Dag 59

23.56 igår kväll så plingade det till i telefonen, det var M. Hon undrade hur dagen gått och om hon glömt en matta i flytten?! Är det väsentligt att fråga den tiden på dygnet? Jag funderar hur jag ska tolka det, kände hon sig ensam och ville ha nån sorts kontakt, eller var hon bara tanklös? Jag svarade inte, väntade tills imorse innan jag skickade ett ganska kort svar.
Dagen började ganska okej, vi sov alla tre i sängen, F,V& jag. Dom sov till nästan 08! Regnet öste ner och vi tog en biltur på förmiddan. Efter lunch började den där känslan i magen att tära på mig. F&V målade medans jag läste om separationer på nätet. Det tog hårt på mig och jag borde nog inte göra det. Människor som beskriver hur livet aldrig mer blir sig likt, hur dom för alltid kommer sakna kärnfamiljen och hur lång tid det tar att komma igenom processen. Tillslut brast det för mig, jag satte på en film till F&V, sen lade jag mig på sängen och tårarna forsade. Jag ringde min mor och pratade lite. Hon frågade om det var M jag saknade eller familjen, jag funderade lite, jag vet inte faktiskt. Klart jag saknar M, men just idag tror jag att det var tankarna på att aldrig ha en hel familj som tog hårdast. Jag undrar hur mycket M har tänkt på det. Har hon tänkt igenom det så mycket att hon är tillfreds med att F&V inte kommer få åka på fler semestrar med både mamma & pappa, att dom inte kommer fira högtider på samma sätt mer, att dom aldrig får ta med sina eventuella barn till farmor&farfar som en enhet. Allt det som både jag & M tagit för givet i våra egna liv. Jag säger inte att man ska stanna kvar i förhållanden som inte fungerar, men jag kommer alltid tycka att man ska göra ALLT man man kan för att försöka få det att fungera. Det är man skyldig sina barn. Eftersom M inte bjöd in mig i sin process så vet jag inte hur genomtänkt beslutet är. Jag är rädd att beslutet påverkats mycket av hennes känslor för "honom".
På eftermiddagen ringde M. Hon lät ganska glad och sa att hon hade mycket att göra. Jag har tänkt endel på henne under dagen. Hon hade semester förra veckan och idag var första arbetsdagen igen, jag undrar hur hon kände när hon träffade "honom" igen. Jag gissar att hon hade en pirrande känsla i kroppen och det gör ont i mig. Vad hon ville när hon ringde minns jag knappt men efter en stund så kunde jag inte hålla mig och började prata känslor. Hon är så fåordig om sina känslor medans jag inte kan låta bli att säga hur jag känner. M sa att hon inte vet hur det kommer att sluta, hon känner sig ensam ibland och hon säger att situationen känns jobbig men att tiden får utvisa hur hon kommer att känna. Jag sa till henne att jag inte är naiv och tror att allt blir bra bara hon kommer tillbaka. Skulle det bli så så har vi en lång jobbig tid för att få det att fungera. Ska jag vara ärlig tror jag inte det kommer hända, det kommer nog aldrig bli en återförening mellan mig och M. Det är så mycket som hänt och så många hinder på vägen, hennes stolthet, min rädsla att släppa in henne igen, återskapa tillit och förtroende. Listan kan göras så lång att den känns oöverkomlig. Men jag är inte redo att släppa hoppet heller, det går bara inte, även om jag ibland vill det. Hon har rätt i en sak, tiden kommer att visa. Men den känns så jobbig just nu.
Jag märker att jag mår bättre när jag gör något, när jag umgås eller aktiverar mig och barnen. Ikväll åkte jag en sväng till min bror och hans familj. Barnen lekte lite och jag fick prata av mig lite. Både på dit och hemvägen undvek jag att passera hennes lägenhet. Jag måste skona mig själv lite.