Det är förmiddag och M lämnade grabbarna här imorse. Sitter på altan och grabbarna leker lite. Kanske åker vinsch badar en stund.
Gårdagskvällen slutade trevligt. Var bjuden till en vän och hans fru. Dom gjorde pizza och sen åkte vi ut till havet. Satte oss på en klippa, åt och drack några öl. Det var skön avkoppling. Cyklade hem runt midnatt lite småberusad.
Imorse när klockan ringde så vaknade jag med en liten ångestkänsla i kroppen igen. Det kändes tungt. När M kom med barnen kändes det riktigt jobbigt. Hon är sommarfräsch, snygg i håret och luktade gott. Det gör ont i mig att det inte är för min skull längre. Hatar känslan av svartsjuka men den går inte att slå bort.
Under morgonen har känslan av sorg och saknad blivit större. Jag gjorde nått som inte är så konstruktivt kanske men jag kände att jag ville bryta ihop lite. Jag läste förlossningsjournalen från F's förlossning. M blev väldigt sjuk då och fick opereras akut efteråt. Jag minns hur det kändes att sitta med en liten bebis och se den man älskar rullas iväg för operation med en rädsla att inte få se henne igen. Jag minns hur jag ringde hennes mamma och grät. Jag minns också hur glad vi var när vi fick åka hem efter 16 dagar på BB. Hem som en liten familj.
När jag läst klart strömmade tårarna, jag låste in mig på toaletten, lade mig på golvet och bara grät. Sorgen har liksom tagit tag i mig igen. Jag vill inte att den här situationen ska vara min verklighet. Jag har inte valt det och jag vill inte uppleva det, men jag måste. Fanan M, varför? Varför var det inte värt mer? Du har förmodligen dina tankar och känslor hos honom och eran eventuella framtid, det gör ont, det gör så fruktansvärt ont.
Vill jag ha någon som inte vill ha mig? Svaret är ju Nej! Varför är det då så svårt att släppa taget.
Att jag klarar av att leva utan M har jag redan bevisat för mig själv. Det funkar och dagarna går. Det praktiska fixar jag, det är det känslomässiga som är så otroligt jobbigt emellanåt. Att känna sig bortvald, att veta att M's hjärta slår snabbare när hon träffar honom, att det är honom hon vill göra det lilla extra för, allt det där gör så ont.
Jag hoppas det mitt mående svänger lite snart igen. Jag behöver lite kraft. Imorgon bitti har jag ett samtal igen, det känns mer angeläget nu än förra gången. Kanske jag kommer gråta igen. Det känns skönt och välbehövligt att samtalet kommer imorgon, jag hoppas det ger mig lite kraft. Direkt efter samtalet blir jag upplockad och så drar vi på roadtrip till Oslo. Det ska bli skönt att komma bort och jag tror det kan vara skönt att snacka lite, både om relationer och bara snacka skit. Det blir säkert lite öl och mat oxå. Jag ser fram emot det, även om jag är tung i sinnet just nu. Har jag överlevt hittills så kommer jag överleva ett tag till. Det handlar bara om att flytta tid stundtals.
Ska försöka träna lite ikväll igen, förhoppningsvis känns det lite bättre av det. Men jag kanske måste bryta ihop en gång till efter att M hämtat barnen. Känns som jag måste rensa ur kroppen. Det har kommit in alldeles för mycket negativa tankar igen. Fokus har hamnat på M och hennes liv igen istället för mitt eget. Jag måste försöka bryta det igen, försöka skapa mig bra dagar.
Jag har konstaterat det förut och gör det igen, det här året är och förblir det värsta i mitt liv hittills.
Jag trodde inte det skulle hända mig och jag trodde jag skulle ha min familj för evigt. Men livet ville annorlunda och jag tvingas att acceptera det. Det kommer ta tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar