Dag 65

Igår var en ok dag, släkten var här och vi firade V. Det var fullt ös och jag hann inte fundera så mycket. Visst kändes det i magen ibland men det var hanterbart. Jag kände mig ändå nöjd att jag har det jag har med en bra familj, min barn, huset och många vänner. Jag tänkte endel på att jag ju inte vill leva med någon som inte älskar mig heller. Jag funderar mycket på hur längesen M egentligen slutade älska mig. När jag tänker tillbaka så var det nog närmare ett år sedan. I julas när jag släppte av M på julfesten med jobbet så gav hon mig ingen puss, vilket hon brukar göra. Nu efterhand så förstår jag varför. Det var nämligen så att hon ringde och bad "honom" låsa upp ytterdörren och hon ville säkert inte att han skulle se oss kyssas. Redan då var hon förmodligen redan förlorad. Det gör ont i mig och det gör mig så ledsen att hon aldrig var rak mot mig, talade om för mig att något var fel mellan oss. Hade hon verkligen varit den jag trodde så hade hon varit ärligare och försökt lösa det tillsammans med mig. Istället höll hon tyst och lät sig dras längre ner i känslorna för honom tills det inte längre fanns en väg ut. Jag förstår nu varför jag sista månaderna hela tiden känt att hon ville ur min famn när jag kramade henne. Jag blir så ledsen när jag tänker på att den framtiden jag hoppades på egentligen redan var borta, det var bara hon som inte berättat det än. Nu rinner tårarna igen.
Jag har bestämt mig för att börja släppa taget, det är svårt, det gör ont och hjärtat vill inte. Men jag tror aldrig det kommer bli vi igen. Jag måste försöka inse det.
Idag på morgonen så ringde M och undrade när jag skulle komma med barnen. Vi bestämde en tid och jag kunde inte låta bli att fråga vad hon gjort igår. Hon hade varit hemma med en kompis bara.
Lite senare så ringde jag om en ekonomisk fråga, det blev lite tjafs och de var allt som behövdes för att den mur jag försökt bygga upp skulle brista. Jag talade om hur ledsen jag var och hur sviken jag känner mig. Jag tog upp att jag har förstått att hon känt såhär så länge och att jag mindes julfesten. Hon nekade inte och medgav att hon haft känslor för honom länge och att det kanske var därför hon inte kysste mig då. Jag sa till henne att jag tvivlar på om hennes känslor för mig varit äkta någon gång, men det sa hon att dom varit. Jag vet ju att det inte är någon idé att älta men jag kunde inte låta bli. Jag grät när jag pratade med henne och sa att jag aldrig tror det blir vi igen. Jag försökte få henne att säga det, men hon sa att hon inte vet hur det kommer kännas sen. Jag tror M är för feg för att döda mitt hopp helt, hon är inte heller redo för det. Men jag måste försöka släppa nu.
Skjutsade dit barnen och lite leksaker på eftermiddagen. Har haft ångest för att se hennes lägenhet och "nya" liv. Det var jobbigt oxå. När vi kom in så skyndade hon sig att lägga undan telefonen. Jag tror att hon har kontakt med "honom" ändå. Hon är nog livrädd att jag ska se det och kontakta hans fru igen. Det tänker jag inte. Jag tror hon skäms oxå, för OM dom har kontakt så är det på hans villkor. Hon har blivit något som hon inte trodde hon kunde vara, någons nr 2. Kontakten är säkert inte fysisk men jag tror att han uppmuntrar henne och håller det vid liv. Nu spekulerar jag och framtiden får utvisa om jag har rätt. Det andra som var uppenbart var att såfort jag nämnde något om känslor så bytte hon ämne. Hon undvek det och även när jag påtalade att hon undvek det så lyckades hon undvika att prata om det oxå....
När jag åkte hem grät jag lite men jag kommer upp ur det svarta hålet lite fortare nu ändå. Även om jag inte märker det och att det inte känns så, så går nog processen framåt ändå. Vi får se om dom 365 dagar jag tänker skriva här räcker. Jag hoppas iaf att jag mår betydligt bättre då! Nu ska jag ut och springa, långt.

Dag 63

Vaknade inatt vid 04, drömde om M och "honom". Hennes känslor för honom i drömmen var så starka att jag undrar om hon någonsin älskat mig. Ångesten satt som ett slag i magen, och den känslan satt kvar nästan hela dagen.
Det var ju V's födelsedag idag. Klev upp och hämtade dom paket jag hade och sen sjöng jag och F för honom. Det blev paketöppning i sängen och sen frukost. Känslan i magen fanns där hela tiden och gråten satt i halsen hela tiden. Kändes så fel att göra det här ensam. Tänkte konstant på M och önskade att hon var här. Funderade oxå mycket om vad M gjorde idag, "han" fyllde ju oxå år. Gjorde hon något speciellt för honom, en kram, en present? Känslorna liksom vällde över mig och tillslut brast det, jag gick undan, ringde min mamma och grät en stund.
På eftermiddagen gick jag bara och väntade på att M skulle komma. Såg genom fönstret när hon klev ur bilen, så fin. Hela tiden hon var här så ville jag bara ta i henne, lukta på henne och tala om hur mycket jag saknar henne. Men jag höll mig, fick bita mig i tungan hela tiden för att inte fråga hur hon mår, vad hon tänker och hur hennes kontakter med "han" ser ut. Jag gick i köket en stund när hon lekte med barnen och hittade en tråd på ett forum, det var några rader där som fastnade och gav mig lite kraft. Någon skrev att om man någonsin ska hitta tillbaka till varandra så måste man bryta helt och leva separata liv. Annars finns allt gammalt kvar om man inte hittat sig själv igen därimellan.
Det stämmer nog, jag inser ju att även om M ångrar sig imorgon så skulle all frågor finnas kvar. Mina tvivel, osäkerheten, svartsjuka och funderingar. Det är ju inget jag vill leva i heller.
M verkade må ganska bra, även om hon sa att hon var trött och sliten efter allt som hänt. Hon hade handlat innan hon kom och jag såg att hon köpt kött, marinad och ost&kex. Jag frågade vad hon hade för planer i helgen, hon sa att hon skulle träffa en tjejkompis bara. Idiotiska tankar började snurra i huvudet, ljuger hon eller är det sant? Tillslut bestämde jag mig för att inte fundera så mycket på det, det ändrar ju liksom inget. Det plågar mig att hon verkar må bra och trivs med sitt nya liv även om det bara gått någon vecka sen flytten. Men någonstans så tror jag nog att hon funderar mycket oxå och undrar vad jag gör ibland. OM hon inte gör det så har nog aldrig riktigt älskat mig heller, och då finns det nått bättre. Tror nog bara att hon är bättre att dölja hur hon mår än mig och jag tror oxå att mycket av hennes energi går åt att fundera över "honom". Jag tror att hennes verkliga reaktion kommer om 4-5 månader, när mörkret och kylan är här och vardagen lagt sig igen. Den som lever får se. Totalt sett har det varit en skitdag, mått dåligt nästan hela dagen, känner mig något bättre nu på kvällen. Hoppas lilla V varit nöjd med sin dag ändå, även om hans pappa varit nere.
V ville åka med M när hon skulle hem, blev lite jobbigt men vi pratade bort det och han var nöjd med att stanna. Jag har iaf lyckats hålla skenet uppe skapligt för M och jag tror inte hon märkte hur jag egentligen mår.

Dag 62

Måste skriva lite då jag känner att jag är påväg neråt. Jag har haft 2 ganska ok dagar. Igår kväll hade jag lite främmande och vi grillade och drack lite vin. F&V fick vara vakna lite längre och var nöjda med det. Dom som hälsade på har själva erfarenhet av separationer rätt nyligen så vi gled in lite på ämnet ibland. Det är skönt att prata med människor som har erfarenhet av ungefär samma situation och att se att dom mår bra idag. Det blev ganska sent och det var riktigt trevligt.
Jag trodde jag skulle vakna med lite ångest imorse, men det kändes helt ok ändå när jag och barnen vaknade. Sen har jag sysselsatt mig hela dagen och mått relativt bra, hade lite sms kontakt med M på eftermiddagen eftersom V fyller år imorgon och M ska komma hit och vi ska fira tillsammans. Det är blandade känslor.
Ikväll när jag fixat lite inför födelsedagen så har den dåliga känslan i magen smugit sig på. Jag har känt mig ledsen, det känns som något saknas. Det känns viktigt att ordna en bra födelsedag för V men jag vill ju så gärna att familjen ska vara hel. Nu kommer tårarna igen.....
Frågade M idag om hon ville komma och gratulera på morgonen oxå, innan jobbet. Men hon tyckte det blev för stressigt. Det gjorde lite ont i mig, fast jag vet att även när vi levde som familj har alltid jag värderat "traditioner" och familjehändelser högre än M. Sen är det så typiskt att "han" fyller år imorgon oxå. Varför måste det vara så?!?! Känns som han smutsar ner V's dag. Jag kan inte låta bli att fundera över om M kommer gratulera honom på nått vis. Spelar ju ingen roll egentligen, men det gör ont.
När tankarna började snurra ikväll så kunde jag inte hålla mig, ringde M för att kolla om hon skulle göra tårta till imorgon. Det skulle hon och det visste jag redan, egentligen ringde jag för att kolla vad hon gjorde. M lät neutral och var upptagen med att baka. Det gjorde lite ont att känna att hon inte hade behov av att prata med mig. Var det för att hon var upptagen eller har hon vant sig vid sitt nya liv redan och har inget behov av mig längre? Framtiden kommer visa det.
Ska försöka sova nu så att jag är pigg imorgon, kommer behöva vara stark då. Kommer kännas konstigt och jag vet inte hur jag ska bete mig. Jaja, jag har inte valt det här och jag skulle nästan göra vad som helst för att få min familj hel igen.

Dag 60

Tredje dagen irad jag skriver. Kommer inte hålla det tempot hela året, hoppas jag....
Morgonen började med att M skickade sms om V's födelsedag. Hon undrade om kusinerna fick komma och gratulera samtidigt. Det går naturligtvis bra svarade jag. M vill absolut inte träffa min familj som läget är just nu. Hon känner väl att det hon gjort ändå är lång ifrån ok och hon pallar nog inte att träffa dom i nuläget. Det kan jag visserligen förstå.
Efter den korta kontakten så har vi inte hörts på hela dagen. Jag tog med barnen på en utflykt och sen landade vi av en slump hemma hos en kollega. Skulle låna hans släpvagn men det var bara hans fru och barn hemma. Det slutade med att barnen lekte och hade kul medans jag och hans fru drack kaffe och jag fick älta lite om min situation. Jag inser att jag har så otroligt bra vänner och jag får ett otroligt bra stöd. Jag önskar att jag en dag får återgälda det. Men inte på bekostnad att någon av dem går igenom samma sak som jag....
Efter ett tag kom min kollega hem och jag hann prata en stund med honom också. När jag åkte därifrån fick jag med mig en laddning kött och fisk. Vilka människor!
Stundtals har jag haft den där jobbiga magkänslan, det känns som något saknas. Jag, barnen och...ingen mer. Det kommer ta tid att vänja sig vid. Jag har försökt tänka på dom dåliga sidorna M har, vissa stunder har det fungerat, men långt ifrån hela tiden. Men visst kan jag se att jag tvekat på hennes känslor för mig ett tag, men jag kan inte säga hur länge.
Ikväll har jag undrar vad hon gör. Jag känner att jag vill veta och jag känner en svartsjuka i kroppen. Vad gör hon och vem är hon med. Försöker intala mig att det inte spelar någon roll, jag mår inte bättre av att veta och framför allt så ändrar det inte situationen. Ska hon någonsin komma tillbaka så måste det växa fram inom henne. Det spelar ingen roll vad jag gör.
Men jag undrar väldigt mycket om hon tycker det känns skönt att inte höras, eller om hon känner sig lika ensam som jag. För det gör jag, jag känner mig otroligt ensam. Trots allt stöd jag har och alla dom otroliga vänner jag har så kan inget fylla tomrummet just nu. Den plats M lämnade är som ett stort hål i mig just nu.

Dag 59

23.56 igår kväll så plingade det till i telefonen, det var M. Hon undrade hur dagen gått och om hon glömt en matta i flytten?! Är det väsentligt att fråga den tiden på dygnet? Jag funderar hur jag ska tolka det, kände hon sig ensam och ville ha nån sorts kontakt, eller var hon bara tanklös? Jag svarade inte, väntade tills imorse innan jag skickade ett ganska kort svar.
Dagen började ganska okej, vi sov alla tre i sängen, F,V& jag. Dom sov till nästan 08! Regnet öste ner och vi tog en biltur på förmiddan. Efter lunch började den där känslan i magen att tära på mig. F&V målade medans jag läste om separationer på nätet. Det tog hårt på mig och jag borde nog inte göra det. Människor som beskriver hur livet aldrig mer blir sig likt, hur dom för alltid kommer sakna kärnfamiljen och hur lång tid det tar att komma igenom processen. Tillslut brast det för mig, jag satte på en film till F&V, sen lade jag mig på sängen och tårarna forsade. Jag ringde min mor och pratade lite. Hon frågade om det var M jag saknade eller familjen, jag funderade lite, jag vet inte faktiskt. Klart jag saknar M, men just idag tror jag att det var tankarna på att aldrig ha en hel familj som tog hårdast. Jag undrar hur mycket M har tänkt på det. Har hon tänkt igenom det så mycket att hon är tillfreds med att F&V inte kommer få åka på fler semestrar med både mamma & pappa, att dom inte kommer fira högtider på samma sätt mer, att dom aldrig får ta med sina eventuella barn till farmor&farfar som en enhet. Allt det som både jag & M tagit för givet i våra egna liv. Jag säger inte att man ska stanna kvar i förhållanden som inte fungerar, men jag kommer alltid tycka att man ska göra ALLT man man kan för att försöka få det att fungera. Det är man skyldig sina barn. Eftersom M inte bjöd in mig i sin process så vet jag inte hur genomtänkt beslutet är. Jag är rädd att beslutet påverkats mycket av hennes känslor för "honom".
På eftermiddagen ringde M. Hon lät ganska glad och sa att hon hade mycket att göra. Jag har tänkt endel på henne under dagen. Hon hade semester förra veckan och idag var första arbetsdagen igen, jag undrar hur hon kände när hon träffade "honom" igen. Jag gissar att hon hade en pirrande känsla i kroppen och det gör ont i mig. Vad hon ville när hon ringde minns jag knappt men efter en stund så kunde jag inte hålla mig och började prata känslor. Hon är så fåordig om sina känslor medans jag inte kan låta bli att säga hur jag känner. M sa att hon inte vet hur det kommer att sluta, hon känner sig ensam ibland och hon säger att situationen känns jobbig men att tiden får utvisa hur hon kommer att känna. Jag sa till henne att jag inte är naiv och tror att allt blir bra bara hon kommer tillbaka. Skulle det bli så så har vi en lång jobbig tid för att få det att fungera. Ska jag vara ärlig tror jag inte det kommer hända, det kommer nog aldrig bli en återförening mellan mig och M. Det är så mycket som hänt och så många hinder på vägen, hennes stolthet, min rädsla att släppa in henne igen, återskapa tillit och förtroende. Listan kan göras så lång att den känns oöverkomlig. Men jag är inte redo att släppa hoppet heller, det går bara inte, även om jag ibland vill det. Hon har rätt i en sak, tiden kommer att visa. Men den känns så jobbig just nu.
Jag märker att jag mår bättre när jag gör något, när jag umgås eller aktiverar mig och barnen. Ikväll åkte jag en sväng till min bror och hans familj. Barnen lekte lite och jag fick prata av mig lite. Både på dit och hemvägen undvek jag att passera hennes lägenhet. Jag måste skona mig själv lite.

Dag 58

Idén till bloggen fick jag av en en kvinna som gått igenom samma sak. Jag vet inte riktigt själv varför jag startar det här, kanske bara för att skriva av mig, kanske kan jag hjälpa någon annan eller kanske bara för att jag själv ska kunna gå tillbaka och förstå hur jag kände.
Idag är det 58 dagar sedan min värld rasade. Plötsligt förändrades allt. Den jag trodde jag skulle dela mitt liv med, ville inte samma sak som jag. M ville skiljas, MIN Fru vill skiljas! Tårarna rinner när jag skriver nu, det gör ofattbart ont. Våra 2 barn F & V ligger och sover i det som nyss var våran säng och som nu är bara min. Jag vill inte ha den själv, jag vill dela den med dig M. Jag sitter ensam i soffan,  M flyttade igår. Ikväll är du i din lägenhet och monterar möbler för fullt. Full fart in i ditt nya liv, jag undrar om du någonsin stannar upp och funderar, funderar vad som händer.
För 58 dagar sedan hände det som jag inte trodde kunde hända, jag trodde inte M kunde göra så. Jag hade känt på mig några veckor att hon nog var attraherad av någon på jobbet. Eftersom vi inte haft svartsjuka i vårt äktenskap så ville jag inte fråga henne. Ärligt talat så blir nog dom flesta människor attraherad av andra under ett helt liv, men att M skulle vara otrogen, det trodde jag aldrig.
Men när M kom hem alldeles för sent efter en middag med jobbet så kunde jag inte hålla mig längre, jag hade inte sovit alls och förstod att allt var fel. M erkände att hon var attraherad av "honom" på sitt jobb och dom hade kysst varandra innan M åkte hem. Världen gungade och magen ville vända sig ut och in. M sa att hon ångrade sig och ville att vi skulle försöka laga vårt förhållande. Det tog 6 dagar innan jag förstod att M var förälskad i "honom" och den enda lösningen var en separation. Vad gör hon?! Vad gör han?! Han är ju också gift och har 2 barn! Hur kunde det bli såhär?
Tiden fram till idag har varit en bergochdalbana. Känslor jag inte trodde jag hade inom mig har fullständigt tagit över mig. M och "han" fortsatte ha nån sorts relation på arbetstid i 3 veckor innan jag kontaktade "hans" fru och frågade hur mycket hon visste. Hon visste inte lika mycket som "han" sagt till M att han berättat. M blev såklart ledsen över hans dubbelspel men hennes känslor var och är nog så starka att hon inte kan tänka riktigt klart. "Han" har nu backat lite och ska försöka laga sitt eget äktenskap. Men M vill fortfarande separera och mitt liv är just nu trasigt.
Idag har varit första dagen då det är på riktigt. Jag har barnen ensam och har inte pratat med M på hela dagen. Har umgåtts med vänner och sysselsatt oss hela dagen, det har gått ganska bra, även om ångesten i magen har påmint mig då och då, att livet är annorlunda nu, och det kommer det alltid vara. Jag lever trots allt på hoppet, jag vet inte om det skulle gå att laga men hjärtat är villigt att förlåta allt, nu direkt. Naivt, ja med all sannolikhet, men just nu styr inte min hjärna, mina känslor är mycket starkare.