Den jobbiga känslan har fortsatt. Den är inte lika stark som för någon månad sedan men tillräckligt stark för att tårarna ska komma ibland. Det är lunchtid nu, maten i ugnen och grabbarna leker i vardagsrummet. Jag saknar M. Jag saknar mitt liv. Ibland kommer en känsla av meningslöshet, ska det vara såhär? Jag inbillar mig att enda sättet att må bra är om jag och M hittar tillbaka. Logiskt så vet jag att den chansen är otroligt liten och jag vet inte ens om jag skulle kunna glömma det som hänt. Men känslor och logik ligger långt ifrån varandra.
Jag strävar efter att må bra, men vet att det är långt dit. Jag läste nått igår som jag tog fasta på och hoppad det ligger lite sanning i " det tar 3 månader att börja andas, 6 månader innan det slutar göra så där ofantligt ont och efter 1 år börjar man bli sig själv igen". Det stämmer lite att jag kunnat börja andas, men det gör fortfarande så ont.
Jag lyssnar så otroligt mycket på musik, hela tiden. Jag analyserar texter och försöker se om dom handlar om mig. Jag kommer på mig själv med att ha romantiska drömmar om att det ändå i slutändan ska bli vi, jag, M och pojkarna....våran familj. Jag måste nog förlika mig med att ha dom drömmarna ett tag. Jag har försökt vara logisk och försökt sluta hoppas. Men jag är inte helt redo än. Jag vet att det nog aldrig kommer hända och jag vet att M och han kommer bli ett par om några månader, men ändå. Det går inte att helt släppa. Jag jobbar på det och hoppas jag kommer dit. En dag mår jag bra igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar