Igår var en ok dag, släkten var här och vi firade V. Det var fullt ös och jag hann inte fundera så mycket. Visst kändes det i magen ibland men det var hanterbart. Jag kände mig ändå nöjd att jag har det jag har med en bra familj, min barn, huset och många vänner. Jag tänkte endel på att jag ju inte vill leva med någon som inte älskar mig heller. Jag funderar mycket på hur längesen M egentligen slutade älska mig. När jag tänker tillbaka så var det nog närmare ett år sedan. I julas när jag släppte av M på julfesten med jobbet så gav hon mig ingen puss, vilket hon brukar göra. Nu efterhand så förstår jag varför. Det var nämligen så att hon ringde och bad "honom" låsa upp ytterdörren och hon ville säkert inte att han skulle se oss kyssas. Redan då var hon förmodligen redan förlorad. Det gör ont i mig och det gör mig så ledsen att hon aldrig var rak mot mig, talade om för mig att något var fel mellan oss. Hade hon verkligen varit den jag trodde så hade hon varit ärligare och försökt lösa det tillsammans med mig. Istället höll hon tyst och lät sig dras längre ner i känslorna för honom tills det inte längre fanns en väg ut. Jag förstår nu varför jag sista månaderna hela tiden känt att hon ville ur min famn när jag kramade henne. Jag blir så ledsen när jag tänker på att den framtiden jag hoppades på egentligen redan var borta, det var bara hon som inte berättat det än. Nu rinner tårarna igen.
Jag har bestämt mig för att börja släppa taget, det är svårt, det gör ont och hjärtat vill inte. Men jag tror aldrig det kommer bli vi igen. Jag måste försöka inse det.
Idag på morgonen så ringde M och undrade när jag skulle komma med barnen. Vi bestämde en tid och jag kunde inte låta bli att fråga vad hon gjort igår. Hon hade varit hemma med en kompis bara.
Lite senare så ringde jag om en ekonomisk fråga, det blev lite tjafs och de var allt som behövdes för att den mur jag försökt bygga upp skulle brista. Jag talade om hur ledsen jag var och hur sviken jag känner mig. Jag tog upp att jag har förstått att hon känt såhär så länge och att jag mindes julfesten. Hon nekade inte och medgav att hon haft känslor för honom länge och att det kanske var därför hon inte kysste mig då. Jag sa till henne att jag tvivlar på om hennes känslor för mig varit äkta någon gång, men det sa hon att dom varit. Jag vet ju att det inte är någon idé att älta men jag kunde inte låta bli. Jag grät när jag pratade med henne och sa att jag aldrig tror det blir vi igen. Jag försökte få henne att säga det, men hon sa att hon inte vet hur det kommer kännas sen. Jag tror M är för feg för att döda mitt hopp helt, hon är inte heller redo för det. Men jag måste försöka släppa nu.
Skjutsade dit barnen och lite leksaker på eftermiddagen. Har haft ångest för att se hennes lägenhet och "nya" liv. Det var jobbigt oxå. När vi kom in så skyndade hon sig att lägga undan telefonen. Jag tror att hon har kontakt med "honom" ändå. Hon är nog livrädd att jag ska se det och kontakta hans fru igen. Det tänker jag inte. Jag tror hon skäms oxå, för OM dom har kontakt så är det på hans villkor. Hon har blivit något som hon inte trodde hon kunde vara, någons nr 2. Kontakten är säkert inte fysisk men jag tror att han uppmuntrar henne och håller det vid liv. Nu spekulerar jag och framtiden får utvisa om jag har rätt. Det andra som var uppenbart var att såfort jag nämnde något om känslor så bytte hon ämne. Hon undvek det och även när jag påtalade att hon undvek det så lyckades hon undvika att prata om det oxå....
När jag åkte hem grät jag lite men jag kommer upp ur det svarta hålet lite fortare nu ändå. Även om jag inte märker det och att det inte känns så, så går nog processen framåt ändå. Vi får se om dom 365 dagar jag tänker skriva här räcker. Jag hoppas iaf att jag mår betydligt bättre då! Nu ska jag ut och springa, långt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar