Dag 72

Idag kom dödsstöten. Jag har kanske väntat på den, fruktat den och hoppats att den inte skulle komma. Men det gjorde den idag. M berättade att "han" skulle separera och att dom kommer börja träffas snart.

Det var när jag skulle lämna barnen. Jag har haft en bra helg annars. Äventyrsresan med barnen och resten av min familj var rolig och mysig. Jag bestämde mig för att låta bli alla social medier och allt som kunde få mig ur balans. Det funkade bra och jag mådde helt ok. Det enda som påminde om M var att hon skickade sms båda dagarna och undrade hur det gick. Det fick mig att fundera och analysera lite. Varför vill hon ha kontakt hela tiden??

När jag kom till M idag med barnen så var hennes mamma också där. När jag skulle lämna så sa M att hon skulle följa mig ut. Jag fick en känsla att hon ville säga nått. När vi kom ut så satte hon sig på trappen. Hon frågade hur jag mådde och hur helgen gått. Han sa själv att hennes helg varit lugn och att hon känt sig lite ensam. Sen kom det. M sa att det var jobbigt att berätta för mig men att hon ville träffa honom om han vill det. Jag frågade om han ville och då sa M att inte just nu men senare. Hon berättade då att han skulle separera också. Det framkom också, som jag trott, att dom haft kontakt på slutet igen. Orden högg i mig och jag kände hur tårarna kom i ögonen.

Tankarna började snurra och allt kändes som det rasade igen. Jag vet att jag levt på ett litet hopp hela tiden. Jag har vetat att det inte var bra men jag har inte kunnat släppa det. Jag hoppas verkligen att det här hjälper mig att släppa taget nu. M är förlorad, hon har varit det hela tiden men jag har inte velat se det. Jag sa åt henne att jag tänker ta bort henne som vän på Facebook och att jag vill att hon ändrar alla inloggningar hon har efter som jag kan dom och jag vill inte behöva brottas med den känslan av ett kontrollbehov. Jag tyckte mig se att hon tyckte det var lite jobbigt att jag ville ta bort henne, men jag tänker inte agera bästa kompis sålänge  det är sån obalans i känslorelationen. Hon har valt sida nu och där får hon stå utan mig.

Jag är så besviken på henne som människa och livskamrat. Hon har genomfört den här separationen på det sämsta sättet hon kunnat. Hon har ljugit, bedragit och varit egoistisk. Inte en enda gång har hon kämpat för familjen. Hon säger att hon gjort det, men man kan inte kämpa ensam i en familj. Man är skyldig att säga till om man känner att nått är så fel att man är påväg att glida undan. Det gjorde aldrig M, hon var för feg och egoistisk. Jag vill inte leva med en sån människa. Mina känslor för M finns fortfarande kvar och jag är för svag för att orka se att jag kommer skapa mig ett nytt liv, men jag vet att det kommer. Jag är värd något bättre. Den rätta lämnar inte när det är svårt.

Från och med idag så kommer jag vara hård mot mig själv och låta bli att falla igenom. Min kontakt med M ska strikt handla om barnen. Frågor om mig och mitt liv kommer jag inte svara på, vi kan sköta den mesta kontakten genom sms. När vi ses ska jag vara artig och korrekt, men inte ge henne något extra. Hon har valt den här vägen, den må vara styrd av hennes känslor, men det är hennes ansvar. Vill hon leva sitt liv med honom så får hon göra det, men hon kan inte förvänta sig något stöd från mig. Hade hon varit ärlig i processen och behandlat mig med respekt, då,ha de det sett annorlunda ut. Min sorg kommer inte försvinna än, men nu finns bara en väg att gå. Min M finns inte längre. Hon är ett minne bara. Den person som finns idag, det är F & V's mamma. Omställningen kommer bli olidlig men jag kommer överleva. En dag kommer det kanske någon i min väg som, jag kan älska och bli älskad av igen.

När jag satte mig i bilen så tog jag direkt bort henne som vän på Facebook. Jag ändrade även min status till separerad. Jag ville göra det när jag var lite i affekt, då slipper det bli så känslomässigt jobbigt att göra det senare. Sen kan hon få undra hur jag mår och vad jag gör bäst hon vill i framtiden. Först när jag mår bra och är stark igen så kommer jag släppa på garden och kanske ha en mer vänskaplig relation.
Jag vet att jag är egoistisk i tanken, men visst hoppas jag att deras förhållande kraschar och att M blir hängande löst. Jag hoppas hon får känna lite av dom känslor jag har. Kommer hon någonsin ångra sig så hoppas jag att jag är långt förbi den punkten då.