Att jämföra mitt liv idag med det för ett år sedan, det är som att titta på en svartvit film som plötligt fått färg. ALLT är annorlunda. Kanske inte allt, men känslan av att allt är annorlunda är definitivt stark.
Den där aprilnatten 2014 när min dåvarande fru M valde att leva ut känslan för någon annan var en av dom värsta hittills. Mörkret som följde och känslorna som fullständigt bedövade mig stundtals var vidriga. Jag kommer ihåg perioder där allt gick ut på att flytta tid, bara överleva känslorna i 10minuter till. Idag kan jag inte återkalla känslan när jag tänker på det, men jag kommer aldrig glömma att man kan känna så. Jag hade dittills en bild av mig själv som en extremt stark person. Stark för mig då var att inte bli knäckt i en kris. Nu vet jag att jag kan knäckas, men jag vet oxå att stark för mig idag, det är att sakta resa sig igen och se framåt. Det är hur man tar sig ur krisen som visar hur stark man är. Jag ÄR stark, men på ett annat sätt än jag trodde innan. Jag hade känslor och vilja att göra dåliga val, men jag gjorde dom inte. Jag stod emot och lyssnade till mig själv, jag behöll min värdighet och jag lät aldrig frustrationen vinna.
Dom första månaderna efter är ett töcken. Jag kan nog inte sätta in allt i kronologisk ordning men dagarna och nätterna gjorde bara ont. Det hände mycket och jag vet ärligt inte hur jag orkade men allt praktiskt löstes snabbt och jag drev på. Såklart fanns någon förhoppning att M skulle inse vad som hände när saker blev verkligt men jag visste oxå att det var rätt sätt för att kunna börja läka. När hon någon gång i juni berättade att D oxå skulle skiljas och att dom skulle börja träffas så var det som en kniv i hjärtat. Jag minns att jag direkt efter skulle ner och möta upp min bror med familj som semestrade söderut, tårarna formligen sprutade ur mig i 5-6timmar under resan ner. Men på något sätt var det också det definitiva avslutet, det fanns ingen väg tillbaka och allt var förstört. Jag tror att det på något sätt behövdes för att börja se framåt.
Det som var otroligt viktigt för mig under den tiden och egentligen första 7-8månaderna var att prata om det. Jag pratade mycket om det, med många. Jag var inte rädd att berätta att det var jobbigt och det gav mig djupare relationer med många av mina gamla vänner och det gav mig några helt nya oxå.
Under hösten och vintern så blev jag sakta stabilare. Visst var det dippar men jag mådde ok och den nya vardagen tog form. Jag märkte att det fungerade även om jag saknade att vara en familj. Min relation med M var hela tiden fungerande. Jag var ganska kort mot henne men aldrig otrevlig. Vi bråkade aldrig och det var en praktisk relation.
I augusti hände något jag inte fattade då men kan se nu. Jag träffade K första gången. Jag hade ingen aning om vad som skulle komma men nånting vaknade i mig. Jag var inte i närheten av att vara redo och hon var i "början av slutet" på en lång relation. Men hon fastnade nånstans i mitt huvud.
Hösten och vintern gick och jag koncentrerade mig på barnen, jobb och vänner. Det fungerade bra och sakta kände jag mig starkare. Det var nu mest enstaka saker och situationer som kunde kasta mig tillbaka i processen.
Jag upplevde mycket roliga saker och umgicks mycket med vänner under vintern. Både med och utan barnen. Jag mådde allt bättre och jag började planera våren och sommaren.
I november-december började jag dejta på prov. Egentligen av en slump bara. Det var Li som kom i min väg och vi sågs några gånger. Jag ville gärna att det skulle vara rätt men hon var väldigt sluten och "svår". Jag kände att det tog en massa energi av mig och allt fokus hamnade där. Det var bara jobbigt och det var skönt när det rann ut i sanden och jag släppte det. Med facit i hand så var jag inte redo och hon var inte rätt. Det hände egentligen ingenting mellan oss mer än att vi umgicks.
Någon gång i november så fick jag en hint om att K hade ett gott öga till mig. Jag fick höra det genom en gemensam bekant. Det tände en tanke hos mig att om hon nu gjorde verklighet av sina separationsplaner så skulle jag söka kontakt med henne och försöka träffa henne lite.
Under julen var jag ut i min hemstad och träffade då på K. Vi pratade länge och jag kände att det stärkte mitt intresse. Hon var fortfarande gift så jag höll mig väldigt neutral. Vi började, på mitt initiativ ha lite mer personlig kontakt via FB. Det oskyldigt och ingen stötte på den andre på nått sätt. I februari så skrev K att hon skulle separera och efter det så ökade kontakten ännu mer. Jag försökte hålla mig passiv men kände arr K var intresserad och hon drev på lite grann. Vi sågs över en lunch och efter det så utvecklade det sig.
Idag är det 10juli, jag sitter i soffan hemma hos K och skriver. Hon jobbar sin sista dag innan semestern och kommer snart hem. Det står en stor blomsterbukett på hennes köksbord och väntar på henne. Som ett litet "Grattis till semestern". Jag hoppas hon blir glad.
Vi har en bra relation som utvecklats snabbt. Vi är båda öppna med våra känslor och det gör det lättare. Vi är inte helt officiella ännu, hennes exman vet inget om mig. Men det är bara en tidsfråga. K vill berätta men erkänner att hon är feg. Hon vill inte göra honom ledsen även om hon vet att det är oundvikligt. Däremot så är jag presenterad för hennes familj, vänner och ytligt bekanta. Hon är högst medveten om att hennes exman kan få reda på det närsomhelst.
K har träffat mina barn några gånger. Inte i egenskap av min flickvän utan mer som kompis. Barnen tycker om henne och hon har sovit hos mig två gånger med barnens godkännande. F&V har tyckt det varit mysigt. Vi kommer fortsätta ta det lugnt och låta det sakta bli en naturlig del i barnens liv.
Som avslutning vill jag skriva att det gått från kompakt mörker till ljusaste dag. Året som varit har innehållit så mycket. Jag har lärt mig mycket om mig själv och jag har blivit en bättre människa på många sätt. Det tydligaste för mig själv är att jag har mycket närmare till mina känslor, jag gråter oftare och jag är glad oftare. Känslig är nog rätt ord.
Till den som kämpar i mörker just nu, jag reste mig, det kommer du oxå göra. Det finns inga genvägar men fortsätt gå. Ingen känsla, ingen situation är för evigt, det kommer förändringar.
Just nu är jag lycklig! Jag är lycklig med K och jag är lycklig över mina barn. Min relation med M är som jag vill att den ska vara, vi är föräldrar och hjälps åt.
Jag kanske kommer med en uppdatering längre fram, men för nu så får bloggen vila ett tag. K vet ingent om den här bloggen och så kommer det förbli. Det är MIN ventil och min historia.
Tack för att du läst!
Kram
I november-december började jag dejta på prov. Egentligen av en slump bara. Det var Li som kom i min väg och vi sågs några gånger. Jag ville gärna att det skulle vara rätt men hon var väldigt sluten och "svår". Jag kände att det tog en massa energi av mig och allt fokus hamnade där. Det var bara jobbigt och det var skönt när det rann ut i sanden och jag släppte det. Med facit i hand så var jag inte redo och hon var inte rätt. Det hände egentligen ingenting mellan oss mer än att vi umgicks.
Någon gång i november så fick jag en hint om att K hade ett gott öga till mig. Jag fick höra det genom en gemensam bekant. Det tände en tanke hos mig att om hon nu gjorde verklighet av sina separationsplaner så skulle jag söka kontakt med henne och försöka träffa henne lite.
Under julen var jag ut i min hemstad och träffade då på K. Vi pratade länge och jag kände att det stärkte mitt intresse. Hon var fortfarande gift så jag höll mig väldigt neutral. Vi började, på mitt initiativ ha lite mer personlig kontakt via FB. Det oskyldigt och ingen stötte på den andre på nått sätt. I februari så skrev K att hon skulle separera och efter det så ökade kontakten ännu mer. Jag försökte hålla mig passiv men kände arr K var intresserad och hon drev på lite grann. Vi sågs över en lunch och efter det så utvecklade det sig.
Idag är det 10juli, jag sitter i soffan hemma hos K och skriver. Hon jobbar sin sista dag innan semestern och kommer snart hem. Det står en stor blomsterbukett på hennes köksbord och väntar på henne. Som ett litet "Grattis till semestern". Jag hoppas hon blir glad.
Vi har en bra relation som utvecklats snabbt. Vi är båda öppna med våra känslor och det gör det lättare. Vi är inte helt officiella ännu, hennes exman vet inget om mig. Men det är bara en tidsfråga. K vill berätta men erkänner att hon är feg. Hon vill inte göra honom ledsen även om hon vet att det är oundvikligt. Däremot så är jag presenterad för hennes familj, vänner och ytligt bekanta. Hon är högst medveten om att hennes exman kan få reda på det närsomhelst.
K har träffat mina barn några gånger. Inte i egenskap av min flickvän utan mer som kompis. Barnen tycker om henne och hon har sovit hos mig två gånger med barnens godkännande. F&V har tyckt det varit mysigt. Vi kommer fortsätta ta det lugnt och låta det sakta bli en naturlig del i barnens liv.
Som avslutning vill jag skriva att det gått från kompakt mörker till ljusaste dag. Året som varit har innehållit så mycket. Jag har lärt mig mycket om mig själv och jag har blivit en bättre människa på många sätt. Det tydligaste för mig själv är att jag har mycket närmare till mina känslor, jag gråter oftare och jag är glad oftare. Känslig är nog rätt ord.
Till den som kämpar i mörker just nu, jag reste mig, det kommer du oxå göra. Det finns inga genvägar men fortsätt gå. Ingen känsla, ingen situation är för evigt, det kommer förändringar.
Just nu är jag lycklig! Jag är lycklig med K och jag är lycklig över mina barn. Min relation med M är som jag vill att den ska vara, vi är föräldrar och hjälps åt.
Jag kanske kommer med en uppdatering längre fram, men för nu så får bloggen vila ett tag. K vet ingent om den här bloggen och så kommer det förbli. Det är MIN ventil och min historia.
Tack för att du läst!
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar