Nu har det gått några dagar sen M berättade att "han" ska separera. Mina känslor har pendlat otroligt sista dagarna. Jag gråter och är ledsen ena stunden, sen är jag arg och irriterad nästa stund. När jag är arg tror jag nästan inte jag kommer bli ledsen igen men en stund senare kan tårarna komma i alla fall.
I söndags efter M berättat så sjukskrev jag mig, jag orkade inte jobba natt. Sen har jag jobbat och sysselsatt mig hela tiden. Nästan inte varit själv alls. Åkte till en annan stad igår och hälsade på en kompis. Stundtals mår jag ok, inte bra, men ok. Jag försöker vara tacksam för det.
Sen i söndags har jag kapat all kontakt med M som inte handlar om barnen. Hon har skickat sms och ringt nästan varje dag, jag har svarat på ett sms men inte när hon ringt. Idag skickade hon igen, hon frågade hur det var och att hon skickat pengar. Hon skrev oxå att hon försökt få tag i mig men att jag inte svarar, hon ville att vi skulle höras om överlämningen på söndag. Jag svarade med en tid för söndagen och att hon skulle hälsa barnen. En stund senare fick jag ett till där hon skrev att jag fortfarande kunde prata med henne och att jag kunde ringa barnen om jag ville. Dom saknade mig, skrev hon. Jag ville egentligen skriva till henne att det är hennes fel att dom behöver göra det! Men jag svarade inte alls istället. Jag tror att det är lika mycket för att döva hennes skuldkänslor som hon vill ha kontakt. Barnen saknar mig säkert och jag saknar dom enormt, men just nu måste jag skydda mig själv och minimera kontakten med M. Det kommer säkert förändras längre fram men just nu måste det vara så. Längtar till söndag, då ska jag ha F & V i 9 dagar!
Jag pratade med min syster idag. Hon hade ätit lunch med någon som kände "hans" fru L. Hon berättade att L mår så otroligt dåligt. Hon har panik över hela situationen och alla tankar och frågor om huset, barnen och allt praktisk sköljer över henne. Det högg i mitt hjärta, jag känner med dig L. Jag var där för ca 2 månader sen. Paniken, maktlösheten och känslan att allt är overkligt. Det fick mig att förstå att jag tagit några myrsteg framåt ändå, jag är inte riktigt kvar där. Men min väg är fortfarande oändligt lång. Jag känner att jag skulle vilja hjälpa L, jag lider verkligen med henne.,men jag inser att det kan bli så fel. Jag vet inte om hon vill ha kontakt, hon är kanske inte mottaglig och vi kanske skulle dra ner varandra istället. Men jag skulle vilja säga till henne att jag vet exakt hur hon mår, jag var nyss där och jag lever fortfarande.
Att höra hur L mår fick mig också förbannad. M och "han" är så egoistiska. Om dom bara kunde sätta sig in i hur illa dom gjort människor som älskar dom, då undrar jag om dom skulle orka leva med det. Båda två flyr, dom orkar nog inte ta i det, det skulle bara för jobbigt. Men jag tror att det en dag kommer ikapp dom. Dom har ju båda visar sin personlighet, när det är som jobbigast, då går man.
Jag har bestämt mig för att vänta med att kontakta L. Om en tid kanske jag skickar ett uppmuntrande sms. Känns konstigt att tänka att jag skulle kunna trösta någon i det skick jag själv är. Men jag tycker verkligen synd om henne och kunde jag hjälpa det minsta så skulle jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar