Senaste dagarna har varit jobbiga. Har brottats med många jobbig tankar. Hur länge ska jag må såhär? Kommer jag verkligen kunna gå vidare? Hur ska livet bli med barn varannan vecka? Kommer jag någonsin träffa nån annan? Hur ska jag träffa nån? Kan jag bli kär igen? Har M och "han" haft sex? Kommer M nånsin ångra sig? Kommer M och jag ha en bra relation nångång? Jag skulle kunna skriva hur många frågor som helst, det bara snurrar i huvudet. Värst har nästan varit den där känslan i magen, ett obehag som suger all energi ifrån mig. Jag grinar nästan varje dag, jag som bara grät nån enstaka gång på 5 år när allt var som vanligt. Ibland känns det som jag gått bakåt i processen, börjat älta saker jag trodde jag var färdig med igen.
Idag hämtade jag barnen. Igår mådde jag jättedåligt och jag tror det hänger ihop med dålig sömn och att jag skulle träffa M när jag hämtade barnen. Jag har längtat efter barnen men det är så jobbigt att veta att M blir fri att göra vad hon vill då. När jag tänker på att dom ska ha eller haft sex så river det i hela kroppen. Det är min M! Det är jag som ska ta på henne och ta hand om henne, ingen annan. Känslan är att jag skulle göra vad som helst för att förhindra dom att träffas, men det kan jag såklart inte. Jag äger inte M och hon får göra vad hon vill. Det gör bara så ont att jag inte längre är den person som står henne närmast.
Jag har tänkt hela helgen på att kontakta "hans" fru L. Men jag försöker känna efter varför först, är det för min egen skull bara eller vill jag hjälpa henne? Såklart är det mycket för mig själv, för att kanske må lite bättre. Sen vill jag såklart oxå hjälpa henne, jag vet ju exakt hur hon mår och det är bara så vidrigt. Jag kommer vänta med att kontakta L. Jag känner henne inte alls och har ingen aning om hur hon hanterar en sån här situation. Hon kanske skulle bli arg och absolut inte ha kontakt med mig, eller så skulle hon uppskatta det och tycka det var skönt att prata med nån som går igenom exakt samma sak. Tiden får utvisa om jag gör det.
Som vanligt kom känslan att jag inte skulle orka ta hand om barnen när jag mår såhär. Som vanligt så har det gått bra och jag har mått bättre sen jag hämtade dom. Dom ger verkligen energi! Jag är så otroligt tacksam för mina underbara barn. När jag hämtade dom så kommenterade M att jag inte svarat i telefon under veckan. Hon var lite irriterad och sa att "tänk om det hänt barnen nått". Jag vet att hon skulle varit mer ihärdig isåfall och då skulle jag såklart svarat. Jag vill inte säga det till henne men i framtiden kommer jag vara mer öppen och lättare att ha att göra med, mina sår måste få läka lite i lugn och ro först. Jag måste få distans och må lite bättre först.
Nu dök ännu en tanke som jag haft upp i huvet, kommer dom skaffa barn tillsammans? Det skulle göra så ont. Men å andra sidan så är jag förhoppningsvis på en annan plats i mitt liv då, och kan kanske vara glad för dom t.o.m. Den dagen, den sorgen.....
En sak jag återkommer till i huvet, jag ska aldrig vara otrogen och jag ska aldrig förstöra någons förhållande. Faller någon för mig så får dom ta sig ur sitt förhållande själv först. Man är skyldig sin partner det. Kommer jag kunna lita på någon igen? Jag vet inte nu, men hoppas såklart det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar