Hemma igen efter den hittills bästa helgen sen jag hamnade i det här helvetet. Första 2 dagarna hos mina föräldrar spenderades med barnen, bad, lek och annat kul. Helgen spenderade jag som deltagare i en årligt återkommande "idrottslekstävling" i min hemstad. Det var grymt kul, så många roliga och härliga människor. Både fredag & lördag blev det fest med utgång på parken. Träffade många gamla bekanta som också brukar passa på att komma hem den här helgen. Helgen gav många skratt och sena kvällar. Jag lyckades släppa min situation lite och det kändes helt ok hela helgen. Ska jag vara ärligt så hade jag inte fått uppleva den här helgen om jag varit tillsammans med M.
M skickade ett sms igår. Det var lite praktiska saker och att hon längtade efter barnen. Barnen fick ringa upp henne och dom pratade lite. F & V var inte så intresserade av att prata utan ville mest leka vidare. Jag försökte undvika att prata med henne men V gav luren till mig när han tröttnade på att prata. Vi bytte några ord och M sa att det kändes lite att barnen inte var så intresserade av att prata. Hon ville prata vidare men jag höll samtalet kort och sa hej då. Det är jobbigt att prata med henne. Jag skulle verkligen vilja prata med henne men det skulle inte göra mig nått gott alls.
När vi kom hem idag blev det genast lite jobbigare igen. Det är som att hon fattas när vinbär i huset. Visst börjar jag redan bli van att göra allt själv, men det känns ensamt även när barnen är hemma.
Vi blev bjuden att grilla hos en kollega och jag tackade ja direkt. Kanske fel att fly lite men det kändes skönt att umgås med folk och barnen tyckte det var kul. Imorgon kväll ska jag se till att göra en kväll för bara oss tre. Sen ska jag lämna dom till M och jag vill ha en lugn hemmakväll innan dess.
Det slog mig att jag inte gråtit på hela helgen! Även om jag känner mig lite nerstämd nu så är det inga tårar, ännu iaf.
Är trött efter helgen så det blir snart till att lägga sig.
En sak jag märkt på mig själv sista dagarna är att jag börjat söka bekräftelse, liksom "letat" kärlek. Det är något jag INTE ska göra och absolut inte är redo för. Det vet jag och det tänker jag jobba med. Det är väl lite flykt antar jag men jag ska jobba mig igenom min kris innan jag börjar öppna ögonen igen.
Jag fick (på sätt jag inte vill säga nu) reda på att M var på bio i fredags. Jag vet att hon hade sällskap, men inte av vem. Det kan ha varit vemsomhelst men det gör ont i mig att tänka på att det kanske var "han". Jag minns när jag var på bio första gången med M. Minns pirret och förväntningarna. Gör ont att tänka på att hon kanske delade det med någon annan i fredags. Inget jag ska tänka på egentligen men det är svårt att helt låta bli. Det är känslor jag har just nu, känslor förändras och en dag kommer M inte vara mer än mamma till F&V.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar