Sista dagarna har trots allt känts lite bättre, distansen gör sitt. Igår började dock ångesten smyga sig på igen. Den kommer alltid när det närmar sig lämning eller hämtning. Just att träffa M är jobbigt.
Jag hade bestämt mig för att mötet skulle bli kort. Kanske till och med lämna över barnen i trapphuset. M bjöd dock upp oss och lämningen blev i hallen hos henne. Det är verkligen jobbigt att se henne och att vara i hennes lägenhet. Hon som nyss var min lever nu ett helt eget liv, det gör ont.
Direkt kom funderingarna över hur långt dom kommit i sin relation. Jag försökte hålla tillbaka mina frågor men tillslut kom dom ändå. Träffas ni nu? Har ni haft sex? Idiotiskt att fråga, ändå gjorde jag det. M svarade att dom setts nån gång och att jag inte hade med å göra om dom haft sex. Hon har helt rätt i det och jag vill egentligen inte veta heller. Men det gjorde ont att få svaren. Jag kände att jag höll på brista och sa snabbt hejdå till barnen och gick.
Satte mig i bilen och började åka söderut. Tårarna rann och jag kände enorm smärta igen. M har gjort mig så illa och allt känns så orättvist. Hon är på påväg mot något nytt och jag försöker bara hålla mig flytande. Det tog nästan 3 timmar innan jag kommit till sans igen.
Ringde en gammal vän som jag träffade i helgen. Han har gått igenom samma sak för 1,5 år sedan. Vi pratade en bra stund och sen släppte det lite.
På eftermiddagen ringde M. V längtade efter mig och ville komma till mig. Jag förklarade att jag var långt borta och att det skulle bli bra hos mamma. M tyckte det var jobbigt att barnen längtade iväg när dom nyss kommit. Jag förstår henne och vad jag än tycker om henne just nu så vill jag att barnen ska trivas hos och med henne.
Kom fram till bror och hans familj i husvagnen sent på eftermiddagen. Efter några öl och mat så känns det helt ok igen. Det blir nog några bra dagar här nere, trots att dagen började med en käftsmäll tillbaka in i mörkret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar