Nu är det 9 dagar sedan jag skrev sist. Det har varit mest bra dagar men emellanåt hamnar jag i mindre svackor. Just idag är det en sån dag.
Jag har haft grabbarna hela tiden fram till idag. Jag ska nämligen bort på utbildning endel dom kommande veckorna så därför passade jag på att ha dom lite mer nu. Lämnade dom på dagis imorse och M hämtade dom. Skönt att slippa träffa M i samband med lämning men på sikt vill jag inte ha det så.
Nu ikväll när jag är själv hemma första gången på 9 dagar så känner jag mig ensam och lite ledsen. Jag saknar mitt gamla liv igen. Jag saknar M oxå, även om jag oftast känner att jag nog inte vill ha tillbaka henne igen. Det hon gjorde mot mig är svårt att reparera, om inte omöjligt. Som jag skrivit tidigare så förstår jag hennes känslor, men jag kan inte acceptera sättet hon behandlade mig. Jag känner att jag har lite närmare till gråten ikväll. Annars har jag knappt gråtit alls på ganska länge. Det är väl ett kvitto på att jag kommit en bit i min process iaf.
Jag hade lite kontakt med hans fru L i förra veckan. Vi bestämde att ses igen nu på fredag. Det känns kul och jag längtar lite. Har varit nära att skicka sms till henne sista dagarna men hållit mig. Vill helst att hon hör av sig nästa gång. Varför vet jag inte, men det är väl bekräftelsen. Jag kan inte låta bli att fundera över vad kontakten kommer leda till. Vänskap som består? Rinner det ut i sanden? Tröst och fysisk tillfredsställelse? Måste erkänna att jag känner mig lite attraherad av henne fast vi bara setts en gång. Det kan vara att jag målar upp bilder i mitt eget huvud. Hur det en blir så lovar jag mig själv att inte såra henne på något sätt. Vara öppen och ärlig mot henne, så får vi se vad som händer. Om hon inte hört av sig imorgon förmiddag så tror jag jag ska skicka henne ett sms iaf.
Nu ska jag försöka få tiden att gå den här kvällen. Det känns ensamt och lite tungt, men jag vet att jag överlever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar