Vaknade inatt vid 04, drömde om M och "honom". Hennes känslor för honom i drömmen var så starka att jag undrar om hon någonsin älskat mig. Ångesten satt som ett slag i magen, och den känslan satt kvar nästan hela dagen.
Det var ju V's födelsedag idag. Klev upp och hämtade dom paket jag hade och sen sjöng jag och F för honom. Det blev paketöppning i sängen och sen frukost. Känslan i magen fanns där hela tiden och gråten satt i halsen hela tiden. Kändes så fel att göra det här ensam. Tänkte konstant på M och önskade att hon var här. Funderade oxå mycket om vad M gjorde idag, "han" fyllde ju oxå år. Gjorde hon något speciellt för honom, en kram, en present? Känslorna liksom vällde över mig och tillslut brast det, jag gick undan, ringde min mamma och grät en stund.
På eftermiddagen gick jag bara och väntade på att M skulle komma. Såg genom fönstret när hon klev ur bilen, så fin. Hela tiden hon var här så ville jag bara ta i henne, lukta på henne och tala om hur mycket jag saknar henne. Men jag höll mig, fick bita mig i tungan hela tiden för att inte fråga hur hon mår, vad hon tänker och hur hennes kontakter med "han" ser ut. Jag gick i köket en stund när hon lekte med barnen och hittade en tråd på ett forum, det var några rader där som fastnade och gav mig lite kraft. Någon skrev att om man någonsin ska hitta tillbaka till varandra så måste man bryta helt och leva separata liv. Annars finns allt gammalt kvar om man inte hittat sig själv igen därimellan.
Det stämmer nog, jag inser ju att även om M ångrar sig imorgon så skulle all frågor finnas kvar. Mina tvivel, osäkerheten, svartsjuka och funderingar. Det är ju inget jag vill leva i heller.
M verkade må ganska bra, även om hon sa att hon var trött och sliten efter allt som hänt. Hon hade handlat innan hon kom och jag såg att hon köpt kött, marinad och ost&kex. Jag frågade vad hon hade för planer i helgen, hon sa att hon skulle träffa en tjejkompis bara. Idiotiska tankar började snurra i huvudet, ljuger hon eller är det sant? Tillslut bestämde jag mig för att inte fundera så mycket på det, det ändrar ju liksom inget. Det plågar mig att hon verkar må bra och trivs med sitt nya liv även om det bara gått någon vecka sen flytten. Men någonstans så tror jag nog att hon funderar mycket oxå och undrar vad jag gör ibland. OM hon inte gör det så har nog aldrig riktigt älskat mig heller, och då finns det nått bättre. Tror nog bara att hon är bättre att dölja hur hon mår än mig och jag tror oxå att mycket av hennes energi går åt att fundera över "honom". Jag tror att hennes verkliga reaktion kommer om 4-5 månader, när mörkret och kylan är här och vardagen lagt sig igen. Den som lever får se. Totalt sett har det varit en skitdag, mått dåligt nästan hela dagen, känner mig något bättre nu på kvällen. Hoppas lilla V varit nöjd med sin dag ändå, även om hans pappa varit nere.
V ville åka med M när hon skulle hem, blev lite jobbigt men vi pratade bort det och han var nöjd med att stanna. Jag har iaf lyckats hålla skenet uppe skapligt för M och jag tror inte hon märkte hur jag egentligen mår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar