Dag 87

Det är jobbigare när man är hemma, det är som att något fattas.
Jag och grabbarna åkte och badade idag. Träffade på några kompisar på stranden och det var riktigt trevligt. På kvällen grillade jag med grabbarna och sen bjöd vi över grannarna på lite kaffe och glasstårta. Dom är trevliga och jag gillar att umgås och bjuda hem folk. Det är en sak jag inte saknar från att M bodde här. Att spontanbjuda hem någon var inte hennes grej. Ändå kom den där känslan över mig när vi satt och fikade. Jag kan inte helt säga vad det är för känsla, bara att den är obehaglig. Saknad, oro, sorg, ensamhet eller förändring, jag vet faktiskt inte, men jag gillar den inte.

Under kvällen har jag tänkt på M. Och påm"han". Jag undrar hur deras relation ser ut just nu. Skickade ett kort sms till M att jag tänkte komma vid 11 imorgon med barnen. Det tog en stund innan hon svarade. Det fick mig att fundera om hon var med honom. Det gör ont.

Jag vet att jag kommit en bit påväg i min process att må bra igen. Kanske längre än jag tror. Men jag vågar inte tro det själv för jag är livrädd att åka på ett stort bakslag. Jag skulle aldrig våga säga det till någon heller, tänk om dom skulle tro att min kris är över! Jag behöver fortfarande deras stöd!
Om jag skulle se M och han tillsammans så skulle nog hjärtat gå sönder, även om jag känner att jag är mer irriterad på M nu än jag kunnat vara tidigare.

En sak jag önskar mig just nu...en tjej att hänga lite med. Inget seriöst, bara promenader, vin, snack och kanske lite närhet ibland. Det skulle hjälpa mig lite tror jag. Sist jag var nära någon var 23:e april. Det var M och det var 2 dagar innan det här började.

Imorgon lämnar jag barnen hos M och sen sticker jag söderut. Ska möta upp brorsan med familj och bo några nätter med dom i husvagn. Det är lite blandade känslor men det blir nog bra. Hoppas jag kan koppla av lite. På vägen tillbaka blir det ett stopp för en fest som några kompisar dragit ihop. Det kan bli en bra vecka om jag får må hyfsat.