100 dagar. Det är 100 dagar sedan allt började, eller, sen det slutade. Mitt liv som jag kände det, levde det och trodde att det var. Det har alltså gått 100 dagar nu och jag har överlevt.
Om jag tittar tillbaka på den här tiden så känns den både lång och kort. Tiden gick olidligt långsamt i början men har gått lite fortare på slutet. Jag har mått fruktansvärt dåligt i perioder, så dåligt att jag innan det här inte ens visste att jag kunde må så. Jag har alltid trott att jag varit starkare mentalt, att jag skulle kunna hantera tankarna bättre. Nu vet jag att jag inte hade en chans att göra det. Det bara sköljde över mig och hela jag togs över av tankarna och känslorna. Jag var rädd för känslorna i början och jag är det fortfarande, men nu vet jag att jag inte dör av dom. Jag har ju överlevt, i 100 dagar.
Dom sista dagarna har varit jobbiga. Jag har fallit tillbaka och tänker mycket på M och på hennes liv. Jag funderare över hennes förhållande med honom. Jag känner mig ledsen och utbytt. Som att jag misslyckades med att göra henne lycklig och att jag inte räckte till. Det gör ont. Rastlösheten är tillbaka i kroppen och jag har svårt att sitta stilla. Det känns jobbigt att ha fallit tillbaka lite i processen.
Idag ska jag träffa M igen. Barnen ska vara med henne 1 vecka även om jag kommer agera "dagis" några dagar eftersom M ska jobba. Jag tror det påverkar mitt välmående ganska mycket att vi haft mer kontakt ett tag. Veckan som kommer så träffas vi varje dag, det kommer bli tufft.
Igår mådde jag dåligt och då valde jag att ta med barnen och åka upp till mina föräldrar. Ville ha nära och kära runt om mig och inte vara ensam.
Pratade med min barndomskompis igår, han ska hälsa på mig nästa helg. Han sa att han skulle skjutsa hem sin bror till Oslo på torsdag och frågade om jag ville följa med. Jag tror jag ska göra det, det är ju semester och jag har inga måsten. Då hinner vi surra mycket och det kan bara kul att se Oslo i två dagar. Sen kör vi en helkväll hos mig när vi kommer tillbaka. Han har ju gått igenom en skilsmässa som liknar min för ca 1,5 år sen så han kommer säkert kunna komma med lite bra råd och ge lite framtidshopp igen. Ska bli skönt med lite barnfritt ändå. Ska ta hand om mig själv och unna mig lite på kvällarna. Kanske ut och ta nån öl och bara hänga lite. Jag hoppas det gör att jag mår lite bättre igen.
Jag har lite ångest inför eftermiddagen. Ska försöka få M att hämta barnen, jag vill helst inte vara i hennes lägenhet, det är jobbigt. Får se hur det blir. Igår skickade M ett sms och påminde mig om säsongskorten vi har på en park. Jag kunde hämta dom hos henne om jag ville. Jag valde att inte ens svara. Jag vet inte om det var rätt eller fel, men så blev det. Jag kommer på mig själv med att ha lite hopp igen, ett hopp om att det nån dag ska lösa sig. Det kommer det förmodligen aldrig göra.
Det M gjort skulle vara otroligt svårt att komma över, jag skulle få otroligt svårt att lita på henne. Att träffa någon ny skulle vara enklare. Men den personen skulle inte vara F&V's mamma. Det känns jobbigt. Jag saknar M just nu, har svårt att se hennes negativa sidor igen. Jag måste försöka tänka på mig själv igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar