Sedan jag lämnade barnen till M i söndags så har mitt mående pendlat endel. Jag har jobbat under veckan och det har varit ganska bra, jag har haft nått annat att tänka på ibland och inte haft riktigt tid att grubbla. Men på morgnarna och kvällarna har tankarna funnits där, jag kan fortfarande få den där overklighetskänslan. Det känns som att allt måste vara en mardröm och att närsomhelst så kommer M hem igen. Det har känts tomt i huset. Jag har jobbat sent två kvällar och när jag vaknat på morgonen så har jag legat och lyssnat efter barnens fotsteg och M's pysslande och stökande. Men det har bara varit tyst och jag har insett att jag är ensam.
Jag har inte gråtit på några dagar faktiskt men nu när jag skriver så kommer tårarna igen. Jag har märkt en liten förändring hos mig själv, dom gånger jag verkligen åker ner i "det svarta hålet" (nångång varje dag) så kommer jag upp igen lite snabbare nu än för några veckor sedan. En liten, liten förändring men trots allt något. Jag saknar fortfarande lusten att göra saker, jag får tvinga mig själv till nästan allting.
Var hem till en kompis häromdagen, vi grillade, tog nån öl och tittade på fotboll. Det är nått jag skulle ha sett fram emot enormt om jag mått bra, men nu fick jag tvinga dit mig själv. Men det blev trevligt ändå och jag är glad att jag åkte dit.
Jag har kommit på mig själv så många gånger sista tiden med att analysera M's beteende. Försöka tolka om hon ångrar sig och vill komma tillbaka. Jag borde inte göra det men jag kan inte låta bli. Den här veckan har hon barnen, jag tror att det kan vara ganska jobbigt med tanke på att hon bor i en lägenhet mitt i stan. Hon har säkert haft lite tid på kvällarna att fundera och jag skulle så gärna vilja veta hur tankarna går. M hör av sig varje dag, mest via sms. Det är bara korta meddelanden, mest om praktiska saker och ibland kort på barnen när dom gör något. Det värsta är att jag tolkar in så mycket i dom. Varför skickar hon hela tiden? Vill hon ha kontakt för att hon nånstans saknar mig eller är det bara för dom praktiska sakerna?? Jag blir tokig av att tänka såhär hela tiden. Jag måste försöka acceptera att det är såhär och bygga mitt eget liv. Jag vet ju att den närmaste tiden finns det ingen chans att hitta tillbaka ändå. Jag är alldeles för sårad för att klara av att fungera i en relation och hon är ju fortfarande förälskad i någon annan. Hennes stolthet är oxå så stor att hon aldrig skulle säga att hon valt fel efter så kort tid. Frågan är om hon någonsin skulle säga det även om hon känner så sen.
En kollega till mig sa en sak som fastnade lite, han sa åt mig att försök att göra "rätt saker". Det han menade var att jag inte ska koncentrera mig för mycket på M utan göra det som är bra för mig. Även om det är jobbigt och tungt. Han sa åt mig att ge M tid att göra saker för sig själv, att inte pressa henne att ta beslut hon inte är redo för. På det sättet så visar jag M att hon är så viktig för mig att jag ger henne tiden hon behöver för att komma på vad hon vill och känner. Det var klokt sagt av honom och det fastnade, jag ska försöka orka göra rätt saker. Om M aldrig vill tillbaka igen så kan jag åtminstone titta tillbaka på den här tiden och stolt säga till mig själv att jag gjorde rätt saker iaf.
Jag ska jobba ikväll igen. Känner mig lite stressad över att jag har lite att göra här hemma oxå. Imorgon ska jag ta barnen och vi ska åka på ett litet äventyr med resten av min familj. Det blir kanotåkning och campingliv. Det ska bli kul men jag känner en klump i magen när jag tänker på att M har barnledig helg och är fri att göra vad hon vill. Jag vill inte känna så, jag vill att hon ska ha kul men svartsjukan river i mig. Känns lite jobbigt att träffa M imorgon oxå, men så är det och så kommer det vara varje vecka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar