamla efternamn! Vi heter inte lika längre, vi är inte en familj. Tårarna kom och gör det nu oxå. Visserligen så har jag själv sagt åt henne att göra det, men nu när det är gjort känns det iaf väldigt sorgligt. Vi delade initialer tidigare MT, det gör vi inte längre, nu heter hon MJ. Fan va det gör ont!
Jag har läst mycket om att man kastas fram och tillbaka i en process, idag har det varit bakåt. Idag var en dålig dag.

Jag saknar mitt liv, jag saknar familjen och jag saknar den självklara tryggheten. Varför måste jag gå igenom det här? Kommer jag bli lycklig igen? Just nu känns det inte så. Allt känns orättvist.

Dag 98 - Känsla av ensamhet

Idag har varit en jobbig dag. M hämtade barnen och åkte till mormor&morfar och jag fick dagen till mig själv. Jag tränade två pass på förmiddagen och sen lunchade jag med två kollegor. I det stora en bra dag men känslan av ensamhet har suttit i hela dagen. Vet inte riktigt varför men det kan kanske bero på att vi haft lite mer kontakt sista dagarna, jag och M. Känns som jag ramlat tillbaka lite, men det är jag beredd på också.
Jag har tänkt mycket på henne idag och mycke på vårat liv tillsammans. Jag har haft svårare idag att hålla distansen till henne känslomässigt och jag har bara tänkt på dom bra delarna och vad jag förlorat. Jag har känt mig ledsen och ensam. M skulle komma tillbaka med barnen efter 17 så jag åkte hem och lagade mat strax innan. Kände nästan panik påvägen hem, det är fredag kväll, jag mår sämre och efter barnen somnat så ska jag sitta hemma ensam och vet inte vad jag ska göra! Jag försökte komma på någon att bjuda hem men alla jag kom att tänka på är par och har barn. Jag la ganska snart ner tanken och förlikade mig med att jag kommer vara ensam ikväll.

Det som gör det extra tungt tror jag är att jag vet att M ska ha lite tjejkompisar hemma ikväll. Det blir säkert vin och utgång. Jag ska egentligen inte bry mig men det svider i hjärtat ändå. Det är bättre när jag inte alls vet vad hon gör. Det är nästan bättre att tro att hon är med honom än att hon är på krogen, på nått sätt är jag rädd om henne. Det blir iaf tydligt att när jag skapar distans och inte vet, då mår jag bättre.

Nu sitter jag ensam på altan och dricker en öl och lyssnar på musik. Skulle så gärna vilja dela en sånhär kväll med någon. M var aldrig en sån som bara ville sitta ute och njuta av varandras sällskap och en skön kväll, hon var alltid rastlös. Det var nått jag inte gillade i vårat gemensamma liv, men just nu saknar jag rastlösheten. Längtar till den dagen jag sitter här med någon annan jag tycker om och bara har det bra.

Jag hoppas morgondagen blir bättre och att jag mår bättre. Vet inte riktigt vad jag ska hitta på med grabbarna men nått blir det iaf. Har tänkt tanken att om jag mår lika imorgon så kanske jag åker upp till mina föräldrar en natt. Bara för att få lite sällskap. Vi får se, nu ska jag bara vänta in klockan så det blir läggdags.

Bytte nr med en ny tjej på jobbet idag. Hon är ny istan och jag föreslog att vi kunde träna ihop nångång om hon ville. Får se om vi kör nått pass. Kul med nya människor iaf.